Kväkarliv#2 - När världen som vi känner den är på väg att gå under på grund av människans girighet.

Fredag morgon den 15 maj. Jag går upp extra tidigt för att ta tåget till Stockholm och kväkarnas årsmöte. Vanligtvis tar resan en timma, men eftersom SJ genomför underhåll och banarbeten leds norrgående trafik mot Stockholm om via Västerås. Under de närmsta dagarna tar det i stället nästan fyra timmar från dörr till dörr.

Väl på tåget kopplar jag upp mig för att arbeta (bland annat skriva det här inlägget) och blir påmind om hur svajig internetuppkopplingen är på vissa sträckor. Det går verkligen ingen nöd på mig, men jag funderar på hur vardagen skulle se ut om den tekniska infrastruktur som vi vant oss vid skulle vara mindre pålitlig än den är idag, eller om den skulle fallera totalt.

Jag inser att det går snabbt att vänja sig vid saker som förenklar livet i bemärkelsen gör det mer bekvämare, men att det inte alls är lika lätt att anpassa sig i motsatt riktning. Mänskligheten - eller mer korrekt, människor i den industrialiserade västvärlden – har blivit bortskämda med ett liv där tågen går, internet fungerar, där de flesta av oss också kan äta oss mätta och tillgodose andra behov i livet på ett ganska bekvämt sätt.

Men så här ser det verkligen inte ut överallt i världen, vilket vi ofta glömmer bort. Och frågan är hur länge vi kan upprätthålla det system av bekvämligheter vi vant oss vid. Som jag skrev i mitt förra inlägg befinner vi oss i den bortre änden av den fossila parentes som bidragit till i stort sett all den förändring som skapat dagen samhälle.

Det går inte att säga annat än att oljan tjänat oss väl, men den har också bidragit till att vi i allt snabbare takt ödelagt Naturen, tränga undan och utrota art efter art och inte minst förgifta vårt gemensamma livsrum med allt fler kemikalier som ekosystemen i många fall inte kan bryta ner. Och vi tränger inte bara undan växter och djur, vi hotar i allt större utsträckning de områden där världens urfolk bott sedan urminnes tider. Hoten ökar inte minst i Sverige, där historielösa politiker dagtingar med samernas rättigheter i populistiska uttalanden för att vinna billiga poäng genom att öka polariseringen mellan människor.

Det här är någonting som jag funderat extra mycket på sedan jag deltog i forskningskonferens Telling a Different Story – Religion, Extractivism and (Green) Colonialism in Europé under förra veckoslutet, arrangerad av bland annat Petra Carlsson Redell vid Stockholms Enskilda Högskola. Konferensen kretsade till stor del kring Religion, extraktivism och kolonisation av, inte minst, samernas marker i Norden, allt i den gröna omställningens namn.

Det som särskilt intresserar mig i detta fall, och som fick mig att delta i konferensen, är att det här finns ett forskarnätverk som på allvar problematiserar förhållandet mellan religion och det som kommit att kallas utveckling, mellan majoritetssamhället och urfolkens rätt till sina marker, och inte minst, som vågar peka på den rovdrift som det i många fall handlar om när det gäller att bygga det elektrifierade samhälle som många drömmer om ska ta vid i den fossila parentesens bortre ände.

I den process som jag befinner mig i och som handlar om att samla ihop trådarna och skapa grund för ett meningsfullt framtida engagemang är den problematiserande ansats som konferensen präglades av när det gäller relationen mellan religion, extraktivism1 och grön kolonialism / ekomodernism något jag känner att jag vill återkomma till och utveckla framöver. Det här är något som talar till mitt tillstånd som kväkare. Inte minst eftersom kväkardomen har en flerhundraåriga tradition av att stå upp mot orättfärdiga samhällsordningar genom att säga sanningen till makten.

Varma hälsningar

Nicklas

Leave a comment