Godmorgon!
Skolavslutningarna är bakom mig och nu står i princip bara Almedalen i vägen för mig och min semester. Råkar du vara i Visby veckan efter midsommar så får du gärna höra av dig. Jag ska bland annat spela in en livepodd med Gunnar Harrius från Dagens Industri, kom förbi vettja!
Som sparpsykolog hos Opti har det blivit en del frågor och stohej kring det faktum att SpaceX börsintroducerades i veckan. Bolaget placerade sig direkt på topp 10-listan över världens största bolag, vilket alltså betyder att marknaden tror på bolaget.
Detta betyder i sin tur att bolaget snart kommer att ingå i den typ av index som de indexfonder som många sparar i. Så ja, sparar du på detta sätt kommer du nog till slut ha en liten liten exponering mot Elon Musks rymdbolag. Sannolikt betydligt mindre än 1 procent, om de fonder du äger över huvudtaget kommer lyckas köpa aktier i bolaget.
En mer intressant nyhet om rymd/AI-bolaget gick att hitta i de dokument de lämnar in i samband med börsintroduktionen. Där går att läsa att SpaceX fakturerar Anthropic ca 1,25 miljarder dollar i månaden då bolaget hyr in sig på SpaceX:s datacenters.
Sorry om det blev lite nördigt nu, här har du dagens meny:
Ett beteendevetenskapligt perspektiv på fotboll
Skyll inte allt på AI
Poddvärlden växer, tyvärr även videopoddar
Vad har den amerikanska aktiemarknaden lärt oss på 100 år?
Tankefelet som får pensionärer att snåla för mycket
Mediasvep
Jag experimenterar med tjänsten Podreader, här kan du höra en AI-version av mig läsa nyhetsbreven högt på Spotify och på Apple Podcast. 🤖
Det är fotbolls-VM, och då känns det nästan obligatoriskt att ha någon sorts VM-vinkel. Det blir sannolikt inte fler än en sådan för min del, men det var svårt att låta bli när brittiska Behavioural Insights Team (BIT) nyss publicerade en intressant fotbolls-text.
Författeren (Micheak Hallsworths) poäng är att VAR (videodomare) faktiskt gör tittarupplevelsen sämre, och förklaringen har med beteendevetenskap att göra. Ett mål ger oss en dopaminkick, men när VAR sedan drar tillbaka målet får hjärnan långt mindre belöning än den hunnit ställa in sig på, vilket paradoxalt nog känns värre än om målet aldrig kommit.
Det jag fastnade för är dock hans förslag på hur VAR kan bli bättre, med lite inspiration från andra sporter. Dels ett utmaningssystem (likt tennis och cricket) där lagkaptenen får ifrågasätta ett beslut, vilket ger laget en känsla av kontroll som forskningen kallar voice. Dels mer transparens, där domarnas resonemang sänds live precis som i rugby, så att publiken på plats slipper veta mindre än TV-tittaren hemma.
Jag har tjatat länge om att vi är för snabba med att göra AI till syndabock. När techbolag och andra varslar med hänvisning till ”effektivisering” glömmer vi hur mycket samma bolag rekryterade under pandemin, alltså en tid då tillväxtprognoserna pekade rakt upp. Att man nu skyller neddragningarna på en ny, spännande teknik är bekvämt men spär också på den AI-skepsis som börjat gro (något jag fick prata om i TV4 för några veckor sedan).
Nu har jag hittat en studie som petar på samma ömma punkt. I ”The Broken Ladder” har två forskare (vid LSE och Oxford) undersökt varför andelen juniora nyanställningar fallit så kraftigt sedan slutet av 2022. Underlaget är enormt: 243 miljoner anställningar och 407 miljoner jobbannonser i USA, Storbritannien, Kanada och Australien.
Problemet, menar forskarna, är att de yrken som är mest exponerade för AI är nästan exakt samma yrken som är mest exponerade för hemarbete. När man väger in båda samtidigt försvinner AI-effekten nästan helt, medan hemarbetet står kvar som den starkare förklaringen.
Juniorer anställs inte bara för vad de producerar idag, utan för att de ska läras upp och så småningom klättra. På distans blir de svårare att handleda, följa upp och mentorera, och då sjunker incitamentet att satsa på dem. Stegen byggs inte bort av robotar, utan av tomma kontor.
En viktig brasklapp: det här bevisar inte min pandemiteori, och det frikänner inte AI (forskarna är noga med att de bara jämfört juniora mot seniora fram till 2025). Men det är ännu ett skäl att tänka efter innan vi pekar ut tekniken. Den mest dramatiska förklaringen är sällan den sannaste.
Sammanfattning och hela artikeln hittar du här.
Poddar har varit ett dagligt inslag i mitt liv sedan 2010. Jag älskar formatet, men i ärlighetens namn är det ju radio jag älskar.
Oavsett namn så kan jag inte låta bli att lyfta fram lite snabb data om poddbranschen från researchfirman Owl&co.
Så klart roligt att se att annonsintäkterna ökar, och ännu roligare att de direkta intäkterna från lyssnare (som via Patreon) ökar. Det betyder ju att fler poddare kan leva av sitt verk.
Tyvärr kan jag också utläsa att videopoddar (detta satans otyg) ökar så jag lär knappast få min högsta önskan uppfylld: att Spotify överger sin plan att bli Youtube.
Youtube är väl för övrigt redan Spotify i mångt och mycket?
Rant over.
Vi avslutar med två lite mer ekonomiska texter. Jag är trots allt sparpsykolog på Opti, och eftersom Sverige är ett av världens mest fondsparande länder tycker jag att den här typen av forskning förtjänar en plats även i ett brev om beteende.
Hendrik Bessembinder vid Arizona State University har gått igenom samtliga 29 754 aktier som noterats på den amerikanska börsen mellan 1926 och 2025. Svenska Dagbladet gjorde nyligen en riktigt fin artikel om studien, och jag förstår varför de fastnade. Resultaten utmanar nämligen nästan allt vi intuitivt tror om aktier.
Här är det som jag tror få svenska sparare har koll på:
Medianaktien gav en avkastning på minus 6,9 procent. Alltså: den vanligaste utkomsten av att äga en enskild aktie var att förlora pengar. (Snittet såg däremot lysande ut, över 30 000 procent, men det drogs upp av ett fåtal raketer.)
Nästan 60 procent av alla bolag gav lägre avkastning än en riskfri statsskuldväxel under tiden de var noterade.
Hela börsens värdeskapande, cirka 91 biljoner dollar, kom från 3,7 procent av bolagen. Resten tog, som grupp, ut varandra.
Koncentrationen ökar. För nio år sedan krävdes 89 bolag för att stå för halva värdeskapandet. I dag räcker det med 46.
Det kontraintuitiva är att ”börsen går upp på sikt” och ”min aktie går upp på sikt” är två helt olika påståenden. Marknaden som helhet har varit en fantastisk förmögenhetsmaskin, men maskinen drivs av en handfull vinnare som är näst intill omöjliga att peka ut i förväg.
Och det är här studien (åtminstone i min tolkning, det är inget Bessembinder själv förespråkar) blir ett av de starkaste argumenten för just det Opti håller på med. Om nästan all avkastning kommer från ett fåtal bolag du inte kan identifiera på förhand, då är lösningen att äga allihop. Att sprida sparandet brett över hela världens marknad är inte att ge upp jakten på vinnarna. Det är att garantera att du faktiskt äger dem när de väl lyfter.
Vad det betyder för dig som sparar:
Att välja ”rätt” aktie är svårare än oddsen får det att se ut. Den typiska aktien förlorar pengar, vinsten ligger i undantagen.
Bredd slår skicklighet för de allra flesta. En global, brett ägd portfölj fångar vinnarna automatiskt, utan att du behöver gissa.
Tid i marknaden gör jobbet. De största kursresorna i studien byggdes av måttliga årsavkastningar som fick verka i decennier.
Här kommer brevets andra ekonomitext, och den landar om något jag stöter på hela tiden: människor som sparat ihop en stor summa pengar men som sedan inte vågar använda den.
Mina vänner på RikaTillsammans har gjort en fin sammanfattning av en ny studie (Blanchett och Finke, 2025) som sätter siffror på fenomenet. Den bygger på nära 7 500 amerikanska pensionärshushåll, och resultatet är slående: 65-åringar tar i snitt ut runt 2 procent om året av sitt sparkapital. Det är ungefär hälften av den klassiska 4-procentsregeln (spendera 4% av ditt sparkapital/år). Samtidigt gör de av med cirka 80 procent av sin garanterade inkomst (pension och livränta).
Samma pengar, men helt olika beteende. Förklaringen är en av mina favoritmekanismer: mental bokföring (mental accounting). Vi behandlar inte vår förmögenhet som en enda pott, utan delar upp den i mentala konton med olika regler. Pengar som trillar in som ett månadsbelopp känns spenderbara, precis som lönen gjort i 40 år. Pengar som ligger i ett ISK känns som något man inte får röra. För att använda dem krävs ett aktivt beslut att sälja, och varje sådant beslut triggar förlustaversion.
Det syns till och med i hur pengarna är förpackade. En utdelning som landar på kontot vågar man göra av med. Men att sälja fondandelar för exakt samma summa? Det sitter längre inne. Därför har vissa börjat se utdelande tillgångar som ett sätt att överlista sin egen psykologi, en omdiskuterad lösning som verkligen inte är optimal ur ett förvaltningsperspektiv.
Enligt mig är den främsta bromsen osäkerhet kring ”hur länge pengarna räcker”. Får man istället ett konkret svar blir det betydligt lättare att våga använda sitt sparande. Det är just därför jag byggt Spenderkalkylatorn, ett verktyg för dig som vill räkna på hur mycket du faktiskt kan unna dig som pensionär.
För det vore ju trist att vara rikast på kyrkogården.
Hela studien hittar du här, och RikaTillsammans läsvärda genomgång här.
Vill du ha ännu mer av mig får du hålla till godo de kommande två veckorna med det här lilla paketet av krönikor, intervjuer och annat jag hunnit med på sistone:
Debattartikel i Svenska Dagbladet om att sparare ofta tjänar på passivitet, och hur finansbranschen skapar kostsamma beteenden.
Intervju i Realtid om varför kvinnor sägs investera ”sämre” än män. Min poäng är att skillnaden inte handlar om medfött mod, utan om hur risk uppfattas och presenteras.
Krönika i Börskollen om investerare som agerar affektivt men kallar det rationellt, alltså single action bias i sparandet.
Intervju i MåBra om hur ”jag unnar mig” och ”vi förtjänar det” blir hjärnans dyraste semestermeningar (och hur du slipper septemberbaksmällan).
Pratar pengar i det plånbokslösa samhället i Sveriges Radios Fabriken, om sårbarhet, spårbarhet och fler köpimpulser när kontanterna försvinner.
Om hur AI utmanar (och krockar med) förmedlarnas affärsmodell i Risk & Försäkring.
Comments
Nothing yet. Say the first thing.
Sign in to join the conversation.