REPRIS: Lojaliteten är viktigare än styrkan: Xi Jinpings uppgörelse med sin egen militär

Repris: originaltexten publicerades 15 maj.

Utvecklingen under sommaren har förstärkt den bild som förmedlades i texten, skriven 15 maj. Utrensningarna inom PLA har fortsatt och i slutet av juni förlorade ytterligare sex höga militärer sina platser i Nationella folkkongressen, däribland chefen för Centrala militärkommissionens avdelning för materielutveckling. Utrensningarna har spridit sig över flera delar av försvarsmakten och drabbar personer som tillhört nätverket kring den avsatte Zhang Youxia.

Samtidigt har Xi börjat bygga upp den decimerade militärledningen igen. I juli befordrades två nya generaler, varav Zhang Shuguang utsågs till chef för CMC:s mäktiga disciplin- och antikorruptionsorgan. Innan Xi återställer den militära ledningsstrukturen stärker han kontrollen över den.

Höga officerare har under våren och sommaren genomgått en tio veckor lång politisk omskolning med studier av Xi Jinpings texter, förnyade trohetsförsäkringar till partiet och självkritik. Utrensningarna framstår allt mindre som isolerade åtgärder och allt mer som en genomgripande politisk omdaning av PLA. Xi tycks vara beredd att acceptera en tillfälligt försvagad ledningsförmåga för att skapa en militär vars lojalitet mot partiet – och mot honom själv – inte kan ifrågasättas.

Under denna vecka träffas Donald Trump och Xi Jinping i Beijing. Samtalen omfattar kriget i Iran, handel, Taiwan, teknologi och riskhantering kring artificiell intelligens. Den omfattande kinesiska militära upprustningen utgör en fond till överläggningarna.

Under mer än ett decennium har Xi Jinping drivit en omfattande modernisering av Folkets befrielsearmé. Nya vapensystem, en växande kärnvapenarsenal och en genomgripande organisatorisk omstrukturering har gjort PLA till en betydligt mer relevant strategisk motpart för USA, särskilt i Indo‑Stillahavsregionen.

Samtidigt har Xi under de senaste åren genomfört en rad uppmärksammade utrensningar i militärens toppskikt. Ledare för Kinas raketstyrkor, försvarsministern och flera höga befälhavare har avlägsnats. Stabiliseras Kina genom dessa åtgärder, eller utgör de ett hot mot västvärlden?

Get 50% off a group subscription

Den 24 januari 2026 meddelade kinesiska myndigheter att även Zhang Youxia – vice ordförande i Centrala militärkommissionen och länge betraktad som en av Xi:s närmaste militära allierade – utreds för “allvarliga brott mot disciplin och lag”. Efter detta har han inte synts i några officiella sammanhang och förefaller ha förlorat sitt inflytande inom den militära ledningen.

När Xi vid årets folkkongress betonade att militären “aldrig får ha någon som hyser ett delat hjärta gentemot partiet”, signalerade det att problemen inte längre uppfattas som isolerade.

Det är svårt att med säkerhet avgöra exakt vad som ligger bakom varje enskild avsättning, men utvecklingen tyder på att Xi ser ett behov av att återupprätta en mer direkt politisk kontroll över militären.

När Xi tillträdde 2012 var PLA en organisation präglad av tungrodd struktur, omfattande korruption och begränsad förmåga till samordnade operationer. Reformprogrammet som följde syftade både till att öka militär effektivitet och till att bryta upp gamla nätverk som vuxit sig starka under Hu Jintaos tid.

De traditionella militärregionerna ersattes av fem teaterkommandon (theater commands) med ansvar för gemensamma operationer över flera domäner. Centrala militärkommissionen (CMC) stärktes som kommandocentrum, och Xi etablerade ett “chairman responsibility system” som gav honom själv större direktinflytande över befordringar, underrättelser och operativ planering.

Reformerna har i flera avseenden stärkt PLA:s organisatoriska kapacitet. Övningar har blivit mer realistiska, integrationen mellan vapenslagen har förbättrats och moderniseringen av materiel har accelererat. Xi har dessutom satt upp målet att militären ska nå en ny nivå av operativ förmåga till 2027.

Samtidigt har Kina under Xi genomfört en av de mest omfattande militära upprustningarna i sin historia. På en övergripande nivå har moderniseringen koncentrerats till fyra områden:

Strategiska missiler och kärnvapen

Kinas raketstyrkor har byggt ut både sina konventionella och kärnvapenbärande system. Antalet silobaserade interkontinentala robotar har ökat kraftigt, och Kina har utvecklat hypersoniska glidflygkroppar som kan kringgå traditionella missilförsvar.

Marin upprustning

Flottan har vuxit snabbare än någon annan större marin styrka i världen. Kina har sjösatt nya hangarfartyg, avancerade jagare och ubåtar, och har etablerat en närvaro i Indiska oceanen och västra Stilla havet som hade varit otänkbar för tio år sedan.

Flygstridskrafter och luftvärn

PLA:s flygvapen har tagit i bruk femte generationens stridsflygplan, förbättrat sin lufttankningsförmåga och byggt ut långräckviddigt luftvärn som syftar till att försvåra amerikansk militär maktutövning i regionen.

Cyber, rymd och elektronisk krigföring

Kina har investerat tungt i satellitkapacitet, antisatellitvapen, cyberoperationer och elektronisk störning — områden som är centrala för modern krigföring och där Kina i vissa avseenden ligger nära USA:s nivå.

Denna kombination av organisatoriska reformer och teknologisk upprustning har gjort PLA till en militär som inte längre är begränsad till territoriellt försvar, utan som i ökande grad kan verka som ett instrument för global maktutövning. Men reformerna innebar också att Xi personligen tog ansvar för att utse och övervaka de befälhavare som skulle genomföra moderniseringen. Det är denna del av projektet som nu framstår som mer problematisk än tidigare.

Korruptionen inom PLA är väl dokumenterad och har varit ett återkommande tema i Xi:s interna tal. Fallet med Xu Caihou, tidigare vice ordförande i CMC, blev tidigt ett exempel på hur djupt problemen sträckte sig. I ett tal i Gutian 2014 beskrev Xi hur Xu “i sin själ sedan länge fallit bort från partiet och in i korruption och fördärv”.

Det är tydligt att Xi betraktar korruption inte bara som ett administrativt problem utan som ett tecken på bristande politisk tillförlitlighet. I den meningen är kampen mot korruption också en kamp om kontroll.

Kinas raketstyrkor, som ansvarar för både konventionella och kärnvapenbärande missiler, har drabbats särskilt hårt av utrensningar. Flera internationella analyser har pekat på att oegentligheter i upphandlingar, manipulerade testdata och interna nätverk kan ha spelat en roll, men detaljerna är fortfarande oklara.

Att även Zhang Youxia – med långvarig koppling till Xi och en central roll i moderniseringsarbetet – nu är föremål för en officiell utredning, tyder på att Xi uppfattar problemen som mer genomgripande än tidigare antagits. Samtidigt är det viktigt att understryka att mycket av rapporteringen om interna konflikter bygger på indirekta källor och analytiska tolkningar snarare än verifierade uppgifter.

Xi återkommer ofta till historiska exempel där militären inte försvarat den politiska ledningen: Sovjetunionens upplösning, regimfall i Mellanöstern och interna kriser i kommunistiska stater. Dessa referenser signalerar att han ser risken för en militär med egna lojaliteter som ett strategiskt hot.

I detta perspektiv framstår utrensningarna som ett försök att förebygga att militären utvecklar en autonom roll i statens maktstruktur. Den ökade betydelsen av politiska kommissarier, disciplinorgan och intern övervakning kan ses som uttryck för samma logik.

Det är dock svårt att avgöra hur omfattande de interna spänningarna faktiskt är. Uppgifter om motsättningar mellan exempelvis Zhang Youxia och disciplinchefen Zhang Shengmin bygger till stor del på analytiska rekonstruktioner. Det vi med säkerhet vet är att Xi under de senaste åren har förstärkt de institutioner som övervakar lojalitet och disciplin, och att dessa nu spelar en större roll i militära befordringar och utredningar än tidigare.

Det mest sannolika scenariot är att Xi fortsätter att centralisera kontrollen över PLA och att politisk lojalitet förblir ett överordnat kriterium i befordringar och kommandostruktur. På kort sikt kan utrensningarna ha skapat organisatorisk osäkerhet, men det är inte givet att detta leder till en varaktigt försvagad militär. Xi kan bedöma att korruption och interna nätverk utgör ett större hot mot stridsvärdet än politisk styrning, och att en militär med starkare disciplinär kontroll på sikt blir mer effektiv.

Samtidigt innebär en starkt politiserad militär att beslutsfattandet koncentreras till en mycket liten krets. Det minskar risken för att militären utvecklar en egen agenda, men ökar beroendet av Xi:s personliga bedömningar. I ett system med få interna korrigerande mekanismer kan detta bidra till större sårbarhet för felbedömningar i krissituationer.

För västvärlden inrymmer frågan både hot och möjligheter: En mer självständig kinesisk militär skulle inte nödvändigtvis innebära ökad stabilitet – sannolikt inte. I många auktoritära system riskerar ökad militär autonomi att bidra till fraktionsbildning och maktkamp, och i extrema fall kuppförsök. Ett sådant scenario skulle skapa betydande osäkerhet kring kontrollen över kärnvapen, regionala befälhavares agerande och Kinas strategiska inriktning.

Ur ett stabilitetsperspektiv framstår därför ett fortsatt politiskt centraliserat Kina som mindre riskfyllt än ett fragmenterat maktsystem där PLA blir en självständig aktör. Det innebär inte att Xi:s modell är utan problem, men att alternativen kan vara mer oförutsägbara.

Det mest sannolika utfallet är att Xi fortsätter att konsolidera sin kontroll över PLA, samtidigt som moderniseringen av vapensystem och operativ förmåga fortgår. För omvärlden innebär detta ett Kina som förblir auktoritärt och politiskt centraliserat, men där beslutsfattandet är starkt koncentrerat och där risken för misstag snarare än avsiktlig aggression kan bli den största källan till instabilitet.

Share