Hej!
Det är något med världsbilder. Efter förra nyhetsbrevet fick jag många reaktioner. En del skrev att de kände sig mindre ensamma. Andra tyckte det blev för mörkt. Samt att jag “tycker extrema saker”. Eller att det är “alarmistiskt”.
Och det är nog där det skaver mest.
För jag upplever inte att jag “tycker”. Jag försöker återge det forskningen faktiskt visar - där det finns väldigt bred konsensus och sätta ihop det med analyser från människor som precis som jag, jobbar med de här frågorna på heltid. Det är inte känsla. Det är inte opinion. Det är ett försök att ta in vad som faktiskt pågår.
I det jag skriver och tänker är jag ändå noga med att säga att jag vet inte vilka framtider som väntar - det är omöjligt. Och även om jag ser det som en sport att ifrågasätta det jag tar för givet, så gillar människan inklusive jag själv att bekräfta sådant som jag redan vet och ser…
Men med det sagt vill jag ändå poängtera:
Jag har ställt om ganska mycket. Gått ner i lön. Ändrat hur jag jobbar och lever. Tappat relationer som inte höll för skavet. Krånglat till saker som hade kunnat vara enkla - resor, konsumtion, samarbeten. Sagt ifrån fast jag inte haft lust. Blivit den som påminner om det jobbiga genom att bara gå in i ett rum…
Inte för att vara duktig. Inte för att spela martyr. Även om engagemang - ger mig en massa mening, är det liksom inte doom och svårigheter jag går igång på. Skulle gärna slippa. För egen del går det bara inte att se varthän det barkar och sen låtsas som det regnar…
Saken är den - innerst inne är JAG ÄR LIVRÄDD! Det är på ett existentiellt plan jag känner att vi på något sätt måste ta in allt och agera. Att vi inte har något val - utan att det är för mycket som står på spel.
Och jag lovar - jag har verkligen försökt hitta andra svar. Gång på gång, Läsa mer. Fråga mer. Vända på perspektiven. Försöka slå hål på min egen bild.
Jag vill inget hellre än att verkligen ha fel!!
Men ju mer jag kollar, desto mer pekar det åt samma håll.
Och jag önskar att någon som tycker att jag är “för deppig” kunde visa varför. Inte bara säga “att det känns så”, eller “kanske har de som säger att du är lite mörk - lite rätt?”
Utan - ge mig forskningen och de grundade teorierna - till varför jag har fel!
Så Prove me wrong eller låt mig jobba på! With love,
Ännu hellre - häng på!
I det här nyhetsbrevet försöker jag sätta ord på något jag återkommer till ofta: att vi rör oss i flera lager samtidigt och att vi ofta tänker lite för smalt, både i hur vi förstår världen och hur vi föreställer oss framtiden.
Extra tydligt blev detta när jag nyligen läste och lyssnade på två olika personer som på varsitt håll spaltar upp det här väldigt konkret.
Som två riktningar:
hur vi tänker och hur vi tänker om framtiden.
1. Indy Johar – nivåer av tänkande
Indy Johar sätter ord på lager av tänkande i “the full stack of metacognition” Han beskriver det som en stapel, från att märka vad som pågår i vårt eget tänkande, till att förstå vilka ramar, relationer och system som formar det, och i förlängningen vad som ens går att förändra.
Det som brukar fastna hos mig är inte bara uppdelningen i sig, utan insikten att många av våra problem inte handlar om att vi tänker fel – utan att vi tänker inom för snäva eller felaktiga ramar.
Att verklig förändring kanske inte börjar med bättre svar, utan med att vi ser vad som gör vissa svar möjliga och andra omöjliga.
Jag tänker kanske inte i en tydlig stege upp och ner, utan mer i lager som glider in i varandra – där det personliga, relationella och systemiska hela tiden hänger ihop.
Och där förmågan att se det är en ganska avgörande färdighet just nu.
2. Nate Hagens – flera framtider samtidigt
Nate Hagens gör något liknande, men riktat mot framtiden i podavsnittet: How to Think About the Future (Part 1): Changing the Future Starts with How You Think
Han visar mästerligt hur vi inte bara tänker för snävt i våra analyser utan också i våra framtidsbilder.
Vi tenderar att fastna i en berättelse: kollaps, tekniklösningar, ekonomi, klimat och sedan tolka allt genom den.
Men i verkligheten hänger allt ihop.
Energi, ekonomi, politik och ekologi påverkar varandra, och förändring sker inte jämnt och förutsägbart, utan i skiften, trösklar och ibland väldigt plötsligt.
Hans poäng är att framtiden inte är ett scenario vi ska lista ut utan ett spann av möjliga utfall vi behöver kunna förhålla oss till.
Så istället för att försöka ha rätt om vad som kommer hända, handlar det om att kunna hålla flera möjliga framtider i huvudet samtidigt –
och fatta beslut som fungerar i fler än en av dem.
Aisha Marzuki skriver om begreppet Jariyah: en ekonomi byggd på cirkulation snarare än ackumulering.
Inte vad vi lyckas samla på oss, utan vad som fortsätter ge värde när vi själva inte längre är kvar. Det kan handla om att plantera matträd som ger skörd i decennier, skapa lokala mötesplatser som människor fortsätter använda, dela kunskap öppet istället för att låsa in den bakom betalväggar, bygga jordhälsa snarare än att bara maximera avkastning ett år i taget, eller skapa strukturer där människor lär vidare det de själva fått.
Det handlar mindre om att lämna något stort efter sig och mer om att skapa sådant som kan leva vidare utan att du hela tiden måste hålla i det. Relationer, kunskap, platser, jord, gemenskaper, sådant som fortsätter ge värde långt efter att beslutet togs. Kanske är det också ett sätt att tänka mer systemiskt: att förstå att det vi gör inte stannar i stunden, utan fortsätter påverka människor, sammanhang och framtid långt efter oss.
The Jariyah Field Guide Zine - med en snygg uppställning och grafik om detta tänk hittar du här
och en längre text i medium
Av Tove Blomgren har jag lärt mig Post Competition. Att när vi vill ha en bättre framtid behöver vi tänka att överlevnaden och samspelet är målet - då behöver vi ge utan att få, dela med oss av uppdrag och idéer frikostigt. Problemet blir ju när vi agerar i ett system som inte tänker så - vi går ifrån det transaktionella - till att ge - men är inte tränade i det. Aisha ovan skriver också klokt att det handlar om ett slags cirkulerande inom en community eller nätverk, att man behöver såklart i det också sätta egna gränser så att man inte ger för mycket på egen bekostnad…
Det är mycket skit men det finns också en “under current” av motstånd och vilja efter något annat. Fler än någonsin som pratar om “tax the ultra rich” (ni följer Gary Stevenson) väl Frälsningsarmen som drar tydliga gränser mot rådande invandringspolitik (Expressen).
Väldigt bra sammanfattning av det som händer i UK just nu med the Green Party av Michael Mezz som jag också tycker ni ska följa tex på insta.
Ok! Nog för denna vecka! ‘
Hoppas ni får en fin helg!
Ta hand om er!
och glöm inte - hopp är en muskel som måste tränas tillsammans med andra - det är inte en känsla! <3
P&K
Isabelle
Komsi:
Klimatverkstan 29 april - via klimatklubben. Anders som brukar gå på Skavet - ville ha ett slags skavet men att prata om vad vi kan GÖRA. Sagt och gjort - han krokade arm med Klimatklubben och första träffen online - handlar om “Hur semestrar jag mer hållbart” anmäla er kan ni göra här via google forms
4 Maj Högskolepedagogiska Skavet IRL i Stockholm för dig som jobbar som högskolelärare. Anmälan och mer info hittar du här. (25 maj online anmälan via google forms här) under ledning av Daniel Pargman och Esther Gubi
11 Maj - Det skaviga matsystemet- Skavet IRL i maj med gäst- Maja Alskog Bredberg för att förstå hur matsystemet är uppbyggt, varför det blivit så sårbart och hur vi kan börja tänka annorlunda. Maja är den prisbelönta PR -strategen som fick nog och blev grönsaksodlare och sedan skrev den fantastiska boken Till Växten.
Comments
Nothing yet. Say the first thing.
Sign in to join the conversation.