REPRIS: Vad händer när staten förlorar sin självbevarelsedrift?

Repris: originaltexten publicerades 1 juni

Begreppet nationellt självskadebeteende används ofta slarvigt i svensk politik, som en etikett på beslut man ogillar. Men om termen ska ha analytiskt värde måste den vara mer specifik: beslut som avvecklar strategiska förmågor eller skapar strukturer som tar decennier att återställa, även när den politiska viljan senare förändras. Det kan inte enbart handla om politik som visar sig ineffektiv, dyr eller impopulär, utan om irreversibla processer, om förlust av institutionell kompetens och återställningskostnader som är så höga att de låser fast landet i långvarig sårbarhet.

Med denna skarpare definition blir listan över verkliga exempel kort, men träffsäker. Och den visar att Sverige under de senaste två decennierna har uppvisat flera sådana beteenden; vissa blocköverskridande, andra tydligt kopplade till specifika regeringar, både borgerliga och socialdemokratiska.

Get 50% off a group subscription

Avvecklingen av totalförsvaret från 1990-talet och framåt var inte främst ett resultat av ekonomiska överväganden, utan av en tidsanda präglad av föreställningen att geopolitiken i princip upphört. Efter Sovjetunionens fall spred sig idén att stormaktspolitiken tillhörde historien. Med denna världsbild framstod invasionsförsvar, beredskapslager och nationell redundans som anakronismer.

Resultatet blev en systematisk nedmontering av både militär och civil förmåga: regementen lades ned, beredskapslager avvecklades, myndigheter tappade kompetens och hela försvarsmodellen avvecklades. När Ryssland åter blev aggressivt stod Sverige utan de strukturer som tidigare utgjort nationens yttersta skydd. Återuppbyggnaden kostar hundratals miljarder, vilket illustrerar hur lång tid det tar att reparera en förmåga som rivits ned i tron att den aldrig mer skulle behövas.

Alliansregeringens beslut 2010 att lägga värnplikten i malpåse och ställa om till ett insatsförsvar var ett av de mest radikala enskilda försvarsbesluten i modern tid. Det innebar att Sverige övergav sin huvudsakliga modell för personalförsörjning och gjorde sig beroende av frivillig rekrytering – trots att Georgienkriget två år tidigare visat att den europeiska säkerhetsordningen inte var stabil.

När värnplikten återinfördes 2017 var det ett indirekt erkännande av att beslutet underminerat statens långsiktiga försvarsförmåga. Politiska beslut kan onekligen skapa sårbarhet som tar lång tid att reparera.

Beslutet att avskaffa statliga lager av livsmedel, bränsle, mediciner och sjukvårdsmateriel framstår i efterhand som ett av de mest riskfyllda åtgärderna i modern tid. Det var ett uttryck för samma aningen naiva civilisatoriska optimism: i en globaliserad värld ansågs nationell redundans vara ineffektiv.

Pandemin och kriget i Ukraina visade hur felaktig denna föreställning var. Att återuppbygga lager för att klara månader av störningar kräver inte bara pengar, utan även kompetens, logistik och institutioner som avvecklats. Det är ett skolboksexempel på nationellt självskadebeteende.

Den svenska migrationspolitiken under denna period präglades av höga volymer under lång tid. Problemet var inte i första hand att integrationen fungerade dåligt, utan att volymerna vida översteg statens och kommunernas integrationskapacitet. När inflödet är större än systemets absorptionsförmåga uppstår oundvikligen förödande effekter: segregation, bostadsbrist, skolstress, arbetslöshet, utanförskap och framväxten av parallellsamhällen.

Socialdemokratiska regeringar bar huvudansvaret för den långsiktiga linjen, men Alliansens migrationsuppgörelse med Miljöpartiet 2011 och Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-linje 2014 förstärkte utvecklingen. Irreversibla konsekvenser har uppstått i demografin och i de sociala strukturer som etablerats. Det går att vidta åtgärder framåt, men inte att radera effekterna av tidigare beslut.

De rödgröna drev aktivt fram avveckling av planerbar kärnkraft utan att säkerställa motsvarande systemstabilitet. Genom effektskatter, osäkra investeringsvillkor och politiska styrsignaler skapades ekonomiska incitament för att stänga reaktorer i Ringhals och Oskarshamn, samtidigt som vindkraft byggdes ut utan lösningar för effektbalans, lagring eller nätstabilitet.

Resultatet blev ett energisystem med ökade problem kring effektbrist, regional försörjning och frekvensstabilisering – särskilt i södra Sverige. Detta är ett självskadebeteende i strikt mening: en robust infrastruktur avvecklades utan att ersättas, och återställandet tar mycket lång tid. Kärnkraft kan avvecklas på några år, men den tar årtionden att återuppbygga – särskilt när kompetens, leverantörskedjor och politisk kontinuitet väl brutits.

Politiska incitament är kortsiktiga. Systemeffekter inom försvar, energi och demografi är långsiktiga. Det skapar en inherent risk: beslut som är rationella på fyra års sikt kan vara destruktiva på fyrtio års sikt.

Efter kalla kriget dominerade berättelsen om ”historiens slut”. I denna världsbild blev redundans, lager och nationell robusthet onödiga kostnader. När verkligheten förändrades stod Sverige utan skyddsnät.

I flera av dessa frågor fungerade inte det offentliga samtalet som en korrigerande faktor, utan som ett förstärkningssystem; en slags instabil jämvikt. Positioner som senare visade sig rimliga kunde under lång tid innebära socialt och professionellt självmord inom politik, akademi och medier. Därmed försvagades systemets förmåga till självkorrigering.

När en hel elitkultur delar samma verklighetsmodell blir avvikande perspektiv otänkbara. Institutioner rekryterar ur samma utbildningsmiljöer, medielogiker och sociala kretsar, vilket skapar en sluten verklighetsmodell där avvikande perspektiv uppfattas som moraliska avvikelser snarare än som legitima invändningar.

Migrationspolitiken drevs delvis av en moralisk självbild: Sverige som humanitär stormakt. En ny sorts nationalism och göticism, med anspelningar på den svenska stormaktstiden, men denna gång inte i form av militär, utan av moralisk överlägsenhet. Följden blev att varningar om systemrisker betraktades som omoraliska, vilket fördröjde korrigeringar tills skadan redan var skedd.

Vänstersidan i politiken brukar fördöma nationalism och hävdar att den alltid är skadlig. Vänsterns egen nationalism var dock ett exempel på att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga. Denna slags nationalism var mycket riktigt skadlig för Sverige.

Socialdemokratiska regeringar initierade eller institutionaliserade flera av de åtgärder som senare visade sig skadliga: nedmonteringen av totalförsvaret, avvecklingen av beredskapslager, den långvariga migrationslinjen och den politiskt drivna avvecklingen av kärnkraft. Dessa beslut skapade de system som senare regeringar hade svårt att bryta.

Borgerliga regeringar saknade ofta vilja att bryta konsensus och förstärkte ibland utvecklingen. Avskaffandet av värnplikten 2010 var ett eget strategiskt felbeslut, och migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet 2011 förstärkte en redan ohållbar linje. Skälen till detta var interna inom borgerligheten, men borgerliga regeringar skapade sällan de ursprungliga strukturerna; de förvaltade dem.

De mest skadliga besluten var blocköverskridande: avvecklingen av totalförsvaret, avskaffandet av beredskapslager, den långsamma korrigeringen av migrationspolitiken och den bristande robustheten i energisystemet. Detta visar att problemet inte enbart är partipolitiskt, utan också institutionellt.

De senaste tio åren har präglats av verklighetens återkomst. Geopolitik, energiförsörjning, kriminalitet och civil beredskap kan inte längre behandlas som abstrakta policyområden eller moraliska symbolfrågor. De har åter blivit frågor om statens grundläggande funktionsförmåga.

Därför har också delar av det politiska systemet förändrats. Framför allt inom den borgerliga sidan har en tydligare realism vuxit fram kring försvar, migration, energi och institutionell robusthet. På vänstersidan och inom det gröna idékomplexet finns däremot fortfarande betydande rester av den världsbild som möjliggjorde flera av 2000-talets självskadebeteenden: föreställningen att geopolitik, nationell redundans och social sammanhållning tillhörde en äldre epok.

Det är därför risken för förnyat nationellt självskadebeteende är väsentligt större med en socialdemokratiskt ledd regering, baserad på ett föga sammanhållet rödgrönt lag som den med nödvändighet kommer att vara.

Nationella självskadebeteenden uppstår sällan genom illvilja. De uppstår när politiska eliter förlorar förmågan att skilja mellan moralisk självbild och nationell rationalitet. Vi har varit naiva – om man så vill. Det är först när den förmågan återvänder som staten återfår sin självbevarelsedrift.