If we're not supposted to dance, why all this music?

Jag ligger hemma sjuk. Det kom i helgen och min självömkan som medföljde har inte varit nådig. Jag har tagit så bra hand om mig själv de senaste veckorna så det här kändes högst orättvist.

Orättvisa - ett ord jag jobbar mycket med tillsammans med min coach Filippa. Jag kan nämligen bli helt nedslagen av känslan när något är orättvist. Orättvisa drabbar mitt nervsystem på det mest brutala sättet. Det spelar ingen roll om det är jag själv som blivit orättvist behandlad, om jag ser något på nyheterna eller hör om en person som har blivit utsatt för något. När jag känner orättvisa ger det mig darrningar i hela kroppen. Så jag jobbar med att acceptera den känslan, för jag kan oftast inte göra någonting åt det.

Efter att jag lämnat barnen i morse gick jag in på min kemtvätt för att hämta ett par byxor. Jag har gått till samma kemtvätt i 12 år och bor numera i huset mittemot. Ibland kommer jag hem eller går ut samtidigt som Vivian, kvinnan som äger kemtvätten, står utanför och röker eller pratar i telefon. Då brukar hon vinka till mig med ett leende lika stort som det min farmor har när vi ses. En gång kallade hon mig för Kim Kardashian och när mina barn var bebisar med kolik visste hon allt om hur deras magar mådde.

Imorse kom jag in, blöt av regnet och trött av sjukdom, håret låg som stripor över kinderna.
Hur mår du, frågade Vivian.
Inte så bra, svarade jag.
Det kommer bli bra, sa hon.

Efter frukost och en timmes jobb somnade jag i soffan, men blev plötsligt väckt av att det ringde på telefonen. Det är FedEx som kommer med ett paket. Jag släpar mig sömndrucket upp och öppnar dörren när jag hör honom kliva ut ur hissen.

Nämen du har ju glömt nycklarna i dörren, skrattar han samtidigt som jag öppnar.
Oj, idag igen, svarar jag.
Ja jag tror faktiskt det hände när jag var här för några veckor sen också!

Sen frågar han om mitt paket som jag har beställt, berättar om hans frus jobb, vi pratar om vilka träningskläder som är bäst och vilka trender vi har fallit för och inte genom åren.

När jag stänger dörren inser jag att jag är ungefär 40% gladare än när jag öppnade den. Min FedEx-kille och DHL-tjej vars nummer jag har sparade i telefonen, så att jag alltid kan hälsa dem med förnamn när de ringer.

Jag tänker på alla som aldrig vågar möta människor i vardagen, hur mycket energi de går miste om. Energi som i många fall kan vara livsnödvändig. Som får en att känna sig medmänsklig, som en del av ett sammanhang. Som tar en livlös dag och ruskar lite liv i den.

Det här är ditt sign att prata med någon du möter idag.