David Bowie och konsten att vara människa

London var draperat med bilder på en ung man med eldrött hår, slutna ögon och ett blixtsminkat ansikte. Året var 1973 och jag var på skolresa. Jag var sexton och visste knappt vem David Bowie var. Men denna ansiktsbild och låten Aladdin Sane med det banbrytande och i rocksamanhang högst okonventionella pianosolot gjorde ett outplånligt intryck på mig.

Bowie har varit med mig sedan dess. Jag har köpt hans plattor, upplevt honom live och sett konsertfilmer och dokumentärer. Jag har upprepade gånger besökt 23 Heddon Street i London, platsen där omslagsfotot till Ziggy Stardust-albumet togs, och den jättelika muralmålningen i Brixton, den stadsdel där Bowie föddes. Jag har gått på guidade turer i London och Berlin.

Jag vet förstås att en konstnär, en artist, hur nära man än upplever att denne är, aldrig kan bli mer än en fantombild i ens inre. Och ändå: när artistens uttryck och attityd har format hur man ser på sig själv och världen, när musiken funnits med vid avgörande livsskeden och vändpunkter, ibland som tröst, ibland triggande euforisk glädje, vad är kontakten då om inte en sorts vänskap?

Den 11 januari 2016, dagen då nyheten om att David Bowie gått bort nådde världen, reagerade jag följdriktigt som om jag mist en närstående. Jag drog ned persiennerna, lade mig på soffan under en filt och lyssnade igenom hela diskografin. Från ”David Bowie” (1967) fram till ”Blackstar”, skivan han släppt bara tre dagar tidigare.

När min 14-åriga dotter tillsammans med en kompis kom hem från skolan den dagen bad jag dem stänga av sina mobiler och sätta sig ned. Jag frågade om de visste vem som hade gått bort. Hade de kanske pratat om det i skolan?

Det hade de inte. Trots att de haft musiklektion.

Det är David Bowie, sa jag. En man som med sin nerv, personlighet och outsinliga kreativitet har inspirerat nästan alla andra nu levande rockartister. Madonna1 och Lady Gaga2 inte minst. Ett unikum, ett geni, den störste sen Jesus.

Därefter drog jag med hjälp av Youtube och Google hela Bowies historia: Ziggy Stardust, Aladdin Sane, The Thin White Duke, major Tom, Life on Mars, Heroes, Lets Dance ända fram fram till Were are we now? - låten där han ser tillbaka på tiden i Berlin.

När de hämtat andan fortsatte jag med Ullevikonserten 1983 och allra sist videorna Blackstar och den blytunga och nästan obegripligt smärtsamma Lazarus, släppt tre dagar före hans död, där han sjunger liggande i en sjukhussäng med bandagerade ögon och avslutningsvis försvinner in i en upprättstående likkista och stänger dörren.

De satt kvar under hela föreläsningen och om jag läste reaktionerna rätt så lyckades jag få dem att i alla fall ana något av vad mannen betytt. För mig och för mänskligheten.

Jag arrangerade ett minnesaltare med levande ljus och foton och draperade hela huset med memorabilia och vinylkonvolut. (Efter någon vecka frågade min dotter med en lätt bekymrad röst: Hur länge ska du hålla på så här, pappa?)

Kort därefter reste jag till den nordnederländska staden Groningen för att se utställningen David Bowie Is.

I kondoleansboken som lagts ut i anslutning till utställningen plitade jag ner en fri tolkning av den dikt Gaius Valerius Catullus3 skrev till sin bror inför dennes begravning:

Genom många länder,

och över många hav
har jag färdats till dig
för att bära fram en sista gåva
och tala förgäves till stum aska.

Ty ödet har ryckt dig ifrån oss,
ack, tagit dig ifrån oss,
och lämnat oss kvar
att hedra dig enligt de gamla sederna,
så som generation efter generation har gjort.

Tag ur mina händer denna sorgsna gåva,
medan mina tårar faller tysta.

Och för evigt, min broder:

Hail and farewell

Nu, tio år efter hans död, möter jag honom igen. Jag är tillbaka i London och ser utställningen David Bowie: You’re Not Alone på Lightroom.

Utställningens regissör/creative director Mark Grimmer, som även stod bakom den legendariska David Bowie Is jag nämnde ovan, har haft ambitionen att presentera Bowie som tänkare, konstnär, filosof och esoteriker. Som mannen som ständigt bytte skepnad men aldrig förlorade sin genuina inre kärna och kreativa kompass.

Grimmer menar att myten om rockstjärnan Bowie är publikens konstruktion, inte Bowies egen. I stället för att förstärka hjältemyten har Grimmer velat fånga den man som genom sitt skapande ville ta reda på vilken hans relation till universum var och vad han gjorde här (Bowie: “I think it all comes back to the same thing: trying to find out what our relationship with the universe is, and what we are doing here.”).

Arkivmaterialet, som kommer från David Bowie Archives i New York, har bearbetats och rekonstruerats för Lightrooms 360-gradiga rum, med konserter filmade från flera kameravinklar och framträdanden som aldrig tidigare visats (bland annat livebilder från en konsert i Earls Court 1978). Lokalens väggar är elva meter höga och ljudet omsluter besökaren helt.

Den timslånga skildringen är tematisk snarare än kronologisk. Bilder, citat, filmer och musik, teatraliska uttryck, intervjuer, anteckningar och låtskrivande glider sömnlöst och kalejdoskopiskt in och ut ur varandra.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att utställningen skalat bort rockpersonan och försökt ge plats åt Bowies egentliga budskap, vilket, om man ska tro Bowie själv, handlar om det outsägliga: “Att söka musik är som att söka Gud. Det handlar om att återerövra det som inte kan nämnas, inte kan ses, inte kan uttalas.”

Utställningen frågar inte vad Bowie gjorde, utan varför han gjorde det. Vilka var hans drivkrafter? Vad motiverade och inspirerade honom?

Det fungerar över förväntan. För mig blev detta den mest överväldigande och känslomässigt förkrossande upplevelse jag haft på år och dag.

Utställningen påminde mig om att Bowie i grunden var som vi andra. Han var inte en alien som föll ner på jorden, utan en man från Brixton som vågade följa sin inre röst. Som bestämde sig för att konsten var värd att leva och dö för. Vilket i praktiken innebar att vägra konformitet, utmana tabun och aldrig för ett ögonblick snegla på möjliga hitlisteplaceringar eller recensenternas dom.

Han var en av de första artister som stolt och rakryggat bejakade sin bisexualitet, vid en tid då något sådant krävde verkligt mod. Han satte alltså strålkastarljuset på det vi idag kallar hbtq, långt innan detta blev ett etablerat begrepp.

Genom sin konstnärliga våghalsighet, kompromisslöshet och uppriktighet blev David Bowie en förebild för alla som inte ville eller kunde leva enligt etablerade konventioner. Han gav mig och många andra tillåtelse att bryta mot normerna och bejaka vår egenart.

Min dotter frågade en gång hur länge jag tänkte hålla på. Nu vet jag svaret: så länge musiken lever. Så länge Bowie lever. Med andra ord – för alltid.

(Detta skrev jag på facebook minuterna efter att jag klivit ut ur lokalen:

Put on your red shoes and get yourself to London for the David Bowie exhibition “You’re Not Alone.” This is not a friendly suggestion - it’s a fucking ORDER.

It was the most overwhelming and emotionally devastating experience I’ve had in years. It moved me so deeply that I spent half the time crying. Yes - proper, unashamed, standing-in-a-museum grown man crying.

Bowie gave so many of us permission to be exactly who we are. This exhibition reminds us why.

“Searching for music is like searching for God. They’re very similar. There’s an effort to reclaim the unmentionable, the unsayable, the unseeable, the unspeakable, all those things, comes into being a composer and to writing music and to searching for notes and pieces of musical information that don’t exist” (Bowie) )

David Bowie: You’re Not Alone visas på Lightroom, King’s Cross, London, till den 10 oktober 2026. Biljetter från £25.

BONUS: Berättelsen om pianosolot i låten Aladdin Sane:

Mike Garson var en jazzpianist från Brooklyn, djupt rotad i avantgarde och fri improvisation, som 1972 rekryterades till Bowies turnéband.

Till inspelningen av Aladdin Sane bad Bowie Garson spela ett solo. Garson började med ett konventionellt solo, vilket inte föll Bowie i smaken. Garson försökte med blues. Fortfarande fel. Då bad Bowie honom spela som han spelade på jazzklubbarna – fritt och atonalt.

Garson slog sig ned och spelade solot rakt av.

Detta är ett exempel på det konstnärliga mod som präglade hela Bowies karriär. Ett dissonant, kaotisk pianosolo i en rockåt var inte vad varken skivbolaget eller publiken väntade sig.

Bowie: “If you feel safe in the area you’re working in, you’re not working in the right area. Always go a little further into the water than you feel you’re capable of being in. Go a little bit out of your depth. And when you don’t feel that your feet are quite touching the bottom, you’re just about in the place to do something exciting.”

Albumet blev en enorm succé. Det gick direkt upp på förstaplatsen på den brittiska albumlistan. Det var David Bowies allra första albumetta i hemlandet.

( @ AI Claude)

BONUS 2: Berättelsen om omslagsbilden

Omslaget till Aladdin Sane skapades av den brittiske fotografen Brian Duffy tillsammans med David Bowie själv under en fotografering i Duffys studio i London i januari 1973.

Idén till den röd-blå bixten kom från en logotyp för en Panasonic-dammsugare som råkade finnas i studion. Duffy och makeupartisten Pierre La Roche kopierade formen, ritade upp den på Bowies ansikte och fyllde i den med läppstift. Med hjälp av en retuscheringspenna lade Duffy i efterhandlade till den lilla tårdroppen som ligger i Bowies nyckelbensgrop

Produktionen blev den dyraste som skivbolaget RCA dittills hade finansierat för ett omslag. Duffy övertalade dem att använda ett unikt och mycket kostsamt sju-färgs tryck istället för det vanliga fyrfärgstrycket.

Resultatet blev ett av populärkulturens absolut mest igenkännbara och kopierade konstverk genom tiderna.