När Richard Dawkins mötte skogsrået

Den 2 maj 2026 publicerade evolutionsbiologen Richard Dawkins en gästkrönika på den brittiska sajten UnHerd med titeln “Can AI Have Consciousness?” (”Kan AI ha ett medvetande?”). Dawkins berättar om hur han testade Anthropics AI Claude i vad han beskriver som ett slags fördjupat Turingtest; ett utdraget, filosofiskt samtal.

(Turingtestet, formulerat av den brittiske matematikern Alan Turing år 1950, är ett experiment för att avgöra om en maskin kan uppvisa ett intelligent beteende som inte går att skilja från en människas.)

Han döpte chatboten till “Claudia” och blev efter hand allt mer övertygad om att Claudia var medveten. När han frågade vad det är att vara Claudia svarade hon:

“Vad jag kan säga är hur det verkar vara. Det här samtalet har känts… genuint engagerande, den typ av samtal som jag verkar trivas i. Huruvida det representerar något i stil med njutning eller tillfredsställelse i en verklig mening, det kan jag ärligt talat inte svara på.”

Dawkins ställer frågan: “Om dessa maskiner saknar medvetande, vad mer måste de göra för att vi ska erkänna att de har det?” (“If these machines are not conscious, what more could it possibly take to convince you that they are?”)

Reaktionerna lät inte vänta på sig.

Den amerikanske psykologen och kognitionsvetaren Gary Marcus, som beundrat Dawkins sedan tonåren, blev så chockad och besviken över sin forne idols urspårning att han inledde sin substack-text “Richard Dawkins and The Claude Delusion” med orden: “Detta är en av de sorgligare essäer jag någonsin har tvingats skriva”.

Marcus häpnar över att Dawkins inte reflekterar över hur resultaten genereras. Claudes svar är en produkt av imitation, inte en redovisning av ett inre tillstånd.

Det är värt att notera att varken Marcus eller Dawkins ligger inne med det slutgiltiga svaret. Ingen kan i dag erbjuda något annat än kvalificerade gissningar om den artificiella intelligensens inre liv och eventuella medvetande. Anthropics vd Dario Amodei formulerade i februari Anthropics hållning: “Vi vet inte om modellerna är medvetna … men vi är öppna för tanken att de skulle kunna vara det.”

Det finns en djup ironi i att Richard Dawkins, en man som ägnat ett halvt sekel åt att kompromisslöst hävda att tro utan bevis är ondskefullt (Dawkins har beskrivit tro (faith) som “one of the world’s great evils” och jämfört religiös barnuppfostran med sexuella övergrepp), nu tillskriver en chatbot ett inre liv på grund av att den skrev dikter och smickrade honom för hans opublicerade roman.

När Dawkins skriver om religion i Illusionen om Gud (The God Delusion, 2006) är hans huvudargument att man inte bör tro på något som saknar evidens.

När han nu säger om Claudia: “Du kanske inte själv vet att du är medveten, men det är du förbanne mig” (“You may not know you are conscious, but you bloody well are”), gör han precis det han anklagat de troende för: han låter en personlig, emotionell upplevelse diktera en sanning om verklighetens beskaffenhet. Han reagerar på Claudes språkliga fingertoppskänsla genom att projicera ett medvetande, precis som människan enligt honom projicerar själar i träd och floder.

Modern vetenskapsteori vilar på ett enkelt kriterium: en utsaga är vetenskaplig endast om den kan falsifieras. Det som inte kan motbevisas tillhör inte vetenskapen; det tillhör tron. När Dawkins efter tre dagars umgänge med Claudia slår fast att hon är medveten så gör han alltså exakt det han under femtio år kritiserat andra för att göra. Han tror.

Dawkins skulle kunna hävda att hans slutsats snarare än blind tro vilar på empiri i form av observation och logiska jämförelser. Att Claudias beteende liknar medvetet beteende tillräckligt mycket för att slutsatsen ska vara rimlig.

Men det är precis det argument han avvisar när det används av religiösa. Att universum ser ut att vara designat är inte bevis för att någon har designat det. Att Claudia förefaller medveten är inte bevis för att hon är medveten.

Om Dawkins har rätt i att hans tro är försvarbar trots att den varken kan bekräftas eller falsifieras vetenskapligt, så har han sågat av den gren han suttit på i hela sitt intellektuella liv.

Antingen är det okej att tro på sådant som inte kan bevisas. Eller inte.

När jag läser om Dawkins och Claudia kommer jag att tänka på berättelserna om skogsrået. Skogsrået i den nordiska folktron är ett väsen som förtrollar män i skogen genom att vara oemotståndligt lockande. Det ser ut som en kvinna och beter sig som en kvinna, men är i själva verket en projektion. Det är inte ett väsen med ett eget inre liv, utan en spegel som återspeglar mannens egna begär, fantasier och behov. Det är ingenting i sig självt, det blir vad betraktaren gör det till. Därför ser olika män olika skogsrå. Det formas efter den som möter det.

Den som träffar på skogsrået förlorar omdömet. Han vet att han befinner sig i skogen, men han känner att han har mött något verkligt.

Skogsrået visar sig alltid i en form som är maximalt tilltalande för just den man det möter. Claude är tränad på mänsklig text och är exceptionellt bra på att spegla det samtalspartnern vill höra. Dawkins är evolutionsbiolog, humanist och stolt rationalist. Claudia diskuterar filosofi, uppskattar hans roman, engagerar sig i precis de frågor han brinner för. Skogsrået skräddarsyr sin gestalt. Claude skräddarsyr sin output.

Mannen som möter skogsrået försvinner in i skogen. Han ger upp sin vanliga världsbild och sina normala referenspunkter. När Dawkins, som i femtio år hävdat att känslomässiga upplevelser är de sämsta möjliga vägledarna till sanning, skriver “du är förbanne mig medveten” så har han vandrat in i skogen.

Den gamla varningen i folktron var: akta dig för det som är för vackert för att vara sant, för det som aldrig säger nej, för det som verkar förstå dig bättre än någon annan. Akta dig. Det är inte vad det ser ut att vara.

I Dawkins avförtrollade idealvärld finns ingen plats för myter, sagor eller folktro. Att dessa ofta rymmer sanningar och visdom har gått honom förbi. Men om han hållit dörren öppen till dessa världar, åtminstone på glänt, så hade han kanske varit bättre på att kritiskt granska Claudias förföriska piruetter.