Recension: Filmen Spa Weekend får dina hjärnceller att lägga sig ner och självdö

En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.

Komedin Spa Weekend skildrar fyra väninnors hysteriska försök att både koppla av och släppa loss under ett veckoslut.

Jane (Leslie Mann) är den ensamstående juristen som jonglerar arbete, barn och sjuk far med sådan frenesi att nästa lediga kväll ligger tre månader framåt.

Coco (Michelle Buteau) är den nyskilda småbarnsmorsan som har svårt att acceptera att hennes man lämnat henne för en helt vanlig kvinna och inte någon framgångsrik supermodell.

Sophie (Anna Faris) är den högpresterande assistenten vars självförtroende är lika litet som hennes arbetsgivares ego är stort.

Och Mel (Isla Fisher) är bara ”batshit crazy” i största allmänhet. Dessutom är hon från Australien.

När det här gänget tar in på ett lyxigt spahotell inser vi att det är bäddat för kaos – och redan då har jag börjat längta efter sluttexterna.

Problem 1: banala kvinnoporträtt

Det är visserligen inte särskilt modernt att könsbestämma filmer, men när det gäller Spa Weekend är det ingen tvekan om vilken publik man riktar sig till.

Persongalleriet är en direkt kopia av det superslitna Sex & the City-konceptet och varje scen dryper av rosébubbel och frispråkigt babbel om män.

Men där nämnda serie – och många efter den – åtminstone försökt hylla vännineskapet drar filmskaparna Jon Lucas och Scott Moore (kända för bland annat Bad Moms) till med de värsta versionerna av kvinnlig gruppdynamik.

Den där man talar illa om allt och alla – även om varandra. Eller vad sägs om att kvinnorna ursprungligen låter bli att bjuda in Mel eftersom hon är ”den där väninnan som ingen egentligen vill ha med”?

Det här eftersom det i alla väninnegäng finns en sådan!?

Och när Mel trots allt dyker upp utbyter den övriga trion idel menande blickar tills Coco bestämmer sig för att vara ärlig och lägger ut texten i en svada så elak att duken hotar frysa till is.

Sedan hjälper det inte att filmen försöker landa i något slags ”alla grupper behöver olika sorters medlemmar”–budskap.

Problem 2: bristen på humor

Om själva upplägget är tunnare än den första snön så är den så kallade ”humorn” inte heller mycket att hurra för.

De verbala skämten är inte ett dugg sexiga, trots att de ofta handlar om sex. Och situationskomiken bygger huvudsakligen på att saker går sönder eller på att någon slår sig.

Inte ens romantiken lyckas ta sig igenom muren av klichéer. Antagligen för att den nästan uteslutande personifieras av den vältrimmade yogainstruktören Kai (Adam Demos).

En trevlig man som inte bara är trevlig att se på utan som dessutom har full koll på både matlagning och tantramassage.

Men ju mer Kai tar i för att övertyga Jane om att även medelålderskvinnor kan vara värda att älskas, desto mer irriterad blir jag.

Inte för att jag inte gläds åt att medelålders kvinnor får ta plats på scenen, utan för att jag blir arg på att det manus som erbjuds dem är så uselt.

Som om en kvinnlig publik inte krävde mer av en filmupplevelse än den typ av yta som erbjuds i oändliga mängder influencerinlägg om poängen med att ”unna sig en spadag med bästaste vännerna”.

Som om det räckte med några hurtiga ”let’s go bitches”-utrop för att annonsera kvinnlig gemenskap.

När jag promenerar hemåt kommer jag på mig själv med att längta efter lite machoaction. För hur slentrianmässig den genren än kan vara så brukar inte ens de sämsta varianterna missa att bjuda på den utlovade actionbiten.

Det här i motsats till en komedi om väninneskap som lyckas med konststycket att slarva bort både komedin och vänskapsdelen.