REPRIS: Fjällens verkliga historia

I dagens debatt framställs norra Sverige ofta som om det en gång varit ett sammanhållet samiskt territorium, ett område där nordborna först sent gjorde intrång – till glädje för “we stole the land”-romantikerna som har importerat den amerikanska vänsterns tankebråte. Det postkoloniala narrativet lyder: “I söder bodde svenskarna, i norr samerna”. Sverige norr om Dalälven beskrivs ofta som samiskt land fram till nyligen, när skogen började exploateras. Den bilden är historiskt felaktig – den är ett exempel på politisk historierevisionism.

Fjällvärlden och inlandet har aldrig varit monokulturella. Samer och nordbor1 har samexisterat i norra Skandinavien under mycket lång tid, och båda gruppernas närvaro är djupt förankrad i arkeologin, historien och landskapet. Den samiska och svenska (nordiska) befolkningen samexisterade i stora delar av Norrland under många tusen år.

Texten utgör en kortfattad historiskt korrekt analys av utvecklingen i norra Sverige.

Get 50% off a group subscription

Under de senaste decennierna har arkeologin levererat ett omfattande material som helt förändrat bilden av fjällens historia. Den äldre föreställningen om fjällen som ett “resursområde” utan fast nordisk närvaro är sedan länge överspelad. I stället visar fynden att nordiska jordbrukare och fäbodbrukare brukat mark långt in i fjällkedjan, ofta parallellt med samiska näringar.

Fynden är entydiga:

• Fossila åkrar och röjningsrösen i höglägen, kol-14-daterade till järnålder och tidig medeltid.

• Odlingslager med spannmål – korn och råg – i fjällnära zoner där endast nordisk agrar praktik kan förklara förekomsten.

• Fäbodsystem som sträcker sig djupt in i fjällvärlden, en skandinavisk tradition som kräver boskapsskötsel och säsongsvis bosättning.

• Bebyggelselämningar i fjälldalar med kontinuitet från medeltid och ibland tidigare.

• Metallurgiska och hantverksmässiga lämningar som följer nordiska teknologiska traditioner.

Detta är inte spår av en sen kolonisation – utan av långvarig nordisk närvaro i fjällvärlden, parallellt med samisk.

Medeltidens kyrkobyggande bekräftar samma mönster. Åre kyrka byggdes på 1100-talet av lokala bönder. Vid medeltidens slut fanns över hundra kyrkor i nuvarande Härnösands stift och åtta stenkyrkor i nuvarande Luleå stift. Dessa är inte symboliska markörer – de är bevis på organiserade, jordbrukande, skattebetalande nordiska samhällen i hela Norrland.

Samtidigt finns en lika lång kontinuitet av samisk näringsutövning: jakt, fiske, renskötsel, handel och kustnära säsongsbosättningar. Fjällen var aldrig exklusivt nordiska – men de var heller aldrig exklusivt samiska. De var ett delat territorium, där två befolkningslinjer levt sida vid sida under århundraden.

I denna text används begreppet ”urfolk” i sin historiska och vetenskapliga betydelse – som beteckning för långvariga befolkningslinjer i ett område – inte i den snäva moderna juridiska bemärkelsen.

Före 1800-talets lagstiftning fanns i stora delar av norra Sverige ett system med samiska skatteland – geografiskt avgränsade bruksområden som tilldelades enskilda samiska hushåll eller släkter av kronan. Skatteland var inte privat äganderätt, utan en form av ärftlig dispositionsrätt knuten till jakt, fiske, fångst och senare även viss renskötsel. Innehavaren betalade skatt till staten för rätten att nyttja området, och rätten kunde gå i arv inom familjen så länge marken brukades. Systemet var ett sätt för staten att organisera beskattning och markanvändning i områden där samiska näringar dominerade, inte ett erkännande av exklusiv samisk äganderätt.

Skattelandens funktion varierade regionalt. I skogslandet var de ofta kopplade till jakt och fiske, medan de i fjällområden kunde omfatta flyttleder, fiskevatten och fångstmarker. Systemet samexisterade med nordiska nyttjanderätter, nybyggen och kyrkans markförvaltning, och det fanns aldrig en skarp etnisk gräns mellan ”samiska” och ”nordiska” områden. Under 1800-talet avskaffades skattelandssystemet gradvis när staten införde en mer enhetlig marklagstiftning, och de tidigare skattelanden omvandlades till kronomark eller integrerades i nybyggen och senare fastighetsbildning.

Samexistensen mellan samer och nordbor är inte en fotnot – den är själva huvudtexten. Fjällvärlden och inlandet har under lång tid varit ett fleretniskt ekosystem, där samiska och nordiska näringsmönster överlappat, korsats och ibland integrerats. I fjällnära dalgångar bedrevs nordiskt jordbruk, fäboddrift och metallhantverk samtidigt som samiska grupper jagade vildren, fiskade i sjöar och älvar, bedrev handel och rörde sig över stora områden med sina tamrenar. Längs kusterna levde kustsamer av fiske och säljakt parallellt med nordiska fiskelägen. I skogslandet fanns skogssamer vars jakt- och fiskekultur samexisterade med nordiska nybyggen. Kyrkor, skatteland, fångstanläggningar och agrara lämningar ligger som lager på lager över samma geografiska ytor – ett materiellt vittnesmål om att norra Sverige aldrig varit “den enes land”. Samtidigt integrerades dessa områden i statens administrativa och rättsliga system, som en del av den generella statsbildningen i riket, snarare än genom en isolerad eller enbart etniskt riktad process.

Rennäringen framställs ofta som den uråldriga kärnan i samisk kultur, men historiskt är bilden mer komplex. De äldsta beläggen visar att samer under lång tid levde av jakt, fiske, fångst, handel och kustnära säsongsbosättningar, inte av storskalig renskötsel. Den tidiga renskötseln var småskalig och baserad på tamrenar som lockdjur, medan huvuddelen av försörjningen kom från vildrenjakt, fiske och säljakt. Den samiska ekonomin har alltid varit mångsidig och regionalt varierad. Många grupper levde som fiskesamer, skogssamer och kustsamer, med näringar som fiske, småskaligt jordbruk, bärfångst, hantverk, metallarbete, handel och transporter. Att reducera samisk kultur till rennäring är därför lika felaktigt som att reducera nordisk kultur till järnbruken i Bergslagen – båda är betydelsefulla, men ingen av dem definierar helheten. Detta förändrar inte renskötselns nuvarande juridiska ställning, men visar att den historiskt varit en del av en bredare samisk ekonomi.

Under förhistorisk tid och långt in i medeltiden var vildrenjakt den centrala näringen i stora delar av Sápmi. Den pastorala, flyttande renskötsel som idag förknippas med samisk kultur växer fram först under 1500–1600-talet. Omvandlingen drevs av statlig beskattning, konkurrens om vildrenstammarna, klimatförändringar under lilla istiden och en växande marknad för renprodukter. Pastoral renskötsel blev viktig – men aldrig universell. Den samiska ekonomin förblev regionalt differentierad och flexibel, anpassad till lokala ekologiska förutsättningar.

I debatten talas det ofta om ”samernas rättigheter” som om de tillkommer hela den samiska befolkningen. Så är det inte. En vanlig uppskattning är att det finns 20 000–40 000 samer i Sverige, men de rättigheter som står i centrum – jakt, fiske, markanvändning och renskötsel – tillkommer inte samerna som folk, utan samebyarna, som är juridiska ekonomiska föreningar med det enda syftet att bedriva renskötsel. En sameby är alltså inte en by, inte en kulturell organisation och inte en representant för samerna som grupp, utan en sluten näringsorganisation med kollektiva nyttjanderätter.

För att omfattas av renskötselrätten måste man vara medlem i en sameby, och medlemskapet är strikt reglerat. Det kräver att man är same, att man bedriver renskötsel, att man äger renar, och att man accepteras av samebyns styrelse. Samebyarna har i praktiken självrekrytering, eftersom lagen inte definierar vem som är same och eftersom möjligheterna till extern överprövning är begränsade och ovanliga i praktiken. Det innebär att samebyarna kontrollerar tillgången till rättigheter som i den offentliga debatten ofta beskrivs som ”samiska”, men som i realiteten endast gäller dem som ingår i denna slutna krets.

Enligt Sametingets statistik finns det 51 samebyar i Sverige med sammanlagt cirka 4 600–4 700 renägare. Det innebär att endast omkring 10–20 procent av Sveriges samer – och i praktiken ännu färre – omfattas av renskötselrätten och de därtill kopplade privilegierna. Den stora majoriteten av samer saknar helt dessa rättigheter. Konflikten står därför inte mellan ”samer” och ”svenskar”, utan mellan samebyar, staten och allmänheten – inklusive samer som står helt utanför renskötselrätten och som inte berörs av de exklusiva nyttjanderätter som nu prövas i domstolarna.

Girjasdomen 2020 blev en juridisk vattendelare. Domen gav en enskild sameby ensamrätt att upplåta jakt och fiske inom sitt område, baserat på urminnes hävd och på att staten inte kunnat visa egen utövning av rätten. Men domen prövade inte explicit frågan om kommersiell upplåtelse. Rennäringslagen säger uttryckligen att samebyar inte får sälja jakt- och fiskerättigheter, men denna fråga låg utanför ramen för processen eftersom staten valde en annan processuell linje.

Det är just denna fråga som nu står i centrum för fem nya rättsprocesser i norra Sverige. Denna gång har staten – genom Justitiekanslern – bytt strategi och driver att renskötselrätten inte kan tolkas som en exklusiv upplåtelserätt och att samebyar inte får sälja jakt- och fiskerättigheter. JK argumenterar dessutom för att målen bör ”hissas” direkt till Högsta domstolen, eftersom de rör principiella frågor som ändå kommer att hamna där. Det innebär att renskötselrättens juridiska konstruktion nu prövas från grunden, med fokus på lagens ordalydelse, förarbeten, tidigare praxis och den internationella rättsutveckling som svenska domstolar numera regelmässigt beaktar – även om Sverige inte ratificerat ILO 169.

Samtidigt pågår flera parallella mål där samebyar försöker utvidga sina rättigheter, bland annat genom att hävda ensamrätt till småviltsjakt, fiske och markanvändning i områden där staten historiskt administrerat dessa nyttigheter. Dessa mål rör inte bara juridiska teknikaliteter, utan grundläggande frågor om äganderätt, nyttjanderätt och statens ansvar för att förvalta gemensam mark. Utgången kommer att få långtgående konsekvenser för både rättssystemet och fjällförvaltningen.

Den politiska debatten har skiftat från tystnad till tydliga ställningstaganden. Kristdemokraterna och Moderaterna har öppet deklarerat att rennäringens särställning måste ses över, med hänvisning till likabehandling och allmänhetens tillgång till statens mark. Sverigedemokraterna driver sedan länge linjen att renskötselrätten bör reformeras och att statens äganderätt måste tydliggöras. På motsatt sida står Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet, som betonar renskötselrätten som en central del av samiska rättigheter och Sveriges internationella åtaganden. Frågan har därmed blivit en av de mest polariserande mark- och rättighetsfrågorna i svensk politik.

Historien visar framför allt på ett långvarigt delat nyttjande, vilket gör generella anspråk på exklusivitet svåra att motivera enbart historiskt. Arkeologin visar en fleretnisk närvaro. Rätten visar att staten länge administrerat jakt och fiske. Den pågående politiska debatten visar att frågan inte längre kan undvikas.

Fjällvärlden är ett landskap formats av både samer och nordbor under tusentals år – som tillhör hela det svenska folket.

Share