Filmskaparen Sawandi Groskind gjorde långfilm med sin mamma i huvudrollen

Filmskaparen Sawandi Groskind och hans mamma Vivan Groskind stämmer träff med Yle på köpcentret Puhos i Östra centrum i Helsingfors.

Sawandi Groskinds nya film Staubwelt, som har Finlandspremiär på Espoo Ciné den 28 augusti, har delvis spelats in vid Puhos, och dessutom ska han handla där.

Klockan är tio och området är redan fullt med folk som står och diskuterar livligt. Sawandi och Vivan Groskind sätter sig på ett stenparti framför den plats där de spelat in en scen där djävulen (Shamsil Balkis) dyker upp på jorden genom en strobolysande stav.

Staubwelt (tyska som betyder ungefär en värld av damm) handlar om en pensionerad mordutredare, Agnes (Vivan Groskind), som har svårt att komma vidare i livet eftersom hon tänker på alla sina olösta fall.

Filmen har funnits i Sawandis huvud i många år. Egentligen handlar den om hans mammas liv och vad hon har varit med om, men han ville inte göra en dokumentär, utan filmen är helt fiktiv. Vivan har ändå svårt att direkt känna igen sig i handlingen.

– Jag är inte säker på att jag känner igen mig i filmen, men det är intressant att se hur Sawandi ser på det och få hans syn på sin barndom, säger hon.

– Så du har aldrig masserat en djävul med foten på ryggen? inflikar Sawandi.

– Ja, kanske jag masserar en djävul på ryggen, det kan hända, skrattar Vivan.

Djävulen är en polisfotograf som slår följe med Agnes. Hon frågar honom om han vill straffa henne för något hon gjort men han är till Agnes förvåning snarare sympatisk än förödande och uttrycker en önskan att få hjälp med att förintas.

– De utgör ett slags kosmiskt släktskap i smärta. Han har burit på smärta hela livet och kanske varit den som orsakat den. Så ser han den här kvinnan som bär på en oändlig, evig smärta och han kan dela den med henne, fortsätter Sawandi och tittar på sin mamma.

Demoner i olika former

Man ser att Sawandi och Vivan Groskind står varandra nära. De gnabbas och kivas under intervjun och fyller i varandras meningar.

Vi kommer in på demonens symbolik och Sawandi ifrågasätter Vivan Groskinds val av tidigare partner.

– Du är till exempel jätteintresserad av konst men inte en enda av dina pojkvänner har varit intresserad av konst, säger han.

– Jo, din pappa, svarar hon då.

Sawandi skrattar och säger att han själv inte heller har varit en så bra pojkvän åt sina flickvänner alla gånger.

Vivian Groskind flydde till Jakobstad från Memphis i Amerika mitt under crackepidemin på 90-talet. Då var Sawandi sex år gammal.

Han minns sin pappa som väldigt sträng med gammalmodiga uppfostringsmetoder.

Då de lämnade USA sällskapade Vivan Groskind med en Vietnamveteran med våldsamma tendenser. Ett mönster som följt henne genom livet.

– Mamma har haft väldigt många partner med varierande kvalitet, så att säga. De har inte varit jättesnälla mot henne. Som barn hoppades jag alltid på att hon skulle träffa någon som kunde ta hand om henne och se henne, på något sätt, säger Sawandi Groskind och tittar på sin mamma med ömhet i blicken.

– Jag blir lite rörd när jag hör Sawandi säga allt det där om mina förhållanden, men det stämmer ju att jag har varit lite osäker. Jag har inte framhävt mig själv utan stått i bakgrunden och bara följt deras önskemål, fortsätter Vivan Groskind.

Utöver destruktiva förhållanden har Vivan Groskind tampats med demoner i former av missbruk.

Som barn bodde Sawandi en tid hos sin morbror när missbruket eskalerade. Nu är Vivan Groskind nykter.

– Med missbruk får man demoner. Men nu har jag försonats med dem och trivs jättebra. Jag har flyttat från Stockholm till Helsingfors och får bo nära min son och mitt barnbarn.

Det är inte helt problemfritt att jobba med sin mamma

Sawandi Groskind valde att casta sin mamma till huvudrollen dels för att det är en lågbudgetsfilm och en professionell skådespelare skulle ha kostat mycket, och dels för att han anser att Vivan Groskind kan vara naturlig framför kameran utan att prestera.

Men det var inte alltid helt lätt att jobba tillsammans.

– I svaga stunder började vi tjafsa och min kollega fick ta mig åt sidan och säga att ”jag förstår att det är din mamma men du kan inte bete dig så där”, berättar Sawandi och tillägger att de nog inte kommer att göra en långfilm igen.

Vivan Groskind instämmer skrattande.

– Jag sa nej, jag orkar inte längre, jag är över 70 år. Det var mitt i natten och jag ville bara hem och sova. Men jag är glad att vi gjorde det. Jätteglad, säger hon.

Processen med filmen har trots konflikter varit viktig för deras relation. De har varit med om många smärtsamma saker i livet men inte nödvändigtvis diskuterat dem.

– Att göra en film är att ta den smärtsamma dialogen, men att behandla den under ytan. Jag rekommenderar alla att göra konst med sin mamma på något sätt.

– Ja, vi har kommit varandra närmare och det tycker jag att är härligt, avslutar Vivan Groskind.