Niklas Laninges nyhetsbrev #294

Godmorgon!

Det har gått två veckor, under dessa har jag hunnit lämna in mitt bokmanus till Bonnier fakta! 🥳

Nu är manuset i händerna på proffsen så inom sex månader är boken förhoppningsvis i dina händer. Men nog om mig, här är dagens meny:

• Vatikanens PR-byrå är bättre än AI-bolagens PR-byrå

• Klyftig drickinteraktion

• Vem skriver din chefs Linkedin-inlägg? Sannolikt någon i Filippinerna

• Linkedin lanserar spel – buuuu

• Fyra sanningar om pengar från vännerna på RikaTillsammans

• Beteendeförändringen som börjar i köket

• Mediasvep

Jag experimenterar med tjänsten Podreader, här kan du höra en AI-version av mig läsa nyhetsbreven högt på Spotify och på Apple Podcast. 🤖

I veckan spelade jag in två långa (och stundtals härligt spretigt) avsnitt av LoungePodden. Taimaz Ghaffari bjöd in mig och teologen Joel Halldorf till ett samtal som tog avstamp i påvens nya encyklika Magnifica humanitas, om människans värdighet i AI:s tidsålder. En encyklika är ett slags brev från påven. Jag var där för att kommentera den AI-skepsis som börjat blomma, inte minst bland amerikanska studenter.

Ett litet axplock från Vatikanens hemsida:

• Tekniken är inte neutral. Den antar formen av dem som tänker ut, finansierar och använder den.

• Påven varnar för det ”teknokratiska paradigmet”, där varje beslut styrs av effektivitet och vinst.

• Arbetet ska sättas i människans tjänst, inte profitens. AI får befria oss från tunga uppgifter, men inte leda till uppsägningar i besparingens namn.

• Och en personligfavorit: vi måste lära oss att fasta från AI.

Chris Olah, medgrundare av Anthropic och den som leder bolagets forskning om vad som faktiskt pågår inuti modellerna, var inbjuden att tala vid presentationen. Hans poäng var uppfriskande ärlig: varje frontlinjelabb (Anthropic inräknat) lever med incitament som ibland krockar med att göra rätt, och därför behövs röster utanför systemet som inte har samma vinstmaximerande incitament som företag. Alltså: bolagen är inte riggade för mänsklighetens bästa.

Jämför det med hur tondöva många bolag i branschen låter. Meta säger i ett pressmeddelande upp 8 000 personer. I nästa pressmeddelande kungör man att modellerna ska tränas på de anställdas musrörelser och tangenttryck. Påven framstår i jämförelse som betydligt mer lyhörd. Encyklikan är på många sätt ett försvarstal för människan.

Every, en organisation i absolut framkant, automatiserar allt de kan. Ändå landar deras VD Dan Shipper i en paradox: ju mer de automatiserar, desto mer expertarbete för människor uppstår. De har aldrig haft ett större behov av att anställa. Jan Bolmeson på Rika Tillsammans sa exakt samma sak till mig: tack vare effektiviseringarna behöver han för första gången på länge anlita fler konsulter. Och de svenska, välfinansierade AI-bolagen investerar alla i talespersoner, fysiska produkter och mötesplatser. Det genuint mänskliga.

En poäng jag tjatat om är att jag tror att vi hade sett helt annorlunda på tekniken om den kommit under en högkonjunktur. Då hade samtalet handlat om att skapa jobb, inte om att ta bort dem. Nu används AI alltför ofta som svepskäl för uppsägningar, samtidigt som det ligger i bolagens säljintresse att låta domedagsaktiga och hajpa hur mäktiga (och farliga) modellerna är. Rädsla säljer. Kanske ska vi inte blanda ihop det med vad tekniken faktiskt gör?

Inläggen från Everys VD är en riktig longread. Lyckligtvis finns den också att lyssna på som podd.

Tillåt mig ta en social risk: jag är inte förtjust i dricks. När serveringen och maten varit bra är jag med på noterna. När man däremot ombeds att dricksa i en app där man beställer sin mat, mat som man sedan själv behöver hämta, ser jag rött.

Detta hände nyss under en afterwork med några kollegor från Opti. Appen som vi beställde vår mat i innehöll dock en interaktion som fick mig att le:

Igen, det är dumt att be om dricks om kunden sköter större delen av servicen själv. Ska man dock be om dricks är det kul att man gör det med viss finess som i exemplet ovan.

För ett tag sedan pratade jag med en vän som är chef på ett konsultbolag utomlands. Vi kom in på hur de jobbar med försäljning, och det visade sig att han har tre personer som nästan på heltid letar ämnen och skriver tankeväckande inlägg åt bolagets delägare på LinkedIn. Logiskt, LinkedIn är en av deras viktigaste säljkanaler.

Jag antog att sånt här för länge sedan automatiserats med AI. En ny artikel från Rest of World visar att de med mest resurser varken nöjer sig med AI eller egna kollegor — de lägger ut det på filippinska content-farmar. För 4–7 dollar i timmen skriver virtuella assistenter (ofta med AI som hjälp) inlägg och kommentarer åt västerländska chefer, och kommenterar dessutom varandras inlägg för att fejka engagemang.

En av personerna på en content-farm sammanfattar det hela med: “so dead internet, like none of this is real.”

Ingen omvälvande insikt, men bra att känna till. Rest of World har alltså intervjuat människorna bakom maskineriet. Artikeln ligger inte bakom betalvägg, läs den.

New york times var först ut bland mediahusen att satsa rejält på spel. Kändast är nog Wordl, ett spel som är så pass populärt att det nu ska bli en TV-serie. Fråga mig inte varför eller vad serien är tänkt att handla om.

Små spel har varit ett utmärkt sätt för NYT att samla på sig betalande prenumeranter, så pass att deras spelavdelning snart är större än deras nyhetsredaktion. Lätt att skoja om, men om små ordspel kan finansiera nyheter i världsklass så har jag inte ett kritiskt ord att säga om saken.

Däremot ser jag rött när Linkedin ger sig på att göra något liknande, vilket de nu gör.

Att klämma in smått ”beroendeframkallande” spel i vad som kanske är internets sista fungerande sociala mediaplattform är så klart dumt på lång sikt. På kort sikt lär initiativet ge Linkedin bilden av att de gjort något smart då spelen lär öka användarnas time on site, alltså den typen av mått som är viktigt om ens affärsmodell är att sälja annonser. Att optimera mot time on site har dock varit riktigt korkat på lång sikt förutsatt att man också vill skapa en plats som människor faktiskt får ut något av.

Mina vänner på Rika Tillsammans (Sveriges största privatekonomiska forum) har de senaste månaderna gett sajten ett rejält ansiktslyft och börjat publicera riktigt fina sammanfattningar av forskning om våra pengabeteenden. Här är fyra texter jag verkligen rekommenderar:

• Tre skäl att investera: vi säger att vi sparar för att tjäna pengar, men minst lika ofta handlar det om identitet eller känsla – två skäl få erkänner.

• Bra avkastning eller bara en bra känsla?: 96 % av tillfrågade förmögna kände sig trygga med att portföljen gick bra, samtidigt slog 84 % av förvaltarna inte ens en indexfond under 2025. Vi jämför sällan vår avkastning, och när vi gör det jämför vi fel.

• Kvinnor får sämre rådgivning på banken: i experimentet försvann skillnaden helt när rådgivaren inte fick veta kundens kön. Alltså ingen ren illvilja, utan ett tankefel som kan kosta kvinliga kunder tiotusentals kronor över en ”sparkarriär”.

• Pensionärer unnar sig för lite: pensionärer gör av med runt 80 % av sin inkomst men bara ~2 % av sparkapitalet per år. Samma pengar, olika mentalt konto.

Passa på att kika in i själva forumet medan du är där. Rika Tillsammans är inte bara en kunskapsbank, utan ett av internets mest levande forum.

Ett debattinlägg jag verkligen vill slå ett slag för kommer från min vän Peder Lingdén, beteendevetare och vd för Behaive Nordic. Inlägget är perfekt nu när fastighetsnära insamling (FNI) rullas ut i hela landet inför 2027: villor får fler kärl på uppfarten, och flerbostadshus rustar upp sina miljörum.

Peders poäng (en jag själv gjort men som tål att upprepas) är att vi fokuserar på fel rum. Sorteringen avgörs inte av hur nära kärlen står eller hur fräscht miljörummet är. Den avgörs i köket. Kan du sortera där du faktiskt står med förpackningen i handen, så gör du det. Kan du inte, hjälper ingen prydlig återvinningsstation i världen.

Det här är friktion i sin renaste form, och förklarar varför ett område som plaståtervinning går så trögt (beroende på hur man räknar materialåtervinns knappt en fjärdedel av hushållens plastförpackningar).

Vem som helst kan läsa artikeln då den inte ligger inte bakom betalvägg. Gör det.

Ett par riktigt mediaintensiva veckor har det varit, med fler intervjuer än semlor. Du som vill fortsätta förkovra dig i Niklas Laninges härliga värld kan börja med det här:

• Om varför kvinnor ”investerar sämre” än män – och varför det egentligen inte stämmer. Intervju i Realtid om hur bankernas formulär slarvigt blandar ihop riskperception och riskattityd.

• Om prokrastinering och pension – att skjuta upp sparandet idag straffar sig (med ränta) imorgon. TV-intervju hos News55.

• Om arvsmotivet – ny forskning tyder på att viljan att lämna efter sig ett arv driver sparandet mer än man länge trott. TV-intervju hos News55.

• Om hur du firar studenten stort utan att tömma kontot (ett firande sägs kosta över 20 000 kr). Intervju i Femina.

• Krönika tillsammans med juristen Thomas Eriksson om varför allt fler unga par skriver äktenskapsförord – inte av cynism, utan av pragmatism. Läs den i Börskollen.

• Om semesterfällan och den ekonomiska bakfyllan – varför “we deserve it” är hjärnans farligaste semestermening. Intervju i Jönköpings-Posten.