Bokslut för Le Guin-året 2025

Då var dags att avrunda andra årets läsprojekt! Det har för det mesta varit rolig och bra läsning, men ändå lite stressigt givet att det var så många noveller att läsa. Alltid var det någon av dem på sängbordet som petade på mitt dåliga samvete när jag läste annat. Fortsättningsvis ska jag försöka satsa på författare med en mer klassisk romanutgivning.

Det har säkert framgått under året vilka jag gillade starkast, men här är en lista:

Starkaste romanerna

• The Left Hand of Darkness

• The Dispossessed

• The Word for World is Forest

Svagaste romanerna

• The Telling

• City of Illusions

Starkaste novellerna

• The Shobies’ Story

• Vaster Than Empires and More Slow

• Another Story or A Fisherman of the Inland Sea

Svagaste novellerna

• Coming of Age in Karhide

• Solitude

Många av romanerna och novellerna innehåller liknande tema och har liknande handling, så vill man inte läsa tutti balutti kan man sålla lite och hålla sig till guldkornen. Egentligen är det nog ingen som utgör en antirekommendation, även fast några av dem, särskilt novellerna, inte gav så mycket. Jag ångrar däremot ingen men kan köpa om andra hade tröttnat på upprepningen, så ta mina rekommendationer för vad de är.

Är det fortsatt kul med projektet att läsa “på djupet”? Ja, det är det faktiskt. Det är så jag gör nu, det känns redan som en självklar och integrerad del av mitt läsande liv - som det ser ut nu kommer jag troligen inte sluta.

Något som återkommer i de flesta berättelser i Hainish Cycle är känslan av samhörighet, att känna att man hittar sin grupp och sin plats i tillvaron. På psykologspråk kan man kalla det KASAM. Detta står ofta i stark kontrast till den ensamma i hennes värld, som ofta upplever starkt lidande och känner sig otillfreds med tillvaron (vilket jag påtalat tidigare). Människan samt de andra medvetna arterna i hennes universum)är sociala, inte solitära, varelser. I flera berättelser står människor som försöker förstå och närma sig varandra i centrum, en inte alltid enkel uppgift. Le Guin använder sig ofta av det berättartekniska greppet att låta flera karaktärers perspektiv komma till tals och vi förstår då bättre vari svårigheterna med närmandet ligger. Ett sätt för karaktärerna i Hainish Cycle att “hitta hem”, alltså KASAM eller känslan av samhörighet, är genom resande. Vartenda verk innehåller resa genom tid och plats. Ibland sker resandet på dammiga landsvägar, över berg eller på båt längst floden. Ofta sker resandet med NAFAL (nästan lika snabbt som ljuset) mellan galaxer och planeter. Ett vanligt tema är just det, vad det innebär att själv resa många ljusår bort för att kunna jobba eller studera med Ekumen, medan det på hemplaneten gått flera hundra år. Strävan efter att finna sin plats i världen innebär således ofta en uppoffring, man måste ta farväl av sina nära och kära för att kunna bygga något nytt. Det sätter ofta fingret på svårigheterna som så stora avstånd faktiskt innebär, även om vi skulle behärska konsten att ta sig runt universum inom en livstid. Till slut brukar karaktärerna ändå hitta sitt hem och sin tillhörighet.

Många av karaktärerna vi får följa jobbar för eller kommer på annat sätt i kontakt med alliansen Ekumen, ofta i samband med att planeten håller på eller nyligen gått med. Politiska maktspel som (åtminstone delvis) sker under ytan eller bakom kulissen är inte ovanligt i berättelserna, en aspekt jag tycker mycket om. Inte sällan tar det tid för huvudpersonerna att uppdaga och förstå det komplexa spel som samhällsstrukturen på planeterna utgör. Ganska ofta är de själva brickor i just detta politiska spel. För de som jobbar som budbärare/observatör för Ekumen, placerad på en planet främmande för dem själva, är den viktigaste devisen att just observera, samla information och försöka förstå dess historia, kultur och seder. Centralt är att inte själv försöka påverka eller förändra de politiska skeendena (med undantag av att få dem att gå med i Ekumen om de inte redan är det). På så sätt iklär de utsända sig i rollen som antropolog - de deltar men påverkar själv inte skeendena. Den antropologiska blicken är starkt närvarande hos Le Guin, vars pappa var just antropolog.

Avslutningsvis tycker jag det finns en värme som strålar ut från alla hennes verk. Det tycks för mig som att Le Guin hade en i grund och botten positiv syn på människan, en tro på vad vi är och vad vi kan göra tillsammans - att vi vill göra gott. Ofta segrar det goda i berättelserna utan att det blir för banalt, Le Guin talar nyansernas språk. Det är kanske denna grundsyn som sticker ut mest nu när jag tänker tillbaka på året och läsningen som varit. En liten dos motgift att bära med mig i den turbulenta och cyniska tiden som är.

Årets sista… och det blir ett rungande ja! (för det allra mesta)

Leave a comment