Hello!
Häromkvällen gick en av de galna gubbarna ut med orden “a whole civilisation will die tonight”, min man gick ner i ett kärnvapen-rabbit hole och satte skräckslaget på filmen “a house of dynamite” (Netflix) Jag som redan hade sett den satt lugnt i soffan bredvid och stickade. Av alla världens orättvisor är kärnvapen något jag kan lägga i ett mentalt fack och stänga av. Vilket iofs är läskigt i sig kan jag tycka. (Dock kanske inte så här illa) Men om jag ska lägga tid på något i mitt liv så känns oroandet för att någon trycker på en knapp och typ max 33 minuter senare sprängs det och utplånas sjuka mängder med liv på andra sidan jorden - som att det är lite utanför det jag kan påverka… Morgonen efter vaknade jag och tänkte ja just det - hur gick det nu för världen. Finns den kvar? Så sjukt.
För er som läser detta mejl vet ju att - det inte är så att jag inte bryr mig om min omvärld. Men här tog det liksom stopp. Kärnvapenknappen är väl toppen av ett isberg, där allt annat engagemang är underarbetet för att det inte ska hända…
Med det sagt känner jag själv just nu en slags allmän orklöshet, inte per se för att de galna nyheterna avlöser varandra utan kanske för att glappet mellan det som sker och samtalen som förs blir mer och mer avgrundsstora och jag försöker hela tiden hitta nya sätt av överbrygga dessa glapp men känner mig mer och mer som en tonnis som är hopplöst kär i någon som inte är ett dugg intresserad. Bara att här är det så mycket mer som står på spel ju (än lite puppy love)?! Men det hade varit lite enklare om fler försökte - lite grann från flera olika håll. Att vi kunde avlösa varandra i engagemang…
Samtalen behöver inte handla om doom and gloom. Men de behöver handla om andra saker än det gamla vanliga. Behövs tweaks lite och jobbas på. Blev så oerhört inspirerad av The Green PArtys Mothin Alis som i YT filmen ovan pratar om vad tillsammans har betytt. (Green Party UK är överlag väldigt inspirerande!)
“Remember what connects us, because that's where our strength lies – in each other. And when we realize that, that's when change happens!”
Kände mig extremt sedd i texten “You are not crazy av Douglas Rushkoff (Tack Tove)
Frustrationen handlar om att leva i ett system som upplevs djupt orimligt –men där själva orimligheten har blivit normaliserad så långt att den som pekar på den, riskerar att framstå som den orimliga.Texten har konkreta exempel han är med om, men det finns en större underliggande röd tråd om vad som ofta händer i glappet i samtalen nuförtiden: 1. Att se något som andra inte verkar se
Han rör sig i en bubbla där många förstår systemnivån – men när han möter “mainstream” uppfattas samma analys som paranoid. Det skapar en klyfta: inte mellan rätt och fel, utan mellan att se strukturer och att inte ens erkänna att de finns.
2. Språket räcker inte riktit till
Ju mer man försöker beskriva hur saker faktiskt hänger ihop, desto mer börjar det låta som att man överdriver eller drar ihop någon slags konspiration. Inte nödvändigtvis för att det man säger är fel, utan för att verkligheten är så uppbyggd i lager, historiskt, ekonomiskt, kulturellt. För mycket prat i komplexa termer så tappar man folk, förenklar men låter det som att man hittar på.
3. Normaliseringen av det absurda
Det som egentligen är extremt - ojämlikhet, kontrollsystem, resurskoncentration, klimatnödläget, krig, upplevs som “bara så det är”. Problemet är inte bara systemen, utan att de blivit osynliga och självklara.
4. Gaslighting på samhällsnivå
Det finns en stark känsla av att vi kollektivt har accepterat en konstruerad verklighet och att den som ifrågasätter den framstår som problemet. Det är inte bara olika åsikter – det är en upplevelse av att verkligheten själv har förvridits.
5. Existentiell osäkerhet: är det jag eller världen?
Den mest laddade delen är tvivlet:
“Har jag blivit galen - eller är det här faktiskt sant om vi inte riktigt pratar om det?” Det är där frustrationen landar. Inte i direkt ilska mot andra, utan att man känner sig utanför och konstig.
6. Insikten om att allt kunde vara annorlunda
Under allt ligger en större frustration: systemen är inte naturliga eller oundvikliga. De är byggda. Och just därför blir det ännu mer absurt att vi fortsätter reproducera dem som om de vore givna!!
“She tried to get it back on track. “But billionaires have plans for bunkers. What have you seen?”
I’ve seen a couple of plans for bunkers, I said. But the story here is that the real world is becoming a bunker. At least for the wealthy. They don’t believe there are enough resources for everyone. Their scenarios all point to imminent disaster. So they are busy accumulating as much money and as many resources as possible now in preparation for the coming collapse.
She was getting quiet now. As if this was all new. She was nice. She looked almost worried for me.”
Det här påminner mig om när jag skrev om att Matrix redan är här - men vi tänker att den är i framtiden. Detta skriver jag inte som en “hah - se på mig” utan “Pheew jag är inte galen… “
Och appropå Gaslightning - denna intervju i Aftonbladet med Carl Oscar Bohlin är skrämmande på temat.
Men också Ebba Busch Thors utspel om att hon fått politiskt vinklade frågor av en reporter på SVT. Värt att se hela inslaget om idén om priset “vid pump” (18 min SVT) där Ebba i slutet av den intervjun alltså tröttnar. Expressens Barth-Kron tycker inte att det är ett hot mot demokratin, utan att politiker alltid har rytit ifrån och haft härskartekniker. Jag vill dock ändå säga att när man inte lyssnar på forskningen, kommer med falska påståenden som man inte vill stå tillsvars för, och gör det konsekvent så har vi gått in i ett nytt läge. Det går inte att bortse från post-truth bara för att politiker alltid varit buffliga. Och ja, jag skulle bli lika orolig vilket parti det än kom ifrån. Dessutom såg ni granskningen om att 70% av talartiden inbjudna gäster i SVT partipolitiskt aktiva och debatörer är höger?
Även om siffror och källor rör sig över olika tidshorisonter, och om tex. AI i teorin skulle kunna bidra till klimatnödläget men i praktiken mest verkar göra all annan skit mer effektivt – kvarstår en enkel fråga: om vi verkligen ville “rädda världen”, varför börjar vi inte där?
Och även om bara en bråkdel av riskerna – säg 20 % – så är det i sig tillräckligt för en helt anna slags framtid.. Inte minst eftersom problemen förstärker varandra i ett polykrislandskap av sammanflätade dynamiker.
Utsläppen ökar. Flera utvecklingskurvor går snabbare än väntat. Demokratiska system försvagas. Ojämlikheten växer i väst.
Det är svårt att tolka riktningen som något annat än att bollen håller på att rusa mot marken...
Och någonstans måste helhetsbilden – både data och det vi faktiskt upplever – landa i en slutsats: det här handlar inte om justeringar, utan om förändring på en helt annan nivå. (Plus om vi är ärliga ser vi det ju med egna ögon – n’est ce pas?)
Grejen är att jag tänker att många ser våra framsteg och utveckling som spelet Flappy bird. Vi får lite luft under vingarna och sen kryssar vi oss mellan framsteg och hinder. Det ibland tar det stopp men då får vi re-group och tar nya tag och så kör vi förhoppningsvis igen. Vi har flera “liv” att ta av innan spelet tar slut. (Och då kanske för många i väst - slut som byta karriär, eller förlorat lite pengar eller något intresse vi byter. Eller i stort som den svenska ekonomin…)
Men den här linjära flappy bird spelet är egentligen linjärt men i en större båge. För vi har fått fart och kan testa våra vingar av all kraft från oljan, av samhället, av gemensam utveckling, av kolonialism. Oljan håller inte bara på att ta slut utan den ställer ju till med enorma problem både i form av utsläpp, miljöförstöring, resurs-ackumulering och geopolitiskt kaos. Så vi kryssar mellan olika problem men har ju glömt bort det som fått oss att flyga från första början.
Lite liknande tema och en bra uppställning av Adrian Lambert “The World Isn’t Ending. It’s Stopping Working” om kollapsens mekanism:
En kollaps sker inte plötsligt med en smäll .Det mesta försvinner inte. Det funkar bara sämre. Förseningar, brist, högre priser, system som hackar.
Samhällen handlar till stor del om energi. Inte att energin tar slut utan att vi inte längre kan organisera den lika effektivt.
Mer kompelxitet. Mer energi → mer komplexa system → mer beroende → mindre robusthet. Allt hänger ihop, så små störningar sprider sig snabbt.
Idag är allt ihopkopplat globalt och bygger på billig fossil energi, vilket gjort att vi kunnat växa mer än vad som egentligen håller i längden. Nu blir energin svårare att få tag på samtidigt som vi sliter på naturen vi är beroende av, och det skapar en dubbel press. Det märks inte först som att saker tar slut, utan som att systemen börjar funka sämre det finns mat och energi, men de kommer inte fram som de ska. Vi kommer att kunna se infrakstruktur som förfaller, vården som kämpar, leveranser som brister, ekonomin som behöver draghjälp artificiellt.
Och på det - en slags psykologisk kollaps
Vi lever på antagandet att framtiden fortsätter som nu.
När det inte gör det kommer vi se sprickor i tillit, politik och verklighetsbilden. Vilket är tydligt nu.
Bottom line:
Världen går inte under.
Den slutar fungera som vi är vana vid.
Jag skriver inte allt detta för att säga att allt kommer bli skit. Och jag tror det finns massor att göra på flera olika plan. Men Jag tror jag behöver skriva det för min egen del. Att förstå att jag inte är galen. Att det stämmer att bollen håller på att vända i kurvan ner. Det är liksom enkel fysik. Den kommer landa på något sätt. Och då måste vi vara beredda på det, prata om det. Försöka förstå det hela…
“I remember agreeing with friends that the worst way to spend my last years of modern convenience would be arguing with people about the evidence base for societal collapse,” he later wrote.”
David Jonstad skriver också bra i DN om “Skrattretande att vi snart skulle återgå till business as usual”
Tog mig friheten att sammanfatta med ai för er som inte har DN med rekommenderar den verkligen i sin helhet”Isen kan vara tjock men ändå förruttnad under ytan och plötsligt brista. Den bild vi lever i nu är liknande: en till synes stabil civilisation som i själva verket blivit allt mer skör genom sitt beroende av energi, råvaror och komplexa system. Samtidigt gör vår normalitetsbias att vi fortsätter anta att allt ska rulla på, trots tydliga signaler om ökande instabilitet. Historiskt vet vi att när system inte längre kan växa ur sina problem, ökar konflikter, ojämlikhet och störningar – och mycket tyder på att vi redan är inne i den fasen.
Möjliga scenarier framåt enligt David i DN:
“Det löser sig” (business as usual light)
Tillfälliga kriser, men systemet anpassar sig. Teknik, marknader och politik lyckas hålla ihop helheten, även om det skaver mer.Tekno-dominans
Snabb teknikutveckling, särskilt AI, koncentrerar makt till stora aktörer. Stabilitet upprätthålls – men till priset av demokrati och kontroll.Fragmenterad värld (pågående skifte)
Ökad konkurrens om resurser, geopolitisk oro, svagare internationellt samarbete. Ekonomin hackar, kriser avlöser varandra. Känns redan bekant.Systemkollaps / kraftig nedväxling
Flera system faller samtidigt: ekologi, ekonomi, geopolitik. Stora störningar i försörjning, ökad fattigdom, konflikter och minskad global kapacitet.
Poängen med scenarierna är inte att gissa rätt - utan att börja se att framtiden faktiskt kan bli något helt annat än det vi tar för givet.
Det är väl kanske allt jag egentligen vill säga!
Hoppas ni får en fin helg och lite vår!
P&K
Isabelle
13 april Skavet och Two Loops - hur man hittar sin plats i systemet
På onsdag 15/4 i Göteborg - återbruksmässa och föreläsning med Rekomo. Ni köper väl kontorsmöbler second hand?
21/4 Matupproret med Reformaten - en spännande kväll på många sätt - biljetter hittar du här. Matupproret – Rebellmammornas* och Reformatens gemensamma kampanj – tar nu nästa steg. Under det senaste halvåret har Reformaten, i samråd med sitt Bonderåd och Forskarråd, tagit fram konkreta politiska förslag för att påskynda omställningen till hållbara matsystem. Nu lanserar vi tre av de förslag vi driver inför valet den 13 september. Förslagen omfattar åtgärder på nationell, regional och lokal nivå. De går bortom symtomen och angriper grundorsakerna – med lösningar som stärker klimatet, miljön, folkhälsan, rättvisan och beredskapen.
4 maj - Högpedagogiskt Skav- inte under min regi men vill tipsa -
Comments
Nothing yet. Say the first thing.
Sign in to join the conversation.