RSS Amplifier

Brev från utmarkerna · Apr 3, 2026

Kväkarliv#1 - Vanmakt och smärta över människans framfart.

0
Sign in to vote or save

Nicklas Adamsson · Brev från utmarkerna

Kväkargården på Södermalm i Stockholm. Foto Nicklas Adamsson

“Kväkarna har några karakteristiska livsprinciper som vi kallar vittnesbörd som tillkommit genom historien när kväkare försökt leva ett liv lett av Gud eller det Inre Ljuset. Vittnesbörden täcker ett stort antal sammanhängande handlingar och detaljerade angelägna frågor. Dessa sammanfattas med orden enkelhet, sanning, fred, jämlikhet, gemenskap och hållbarhet.

Kväkarna präglas av pacifism och strävar efter jämlikhet och enkelhet. Vi utgår från att alla människor har samma tillgång till det gudomliga och att de därmed är – eller ska vara – jämställda, oavsett könsidentitet, sexualitet, etnicitet och andra faktorer.”

Från Vännernas samfund / kväkarnas svenska hemsida.1

____

Kväkare har sedan samfundet bildades i England i mitten av 1600-talet engagerat sig i frågor som rör sociala orättvisor i samhället, arbetat för fred och nedrustning, liksom för jämställdhet och alla människors lika värde. Det senare visades sig inte minst när det gällde den fredliga kampen för slaveriets avskaffande i såväl Amerika som Europa och engagemanget i medborgarrättsrörelsen i USA under andra halvan av 1900-talet.

Under 1900-talet växte det även fram ett engagemanget hos många kväkare för frågor som handlade om människans påverkan på naturen, om klimat och miljö, inte sällan kopplat till andra frågor som under historiens gång varit viktiga för samfundet. En av kväkare som är starkt förknippad med detta engagemang i Sverige är Elin Wägner.

Elin Wägner kom i kontakt med Kväkarna bland annat genom sitt internationella arbetet för kvinnlig rösträtt och nedrustning. Hon kom senare själv att ansluta sig till Vännernas samfund:

Genom vänskapen med Emilia Fogelklou dras Elin Wägner in i kretsen av människor som startar Vännernas samfund i Sverige 1936. Där finner hon sitt andliga hem och i kväkarandaktens tysta, inre samling i kärlek och tillit får hon kraft att orka, nytt mod och en riktning i sitt aktiva samhällsarbete. Här finns en lång radikalpacifistisk tradition, en stark ställning för kvinnan, och här lever uppfattningen att hela livet är sakramentalt, dvs bärare av det heliga.2

Fotografi från Brenderup Hojskole, Danmark. Foto: Nicklas Adamsson

När jag själv kom i kontakt med kväkarna i mitten av 90-talet var det flera olika saker som gjorde att jag genast kände mig hemma. Det handlade om allt från synen på det gudomliga, om enkelheten, om den kontemplativa stillheten, om den tysta andakten som är så outgrundligt rik på nyanser, men också om de olika vittnesbörden och inte minst om den inneboende mystik som präglar kväkarna andlighet, en mystik som ofta lockar fram och stärker ett grundat engagemang och en vilja att stå upp för det som är rätt, som manifesteras genom ett fredligt motstånd mot det som är orättfärdigt, inte sällan genom att enskilda kväkare känner sig manade att agera och säga sanningen till makten.

Det som främst engagerat mig under de år jag varit medlem i samfundet handlar om människans relation till naturen, och följer på så sätt tydligt i Elin Wägners spår. Detta arbete har på olika sätt kanaliserats i samfundet och har tillsammans med andra Vänner kommit till uttryck på olika sätt.

På samma sätt som i det övriga samhället upplever många kväkare en frustration över att de långsiktiga överlevnadsfrågorna inte tas på allvar, att många förslag som diskuteras som lösningar istället är utanverk som skyl över det faktum att mänskligheten håller på att förstöra livsförutsättningarna, inte bara för sig själv utan för allt liv på Jorden.

Som ett led i arbetat med att utröna kväkarnas roll i det arbete som handlar om att möta de stora hot vi ser framför oss har vi under senare år gett uttryck för detta på olika sätt, inte sällan med utgångspunkt från de metoder och erfarenheter som präglar samfundet:

I vår värld dominerar en berättelse som går ut på att utvinna jordens rikedomar. De naturliga systemens mångfald utarmas och töms på liv för att ensidigt betjäna en art i väven av livsformer – människan. Ensidigheten skapar sårbara monokulturer och kalhyggen. Andra arter som inte människan har omedelbar nytta av trängs undan, berövas livsutrymme och utrotas. Föroreningar släpps ut i luft och vatten utan tanke på kommande generationer. Vi har på kort tid skapat miljökris, klimatkris, hållbarhetskris och en kris för den biologiska mångfalden.3

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.
Skolstrejk För Klimatet 20/9 - FridaysForFuture på Mynttorget. Foto: Nicklas Adamsson

Vi måste välja en ny berättelse, en berättelse om världen som den verkligen är – ett sambandsmysterium av liv där allt påverkar allt och där balanserade relationer mellan ett myller av arter är den verkliga rikedomen och en förutsättning för fortsatt liv.

Livet är ett och vi är förbundna och ömsesidigt beroende av allt annat liv. Varje livsform har ett grundläggande värde med rätt till ett eget liv och tillgång till naturliga livsbetingelser. Utan varierade och rika livsbetingelser dör livet.4

____

I en tid där krig, orättvisor och våldsam exploatering av naturen sliter sönder den livsväv som vi alla är beroende av för vår överlevnad kräver livet av oss att vi behärskar oss, att vi begränsar oss. Allt fler inser att vi inte kan hålla på som vi gör idag.

På många håll i världen, ofta på gräsrotsnivå, pågår ett engagerat arbete att hitta vägar ut ur de ohållbara och orättfärdiga samhällssystem som mänskligheten skapat under de senaste århundradena. Det sker som enskilda initiativ, i föreningar, i politiska partier, i lokala gemenskaper, men också i andliga sammanhang, inte minst bland kväkare.

Frågor som diskuteras handlar om tillräckligt, om hur vi som samfund och enskilda medlemmar använder våra pengar och övriga resurser på ett sätt som främjar en livgivande förändring. Det handlar om att på olika sätt omvärdera saker “som vi alltid gjort”, om att peka ut nya riktningar, om att bygga broar, om att på nytt se människan som en del av naturen.

Skylt på Kväkargårdens fasad. Foto: Nicklas Adamsson

Jag delar den starka oro som många människor idag känner inför den situation vi befinner oss i, hur vi istället för att besinna oss snarare springer allt snabbare och i farten försöker reparera ett system som i grunden är helt ohållbart, hur vi över tid förändrats från att ha förstått vad tillräcklighet är till att kräva mer, hur vi luras tro att utveckling handlar om att uppnå ökade livsvärden när vi samtidigt skövlar naturen, utrotar arter, dödar varandra, förgiftar luft och vatten.

Det duger inte längre att tro att vi kan förändra på marginalen, vi måste tillsammans hitta vägar in i framtiden som leder bort från storskalighet och expansion, bort från föreställningen att inget behöver förändras, att allt kan fortsätta som hittills, och inte minst; Bort från föreställningen att människan är alltings norm.

Svaren på hur förändringen bäst ser ut kan vara olika, inte minst beroende på lokala förutsättningar, men vad vi kan sluta oss till är att vi måste göra det nödvändiga arbete som ligger framför oss tillsammans och under fredliga och demokratiska former.

Nicklas

Vill du dela inlägget med dina vänner? Klicka nedan på share!

Share

Leave a comment

1

https://www.kvakare.se/vilka-vi-ar/

2

https://www.kvakare.se/elin-wagner-1882-1949/

3

https://www.kvakare.se/vad-vi-gor/natverk-for-miljo/

Read the original on nicklasadamsson.substack.com

Comments

Nothing yet. Say the first thing.

    Sign in to join the conversation.