REPRIS: Filmfestivalen i Cannes urartar till en politisk scen

Repris: originaltexten publicerad 25 maj

Filmfestivalen i Cannes brukar vara platsen där filmvärlden visar upp sin mest glamorösa sida, men årets festival inleddes med en konflikt som inte handlade om filmestetik eller konstnärliga visioner, utan om politik. Dagen före öppningen publicerades en petition i vänstertidningen Libération där drygt 600 personer, som säger sig vara verksamma inom filmbranschen, anklagade mediemagnaten Vincent Bolloré för att utöva ett ”fascistiskt” inflytande över det franska kultur- och medielandskapet. Bland undertecknarna finns några få kända namn — Juliette Binoche, Adèle Haenel och Anna Mouglalis — men dessa är i praktiken de enda välkända kulturpersonerna. Övriga signatärer består till övervägande del av personer som är okända även inom branschen.

Petitionen uppmanade till bojkott av Canal+ och hävdade att Bollorés växande kontroll över filmfinansiering och distribution hotar den konstnärliga friheten.

Get 50% off a group subscription

För en svensk publik är Bolloré ett relativt okänt namn, men i Frankrike är han en av landets mest inflytelserika företagsledare. Han är huvudägare i Vivendi-koncernen, som i sin tur kontrollerar Canal+, CNews och flera stora produktionsbolag. Under de senaste tio åren har han byggt upp ett medieimperium som ofta beskrivs som konservativt, ibland som aktivt högerorienterat.

Det är denna ideologiska profil som gjort honom till måltavla för delar av den franska kultursektorn, som traditionellt lutar åt vänster och ser sig som garant för en ”progressiv” kulturpolitik.

Petitionen fick omedelbart medial uppmärksamhet, men reaktionerna inom branschen var långt ifrån enhetliga. Många av de etablerade producenterna och biografägarna i Cannes uttryckte förvåning över anklagelsernas skärpa. Flera menade att Bollorés inflytande över filmproduktionen är betydligt mindre än vad petitionen antyder, och att den franska filmfinansieringen fortfarande domineras av statliga stöd, CNC och traditionella produktionsbolag.

Samtidigt spred sig en symbolisk protest på festivalen: vid flera visningar buades när loggan för Canal+ visades på duken. Det är ett beteende som blivit allt vanligare i europeiska kulturmiljöer — där en högljudd vänsteraktivistisk minoritet tillåter sig att ta oproportionerligt mycket plats i det offentliga rummet, ofta på bekostnad av övriga invånare och, i detta fall, biobesökare som kommit för att se film snarare än att delta i politiska manifestationer.

Maxime Saada, koncernchef på Canal+, reagerade snabbt och hårt. I intervjuer förklarade han att kanalen ”inte längre vill arbeta med dem som undertecknat petitionen”. Uttalandet tolkades av många som ett hot om svartlistning – en konflikt där båda sidor anklagar varandra för att begränsa yttrandefriheten.

Branschorganisationer och flera producenter försökte tona ned dramatiken och påpekade att relationerna mellan Canal+ och filmvärlden är mer pragmatiska än ideologiska. Canal+ är fortfarande en av de viktigaste finansiärerna av fransk film, och få tror att kanalen skulle avstå från att stödja projekt av rent politiska skäl.

Det mest slående i petitionen är ordvalet. Att beskriva Bollorés inflytande som ”fascistiskt” är ett retoriskt grepp som säger mer om den politiska temperaturen i kulturvärlden än om verkliga maktförhållanden. Begreppet fascism har i den franska debatten länge använts som ett slags moralisk nödbroms — ett ord som ska stoppa diskussionen snarare än fördjupa den.

Problemet är att inflationen i stora ord gör dem allt mindre användbara. När varje konservativ medieägare utmålas som ett hot mot demokratin blir det svårt att skilja verkliga angrepp på yttrandefriheten från ideologiska meningsskiljaktigheter. De förstnämnda är förkastliga; de sistnämnda är legitima – och kulturvänstern har påtagligt svårt att se skillnaden.

Petitionen framstår snarare som ett uttryck för en kultursektor som vant sig vid att vara politiskt positionerad — men bara åt ett håll. Den franska filmvärlden har länge präglats av en vänsterorienterad självbild, där vissa värderingar uppfattas som neutrala och andra som illegitima. När en aktör med annan ideologisk profil får inflytande upplevs det som ett hot, inte för att han censurerar, utan för att han bryter en norm.

Samtidigt bör man erkänna det seriösa motargumentet: kritiken mot Bolloré handlar inte enbart om att en högerperson får inflytande, utan om uppfattningen att hans mediestrategi är aktivt ideologisk och centraliserande. Kritikerna menar att han använder ekonomisk kontroll för att omforma offentligheten — en anklagelse som, oavsett om man delar den eller inte, är mer substantiell än de reflexmässiga referenserna till fascism.

Här finns en viktig distinktion: motstånd mot mediekoncentration är inte en vänsterposition, utan i grunden en högerliberal sådan. Vänstern har historiskt inte haft något principiellt emot maktkoncentration när den gynnar den egna idémässiga dominansen. För en högerliberal är däremot monopol — ekonomiska eller kulturella — alltid problematiska. Det innebär att kritiken mot Bolloré, i sin mest seriösa form, lika gärna kan förstås som en klassiskt liberal invändning mot centraliserad makt, inte som en vänsterreaktion mot en konservativ aktör.

Share

Konflikten i Cannes handlar i grunden inte om Bollorés faktiska makt över filmproduktionen. Den handlar om kulturens självbild, om ideologiska reflexer och om en sektor som ofta ropar ”varg” när någon utmanar dess världsbild. Reaktionen mot Bolloré bottnar i att en centraliserad maktstruktur för första gången har hamnat i “fel” händer.

Men den påminner också om något annat: att koncentrerad mediemakt kan vara en legitim demokratisk fråga, även när ägaren inte tillhör vänstern. Motstånd mot monopol är en självklar högerliberal ståndpunkt.

När stora ord används för lättvindigt förlorar de sin analytiska skärpa och därmed användbarhet och förklaringsvärde. När kulturens politiska reflexer blir förutsägbara kommer den ofrånkomligen att underminera sin egen trovärdighet — både som konstform och som samhällsröst.