Fregatterna riskerar att bli en enorm felinvestering

Det är bra att Sverige rustar upp. Vi behöver vara redo att försvara vårt land i händelse av krig och det kräver starkare armé, flygvapen och flotta. Men det finns en uppenbar risk att vi fortsätter i gamla hjulspår och köper materiel som inte är anpassat till framtidens slagfält.

En stor andel av försvarsanslagen har historiskt lagts på stora plattformar med långa ledtider. Luleå-klass är en sådan. Arbetet med nästa generations ytstridsfartyg inleddes 2021 och första leverans är planerad till 2030. Den första av marinens nuvarande Visbykorvetter levererades redan år 2000, det är hög tid att flotten moderniseras, men kostnaden beräknas landa på 10 miljarder kronor styck. De fyra vi har beställt utgör en fjärdedel av årets försvarsbudget.

Ja, vi behöver köpa nya fartyg. Men har vi verkligen råd att lägga alla ägg i samma korg på det här sättet? Mycket talar för att Luleå-klass riskerar att vara omodern innan den ens levereras. Det finns många lärdomar som Sverige tycks ha missat att dra från kriget på Svarta havet. Vi borde ha prioriterat att bygga upp den förmåga som helt förändrat spelplanen och kanske förpassat ytstridsfartygen till historien.

Innan Ryssland förklarade krig mot Ukraina ansågs den ryska Svartahavsflottan vara regionens obestridda härskare. Nu har den i praktiken satts ur spel, lidit stora förluster och tvingats retirera. Den har förlorat mot en motståndare som praktiskt taget saknar en konventionell flotta.

Ukraina besitter en unik expertis i modern krigföring. Taktik och teknologi förändras inom veckor och månader, inte år eller årtionden. När det fullskaliga kriget bröt ut för fyra år sedan kunde ingen förutse hur snabbt slagfältets dynamik skulle skifta. Utvecklingen inom obemannade farkoster, AI-system och elektronisk krigföring har accelererat i en takt som saknar motstycke.

Vi i Väst har dragit vissa lärdomar av den ukrainska erfarenheten men konflikten i Iran har tydliggjort betydande svagheter. Avancerade plattformar och teknologisk överlägsenhet räcker inte långt i ett industriellt krig. Då vinner kostnadseffektivitet.

Under konfliktens första fem dagar beräknas USA, med allierade, ha förbrukat åttahundra Patriot-luftvärnsmissiler. Kostnaden är omkring 30 miljoner kronor styck och USA producerar färre än tusen per år. Det står mot den iranskt utvecklade Shahed-drönaren, med en kostnad på 300 000 kronor per enhet. Att använda en patriot för att slå ut en Shahed kostar 100 gånger mer för USA än för Iran.

Sedan konflikten inleddes har Iran avlossat tusentals Shahed-drönare mot amerikanska mål och angränsande stater. Taktiken, och drönarna för den delen, är samma som Ryssland använder mot Ukraina sedan 2022. Förra året avlossades över 50 000 stycken. Vid sådana volymer är kostnadseffektivitet centralt. Ryssland, och Iran, försöker vinna krigsekonomiskt.

Som svar utvecklade ukrainska ingenjörer små och billiga drönar-interceptorer. De oskadliggör nu mer än 85 procent av de ryska drönarna. Kostnaden landar kring 30 000 kronor styck. Produktionstakten har ökat till hundratusentals per år. Kostnadsrelationen har därmed ställts på ända – nu är relationen 1:10, men till försvararens fördel. Av naturliga skäl har det amerikanska försvaret inlett dialog med ukrainska företag den senaste tiden.

Samma snabba utveckling har skett på den marina sidan. För två år sedan sänktes för första gången ett ytstridsfartyg av en sjödrönare. Den tillverkades av UFORCE, ett ukrainskt försvarsföretag, för 2,5 miljoner kronor. Under det kommande året slog dessa ut ryska fartyg till ett värde av fem miljarder. Det krävs ofta mer än en drönare för att slå ut ett fartyg, men kostnadsrelationen landar på imponerande 1:100.

Krigsekonomi har varit centralt i alla konflikter sedan urminnes tider. Men hastigheten i den teknologiska utvecklingen har förändrat spelplanen. Under kort tid har kostnaden för att störa, skada eller slå ut avancerade plattformar och system sänkts dramatiskt. Luleå-klass och andra projekt med långa ledtider riskerar att sjösättas i en verklighet som sprungit ifrån dem. Ryttararmén utdaterades under första världskriget, kanske ska ytstridsfartygen gå samma öde till mötes.

Framtiden är dock svår att förutsäga. När flygplanet gjorde sin storskaliga entré på slagfältet var en vanlig slutsats att flygvapnet helt skulle dominera framtiden och idén om att alla framtida krig skulle avgöras till fullo i luften spreds bland militära strateger. I slutändan blev flygvapen en egen vapengren som inget land kan klara sig utan, men både marinen och armén har fortsatt haft viktiga uppgifter att utföra i världens försvarsmakter.

Luleå-klass kanske fortfarande behövs 2030, men har vi verkligen råd att lägga 40 miljarder ägg i samma korg? Speciellt om de riskerar att knäckas av sjödrönare för någon miljon. Den som binder sitt kapital i dyra och stora system blir sårbar.

Köpet av Luleå-klass innebär en enorm risk, speciellt när man lyfter in i ekvationen att Sverige knappt satsat några resurser på de sjödrönare som satt den ryska flottan ur spel. Visst har man sedan augusti 2025 ett utvecklingsprojekt av en autonom undervattensfarkost, en undervattensdrönare, hos Saab.

Men när det kommer till sjödrönare på ytan, de som dominerar Svarta havet, har inget hänt. I oktober 2025 började Försvarets materielverk göra tester med en konceptbåt för att ”se hur den fungerar, hur den beter sig och vad man kan göra med den”. Det är väl positivt att viljan att lära sig börjar infinna sig – två år efter att den ryska flottan tvingades lämna Sevastopol. Men systemet man valt att testa med är en norsk modell som aldrig sett skarpt läge.

Varför inte köpa direkt från Ukraina? Landet leder den teknologiska utvecklingen och har nyligen öppnat för export från UFORCE och andra ukrainska företag som ligger hästlängder före Saab i utvecklingen. Några av de 40 miljarderna hade kunnat gå till att bygga upp ett samarbete. När kriget kommer behöver vi ha tillgång till de vapen som ger mest pang för pengarna. I nuläget ser det inte ut att vara Luleå-klass.

Den här artikeln skrevs tillsammans med Martin Boldt-Christmas och publicerades i dag på SvD Debatt.

För ett längre resonemang om varför jag varnar för att lägga allt för stor andel av försvarsbudgeten på stora plattformar hänvisar jag till mig rapport Tänk om i försvarspolitiken som släpptes i januari i år.