Vad betyder rymden för dig?

Under september och oktober har jag haft förmånen att jobba med ett uppdrag som nog får räknas till de roligaste jag gjort… någonsin.

Tillsammans med Fotografiska i Stockholm och Ruben och Erik på Skanstull Automatfoto har jag utvecklat The Space Reflection Station.

Det är en maskin som gör det lättare för besökarna på museets nya stora utställning “SPACE – A Visual Journey” att ta till sig både teman och tankar bakom verken – och dessutom reflektera över och diskutera hur de kopplar till sina egna liv.

Eftersom jag befunnit mig i USA sedan utställningens öppnande har jag inte kunnat se maskinen på plats i sitt rätta element ännu – men jag blev väldigt glad att höra att den på bara de fem första dagarna hade använts tusentals gånger!

Såhär funkar maskinen:

• Du/ditt sällskap går fram till maskinen, och trycker på knappen.

• Maskinen tar ett foto av dig/er och identifierar ungefärlig ålder på alla människor i bilden.

• Maskinen väljer ut reflektionsfrågor som passar dig/er utifrån ålder.

• Fotot och fyra reflektionsfrågor skrivs ut på en remsa.

Om jag går dit med min familj och tar en bild på oss tre skulle vi då få frågor anpassade för min och min partners åldrar (t.ex. “Vilken erfarenhet från ditt liv skulle kunna vara värdefull om du var med och byggde upp ett nytt samhälle på Mars?”) och frågor som passar vår fyraåriga dotter (t.ex. “Titta på bilderna i 'Infinite Essence'. Om det var en saga, vad skulle den handla om?”).

Och såklart frågor som passar alla i familjen (t.ex. “Vad tänker du på när du ser stjärnhimlen?”).

Maskinen bygger på framförallt två AI-komponenter:

• Bildigenkänning som gör att antal människor och ungefärliga åldrar kan identifieras.

• En språkmodell som matats med information om utställningens teman och beskrivningar av verken och konstnärerna, och sedan fått detaljerade instruktioner om hur den ska skapa just den typ av reflektionsfrågor som vi ville ha. Frågorna genereras inte i realtid utan har skapats och matats in i maskinen i förväg.

Jag har ju tidigare gjort experiment där AI hjälpt mig att reflektera över verken på ett galleri och att tänka på nya sätt kring ett verk som jag sedan jag köpte. Att jag nu fått vara med och ta fram en maskin som gör att andra också kan bli hjälpta till rikare konstupplevelser känns ju OTROLIGT!

Okej, det var lite om hur maskinen funkar. Nu tänkte jag själv bli lite mer reflekterande och… hehe… filosofisk.

När jag skriver det här sitter jag på ett cafe i San Mateo utanför San Francisco.

Eftersom jag precis ägnat förmiddagen åt att diskutera vägval i livet utifrån Paul Millerds bok “The Pathless Path” med Frank Chen och Jonathan Ng så graviterar min hjärna naturligt mot funderingar över varför detta uppdrag för Fotografiska blev av.

Uppdraget är ett fint exempel på principen som den boken handlar om – att följa sin nyfikenhet utan att vara säker på vart det ska leda.

Att The Space Reflection Station blev av handlar verkligen inte bara om mina två AI-konstexperiment som jag nämnde tidigare.

Det är resultatet av en kul kedja av händelser:

• På nyårsdagen 2023 messade min kompis Moa mig och frågade: “Vad handlar 2023 om för dig?”.

• Jag tyckte att det var en intressant fråga och bestämde mig för att ordna ett litet event på temat nyårsreflektioner. Tre dagar senare hade jag 16 vänner och bekanta hemma hos mig, som diskuterade sina kommande år utifrån ett gäng reflektionsfrågor jag förberett.

  

  

• Det ledde till att jag gjorde reflektionsfrågor och diskussioner i grupper till ett stående inslag på alla mina event och valde att kalla mitt nya initiativ AI-salongen.

• Det i sin tur ledde till att jag började utforska hur AI kunde hjälpa mig med detta, vilket bland annat resulterade i mina boksalonger, där jag använde ett par olika GPT:er för att identifiera teman i böcker, skapa grupper med överlappande teman och generera diskussionsfrågor.

• När jag sedan i juni gick på invigningen av Fotografiskas Shepard Fairy-utställning började jag fundera på hur reflektionsfrågor hade kunnat hjälpa mig att ta till mig idéerna bakom Fairys verk på ett djupare plan. Mina tankar var då influerade både av mina konstexperiment, och hur jag genererat reflektionsfrågor på salongerna. Jag gick hem och gjorde ett snabbt experiment och såg att Claude, rätt promptad, kunde generera väldigt användbara frågor kring Fairy-utställningen.

  

• Jag bokade ett möte med Fotografiska, som såg möjligheten att göra något med ihop med Skanstull Automatfoto. Och så sattes bollen som sedan blev The Space Reflection Station i rullning.

Jag läste “The Pathless Path” i december 2023, drygt ett år efter att jag sagt upp mig från mitt förra jobb och gett mig ut på just den slags utforskande som boken beskriver. (Jag är mycket väl medveten om att jag befann mig i en extremt priviligerad position som kunde göra detta.)

Nu 11 månader senare har allt detta experimenterande blivit… mitt jobb. Förutom uppdraget för Fotografiska har jag de senaste tre månaderna varit på ett slott, ett spahotell, ett f.d. fängelse, en gigantisk konferensanläggning och i en pampig sekelsskiftessal och föreläst om hur man utvecklar ett experimentellt mindset kring AI.

Och jag har – inte minst – börjat ta fram en metod för att skapa AI-tvillingar tillsammans med People Heart Business (har skrivit om det på LinkedIn, men det förtjänar definitivt ett eget nyhetsbrev också).

Såhär skrev jag tidigare om beslutet att säga upp mig utan att ha en plan:

“When I resigned, I did not know what my next job would be. I just had two principles – and a childlike belief that they would somehow lead me to the right place.

• Follow sparks of curiosity.

• Meet a lot of people.”

Nu känns det ju faktiskt som att dessa två principer ledde mig till precis rätt plats.