Woolfs biografi, del 1

Den här gången blir det en kort genomgång av lärdomarna från Woolfs biografi, samt så har jag sett en filmatisering som på flera sätt knyter an till Woolfs liv och hennes skrivande (främst Mrs Dalloway).

Jag har tagit del av Hermione Lees rika biografi över Woolfs liv (utgiven 1997) samt av en dokumentär i två delar på Youtube av Graeme Yorston, en professor i neuropsykiatri som också verkar ha ett starkt litteraturintresse. Eftersom det kan bli lite tråkigt att återberätta massa fakta om någons liv såhär gör jag bara några korta nedslag kring saker som intresserat mig. Jag länkar till youtube-avsnitten längre ner för den som är intresserad av att själv veta mer.

Adeline Virginia Woolf (då Stephen) föddes 1882 i London, barn sju av åtta i syskonskaran. Barndomen präglades av en komplicerad relation till föräldrarna samt övergrepp som en av hennes halvbröder utsatte henne för. Detta har hon också benämnt en del i sina texter. Det finns flera tragiska öden i hennes syskons liv som influerat hennes skrivande. En halvsyster dog under en operation av oklara magbesvär. En bror dog i tyfoid feber (inte helt olikt Rachel i The Voyage Out), en tråkig historia innan antibiotikans varande. En annan halvsyster beskrivs ha varit utvecklingsstörd med svår beteendeproblematik. Hon hölls gömd i hemmet innan hon till sist skickades iväg till mentalsjukhus. Denna syster nämns sällan eller aldrig av Woolf i hennes skrivande och kanske vittnar det om den skam för familjen detta tillstånd är förknippat med vid tidpunkten. När hennes mamma dör vid 13 års ålder upplever hon sin första episod av psykisk ohälsa. När pappan sedan dör år 1904 får hon vad som beskrivs som ett större sammanbrott och gör eventuellt sitt första suicidförsök (dock hänvisar källorna till några oklarheter kring när i tid detta faktiskt skedde). Samtidigt beskrivs hon ha varit glad åt pappans bortgång då han starkt begränsade hennes liv, det beskrivs att hon och systern Vanessa då äntligen kunde flytta för att komma undan bröderna George och Gerald och leva livet mer som de själva önskade.

Tillsammans med många vänner och bekanta i Bloomsbury group (ett sällskap av konstnärer och intellektuella) hade Woolf en livsstil som bröt mot den edvardianska tidens konventioner. Hennes syster Vanessa Bell (målare och designer) var också medlem i Bloomsbury group och tycks ha varit viktig för Woolf hela livet. Gruppen höll olika former av möten och klubbar som egentligen inte var aktivistiska eller politiska, även om många medlemmar var det. Det tvistas om vilka som egentligen var medlemmar i gruppen, och medlemmarna själva ska ha hävdat att den var omöjlig att helt definiera och kategorisera. Förmodligen var gruppen som sådan egentligen över innan den ens fått sitt berömda namn. Woolf själv hade i perioder ambivalenta känslor kring gruppen, där hon dras mellan upplevelsen av tillhörighet och viljan att själv få definiera sig och slå sig fri. Trots detta försvarade Woolf Bloomsburygruppen hela livet, vilket syns i hennes svar på kritiken av en annan författare som avfärdar Bloomsbury som “cheap”:

‘All the people I most respect and admire have been what you call “Bloomsbury”. Thus, though you have every right to despise and dislike them, you can’t expect me to agree… Never come and see me, who live in Bloomsbury, again’

Gruppen framstår på många sätt som en familj för henne och hon har många nära vänskapsband där. Dock beskrivs en längtan och avsaknad av kvinnliga vänner och att Woolf har tröttnat på det manliga geniet. Woolf själv beskrivs av de andra medlemmarna som oerhört intelligent och begåvad (det är ofta hon som leder samtalen och mötena i gruppen, likt en dirigent leder en orkester) och på så sätt särskiljer sig från de flesta kvinnorna som är mer mediokra. En tråkig inställning, att kalla kvinnor som grupp mediokra och tråkiga. Det är faktiskt hennes unikt skarpa intellekt som får vännen Lytton Strachey (som själv friat till Woolf men fått nobben) att via brev övertala Leonard Woolf att fria till henne när han är kommit hem från sin civila tjänstgöring i Ceylon. Det har effekt, 1912 förlovar paret Woolf sig. Spår av Bloomsburygruppen och dess intellektuella samtal finns i några av hennes verk, t.ex. The Voyage Out och Night and Day.

Filmen är regisserad av Stephen Daldry och baseras på en roman av Michael Cunningham (utgiven 1998). Filmen följer tre olika tidslinjer, en i England 1920-talet där Virginia Woolf (spelad av Nicole Kidman) skriver på Mrs Dalloway. Den andra tidslinjen utspelar sig under 1950-talet i en förort till Los Angeles där Julianne Moore spelar den deprimerade hemmafrun Laura. Den sista tidslinjen följer Clarissa (spelad av Meryl Streep) år 2001 i New York medan hon planerar en fest för hennes den nära vännen Richard som vunnit ett prestigefyllt poesipris. De olika tidslinjerna knyts ihop genom referenser och blinkningar till Woolfs liv samt romanen Mrs Dalloway, och trogen sitt arv utspelas samtliga tidslinjer i filmen också under en enda dag. Filmens Clarissa håller precis som bokens Clarissa på att förbereda inför en fest, och bokens berömda inledningsreplik om att hon ska ‘buy the flowers myself’ finns med.

Flera teman som återkommer i Wools verk behandlas i filmen. Ett tema handlar om kvinnorollen men också mammarollen. Hemmafrun Laura vantrivs och känner sig fångad i sitt liv och äktenskap, trots att hennes liv på ytan ser ut som den amerikanska drömmen. För att hitta en utväg planerar hon först för sitt självmord på ett hotellrum (i väntan på döden har hon förstås med sig Mrs Dalloway) men ångrar sig sedan, och bestämmer sig istället för att lämna familjen och börja ett nytt liv. Filmen berör känslan av att inte passa in och saker man behöver göra för att överleva, den berör också de levnadsvillkor kvinnor genom tiden varit låsta till (som till viss del gäller än). Filmen berör också psykisk ohälsa och självmord. En karaktär i samtliga tidslinjer överväger självmord under dagen som skildras, någon kommer också genomföra det. I filmen finns tanken att någon behöver dö för att andra ska kunna värdesätta livet mer, en idé som också förekommer i Mrs Dalloway. Det finns flera anspelningar till homosexuell kärlek. I tidslinjen med Clarissa och Richard 2001 lever båda i homosexuella relationer, även om de själva haft en romans tidigare i livet. På 50-talet kysser Laura en granne/vännina, något som inte vidare kommenteras. Woolf själv misstänks för att ha haft en kärleksaffär med vännen Vita Sackville-West.

Förutom ovan nämnda skådisar är rollistan späckad med stjärnor: Claire Danes, Ed Harris, Toni Collette, John C. Reilly är några exempel. För att likna Woolf mer har Nicole Kidman på sig en ganska iögonfallande näsprotes, som tyvärr inte ser något vidare ut. Det tog kanske 10 minuter för mig att inse att det var hon, och då satt jag ändå med rollistan i handen (när man sen vet att det är hon ser man det tydligt kring munnen och ögonen). Förutom detta tycker jag ändå att skådespelarinsatserna funkar och jag blir faktiskt överraskad över hur berörd jag blir av filmen. Den har något.

Filmen tyckte jag om och den är klart sevärd. Biografin är ju kanske mer för hard-core fans, men är man intresserad av Woolfs liv skulle jag ändå bedöma den som värd att ge sig i kast med. Den verkar gedigen och är helt ok skriven.

Jag ljög ofrivilligt förra gången, för på tur står To The Lighthouse - och inte alls Orlando, som jag då skrev.

Leave a comment