Matches struck unexpectedly in the dark

To The Lighthouse är till dags dato min favorit av Woolf. Vi får se om den stannar kvar på toppen när året är slut. Det här är andra gången jag läser den. 235 sidor lång och känns konstigt nog som den enklaste att läsa, trots att den använder samma moderna stilgrepp.

Innan jag fortsätter vill jag be om en tjänst. Redan nu börjar jag fundera på nästa års författarskap att djupdyka i, men har själv inga konkreta tankar på vem det skulle kunna vara. Inkom gärna med förslag om ni har någon intressant på lut. Gärna en mer samtida än Woolf, för variationens skull. Då hinner jag bearbeta eventuella förslag årets andra halva.

Först utgiven 1927 på det egna förlaget Hogarth Press. Berättelsen kretsar kring Familjen Ramsays sommarhus på Isle of Skye, där de tillbringar en sommar tillsammans med olika vänner och bekanta de bjudit in - målaren Lily Brascoe, poeten Augustus Carmichael, de snart förlovade Paul Rayley och Minta Doyle för att nämna några. Boken inleds med ett löfte om att besöka fyren nästa dag, men det blir aldrig av eftersom vädret är dåligt. Först flera år senare, när Första världskriget kommit och gått, återvänder familjen till sitt sommarhus och resan till fyren blir av. Den är uppdelad i tre delar, första delen om vistelsen i sommarhuset, andra delen (som troligen berättas ur husets perspektiv) står huset tomt och i tredje delen behandlar färden mot fyren.

Det finns inte mycket till plot, berättandet sker genom karaktärernas små funderingar och observationer om tillvaron och livet. Det finns knappt någon dialog och nästan inga direkta handlingar. Som så ofta hos Woolf får vi följa flera personers perspektiv. Det känns som att To The Lighthouse hanterar de här hoppen från karaktär till karaktär mest diskret och sömlöst (ibland mitt i en mening) jämfört med Woolfs andra verk, samtidigt upplever jag den som minst krävande att läsa. Trots att berättandet sker genom karaktärernas huvud så förstärks vissa tankar med parenteser, ett grepp som även Stephen King ofta använder sig av. Boken är starkt influerad av Woolfs egna liv, hennes egen familj åkte till ett liknande sommarhus när hon var barn och en av hennes bröder hade en liknande önskan att resa mot en närliggande fyr som aldrig blev av.

Berättelsen kretsar oerhört mycket kring mänskliga relationer och svårigheten att navigera dessa. Det handlar om relationen mellan äkta makar, mellan förälder och barn, vänskap som med tiden falnat (trots att man fortsatt hyser känslor för den andre) och att jämföra sin sociala status mot andra. Särskilt tydliga blir svårigheterna i just spänningarna i relationen mellan män och kvinnor (åtminstone med denna tids ideal).

Många av de kvinnliga karaktärerna tycks ha internaliserat tids anda och har uppfattningen om att vad män gör är oändligt mycket viktigare än vad man själv gör, även om det är att hålla ett helt hushåll och åtta barn vid liv. Mrs Ramsay förringar hela tiden sig själv, sina önskningar och vad hon har att säga till förmån för män, särskilt maken. Detta trots att det är uppenbart för läsaren att hon är ett oerhört centralt nav i berättelsen, för gruppen som tillbringar sommaren tillsammans. Målaren Lily Briscoe internaliserar orden ‘women can’t paint’ och har det som ett destruktiv mantra berättelsen genom. Mr Ramsay, på många sätt en obehaglig, tyrannisk och tragisk person, tänker såhär om kvinnor och särskilt sin fru:

The extraordinary irrationality of her remark, the folly of women’s minds enraged him.

And he wondered what she was reading, and exaggerated her ignorance, her simplicity, for he liked to think she was not clever, not book-learned at all.

Själv har han nära till att brusa upp (och lyckas aldrig dölja det för andra), han gillar fakta och saklighet oavsett vilka sociala konsekvenser det får: ‘he was incapable of untruth; never tampered with fact; never altered a disagreeable word to suit the pleasure or convenience of any mortal being.’ På samma gång ligger en djup osäkerhet hos honom som ständigt får honom att behöva sympati och tröst från kvinnor: ‘he must have sympathy. He must be assured that he too lived in the heart of life; was needed; not here only, but all over the world.’ Överlag brottas karaktärerna med känslor av alla dess slag:

It was a miserable machine, an ineffective machine, she thought, the human apparatus for painting or for feeling; it always broke down at the critical moment; heroically, one must force it on.

Många av tankarna och observationerna vi får är motstridiga, de säger emot sig själva, vilket väl fångar ambivalensen som finns hos os alla.

Något annat som också ryms i boken är givetvis tankar om livet, om konsten, om vetenskapen, om familj. Vad är meningen med allt? Här finns många tankar om hur man lämnar ett avtryck i världen, vad som kommer räknas och finnas kvar. Är det bara de stora männen som räknas? Kan även den genomsnittliga personen spela roll för betydelsen av en civilisation? Särskilt bokens män funderar över detta, men till viss del även kvinnorna. Att skaffa barn och familj lyfts både som något som står i motsats till att bli framgångsrik inom konst/vetenskap men också ibland som en framgång i sig själv värt att hylla - som sagt, ambivalens finns i överflöd boken genom. Tankar och känslor man kanske kan känna igen sig i även i vår tid. För vissa är att dedikera sig till arbetet det mest centrala, en hållning som inte känns fullt lika populär idag när det viktigaste kanske är att förverkliga sig själv utanför jobbet (om man inte är min sambo som genuint älskar sitt forskarjobb). Såhär tänker karaktären Willam Bankes (och min sambo, föreställer jag mig):

How trifling it all is, how boring it all is, he thought, compared with the other thing - work.

Jag hintade tidigare om att det mest sanna jag någonsin läst i en bok finns i To The Lighthouse, och det handlar också om livets mening:

What is the meaning of life? That was all - a simple question; one that tended to close in on one with years. The great revelation had never come. The great revelation perhaps never did come. Instead there were little daily miracles, illuminations, matches struck unexpectedly in the dark.

Min utgåva (ser jag nu) har delar av detta som citat på baksidan, och av någon anledning fick det citatet att kännas lite billigt och smutsigt. Det känns däremot fortsatt sant. Första gången jag läste det gav det oerhörd tröst i den existentiella våndan. Om det räcker med små dagliga mirakel känns livet lätt att leva igen.

Sist belyser boken också tidens gång och vad som händer med platser när ingen är. Bokens andra del utspelar sig i det öde huset under de många år när familjen aldrig kommer. Vinden dansar genom de tomma rummen. Smutsen och naturen letar sig in. En hushållerskas fåfängda försök att hålla entropin i schack. Det finns i berättelsen ett vackert vemod över tidens tand och den sorg och saknad den för med sig. Det finns en hjärtskärande scen där saknaden är så stor att man ropar rakt ut, med ren viljestyrka försöker man tvinga någon till liv igen. Den river i hjärtat, och vittnar för mig om Woolfs förmåga att skriva så att det berör.

Helt klart. Pallar man bara läsa en Woolf i sitt liv tycker jag att man ska läsa denna.

På tur är Orlando, och jag klämmer Sally Potters filmadaption från 1992 i samma veva.

Leave a comment