Tillräcklighet är svaret på frågan i den fossila parentesens bortre ände.

När jag ser hur världen ser ut tror jag att vi måste våga ställa frågan vad som är tillräckligt. Vi lever i en fossil parentes där mycket av det som kallas utveckling inte vore möjligt om vi inte hittat och börjat utnyttja en produkt med så extremt högt energiinnehåll som olja.

Problemet idag, som få talar om, är att det inte “bara” handlar om att byta ut fossildrivna bilar mot elbilar (vilket i sig är en resursmässig omöjlighet om vi samtidigt vill skydda kvarvarande ekosystem från skövling, inte minst i områden där många urfolk lever). Vi är i många fall beroende av olja på så många andra sätt att en utfasning blir problematisk på snart sagt varenda områden.

Att leva i en situation där knapphet råder är också att leva i en situation där vi måste börja våga prata om tillräcklighet. I detta fall inte primärt på grund av att oljan tar slut, utan för att vi inte längre kan utnyttja dess egenskaper på grund av de uppenbara nackdelarna. Detta kommer förr eller senaste blir en primär överlevnadsfråga för allt fler, även de som idag inte vill erkänna det.

På många sätt kan det inte sägas tydligare än i Stagnelius passage i dikten Suckarnas mystėr:

Tvenne lagar styra mänskolivet.

Tvenne krafter välva allt, som födes

under månens vanskeliga skiva.

Hör, o mänska! Makten att begära

är den första. Tvånget att försaka

är den andra.1

I mångt och mycket lever vi forfarande i en tid där ingen (som har tillräckliga ekonomiska resurser) behöver välja mellan begär och försakelse. Problemet är att överflöd blivit det rådande narrativet i det självspelande piano som moderniteten idag utgör; Vi ska inte behöva välja bort, vi ska inte behöva försaka, allting ska var möjligt för den som har resurserna att efterfråga vad det än vara månde.

Men vad händer när bubblan spricker, när parentesens lagar inte längre gäller. Vad händer när det existentiella trycket ökar och makthavarnas inövade svar inte längre går att sälja in, när mer till alla plötsligt framstår som lika orimligt som det faktiskt är?

Kanske försökte Stagnelius få oss att förstå att vi måste gilla läget, att vi inte har något annat val, att det i olika sammanhang är människans lott:

Mänska! vill du livets vishet lära,

o, så hör mig! Tvenne lagar styra

detta liv. Förmågan att begära

är den första. Tvånget att försaka

är den andra. Adla du till frihet

detta tvång, och helgad och försonad

över stoftets kretsande planeter

skall du ingå genom ärans portar.

Nu visst Stagnelius ingenting om vår tid, om våra bekymmer och utmaningar. Men jag tror han visste mycket om att vara människa. Häri ligger också till stor del framtidens utmaningar; Hur gör vi för att vara goda människor mot varandra, hur gör vi för att vara goda medvarelser mot allt annat liv som, likt människan, också har ett existensberättigande för sin egen skull?

Det kan i detta perspektiv aldrig handla om mer. Det borde snarare handla om tillräcklighet, i solidaritet, inte bara med andra människor utan, utan - och det är det här som är grejen - med allt annat levande.

Varma hälsningar

Nicklas

Leave a comment

Share Brev från utmarkerna