43. Hur ofta stoppar du dig själv från att göra inlägg i sociala medier?

Hej hallå, alla mina 2437 prenumeranter som tillsammans med mig i detta nu färdas i en hastighet av 107 200 kilometer i timmen runt solen och 800 000 kilometer i timmen runt vår galax. Ganska mäktigt ändå. Nej, jag har inte släppt rymden sedan nyhetsbrev nummer 41 i våras. Mina algoritmer ger mig fortfarande Carl Sagan, Kip Thorne och Neil deGrasse Tyson för hela slanten.

Det blir dock inte mer om rymden i just det här nyhetsbrevet. Istället tänker jag högt om en del lite mer livsfilosofiska saker och det blir också tips om några läsvärda texter samt lite annat smått och gott. Som vanligt alltså.

Och du är varmt välkommen att följa mig på Linkedin och Instagram. Eller komma med glada tillrop.

Fredrik

Hur ofta stoppar du dig själv från att göra ett inlägg i sociala medier? Jag gör det många gånger varje dag. Ofta för att jag inte tycker att det jag tänkt skriva eller lägga upp “håller måttet”. Vems mått? Inte vet jag. Något slags hittepå-mått skapat ur mitt narcissistiska inre där jag ser på mig själv utifrån och tänker att folk kommer att bry sig om vad jag gör eller inte gör. Så är sällan fallet (tror jag), men kanske låtsas jag att det är så för att göra min tillvaro något mer meningsfull?

• 🤷‍♂️ Det är för skrytigt och självförhärligande. Jag har redan besudlat internet med mina tankar i över 30 år. Ropat ut till omvärlden i desperat jakt efter connection och community. Men det räcker nu. Folk orkar inte höra mer.

• 🤷‍♂️ Det är för generiskt och idéfattigt. Ja det regnar, snöar, skiner, stormar, haglar eller steker ute. Åhhh så unik jag är som tar en bild på detta och lägger upp. Bättre kan du.

• 🤷‍♂️ Det är för personligt och privat. Jag har redan gjort misstaget att dels dela med mig av mitt innersta till vem som helst på internet och dels trott att detta var likvärdigt med någon slags fördjupad förståelse av mig själv. Det var hela tiden symptomet, inte lösningen.

• 🤷‍♂️ Det är pinsamt. Mina jämnåriga skriver böcker, driver företag, forskar, investerar, är chefer eller experter. Vad gör jag? Inlägg i sociala medier? Inte ens mot betalning dessutom. Dessutom syns och märks de riktigt framgångsrika inte alls. De excellerar i det tysta.

• 🤷‍♂️ Det tar tid från saker som är viktigt på riktigt. Vad det nu är. Men allt annat känns viktigare och så länge jag är här är jag inte där.

Jag såg något klipp där avsändaren uppmanade oss alla att börja använda sociala medier (Instagram i det fallet) som det var i början. Att bara dundra ut inlägg efter inlägg om totalt vardagliga saker utan att tänka så mycket på vad mottagaren ska tänka, kommentera eller gilla. Att återgå till ett flöde som skapas baserat på vad man gör eller tänker snarare än att göra saker baserat på vad som ser bra ut i flödet.

Detta känns radikalt 2026. Värt att prova.

En gång tog jag en total paus från att publicera något i någon kanal under flera månader. Det var skönt! Men samtidigt insåg jag att jag började göra statusuppdateringar i direktmeddelanden till vänner och bekanta i stället. En liten spaning här, ett litet länktips där. För något måste ändå ut, det där odefinierbara flödet som skapas vare sig jag vill eller inte. En kommunikatör måste kommunicera.

So the real product was never knowledge. It is relief. You pay, you feel like you finally did something about the problem, and that feeling arrives the instant the payment clears. The actual course is almost beside the point, which is why it mostly sits there unopened.

Which is why we keep buying, even when we can see the trap.

The Brand Lab - They sold you the dream. They were betting you’d quit.

13 minuter av din tid är väl värt för att se intervjun med Arash Gilan i Nyhetsmorgon där han sätter den nuvarande AI-utvecklingen i perspektiv och pekar på techtjänsternas förmåga att tränga undan det vi kan uppleva i våra liv som inte alltid går att sätta ord på - kultur, natur, poesi. Själslivet som definierar oss som människor.

Arash Gilan har precis släppt en bok på temat som heter 404 Människan saknas. du kan beställa den här.

Emma Arpstrand lyfter i ett inlägg en mycket intressant aspekt av nätverkande och betydelsen av att känna många och kunna utnyttja sina kontakter.

Är nätverket människorna som dyker upp när du ska flytta en lördag eller de som gillar ditt senaste inlägg?

Och här blir det existentiellt, men vem du är när ingen har något att vinna på att känna dig?

Jag var under många år hyperfokuserad på att bygga nätverk. Jag fullkomligt älskade att skapa och bibehålla relationer med omvärlden både fysiskt och digitalt genom till exempel bloggande och att besöka olika event, konferenser och meetups. Jag gillade känslan av att tillhöra en krets och en bransch där jag hade många tentakler ute och upplevde att det gynnade mig både jobbmässigt och privat. Jag var någon hos andra och andra var något hos mig. När jag jobbade som journalist förstärktes detta eftersom många hade ett intresse av att bygga relation med mig, så kallat public relations.

Men var det människor jag ringde när jag behövde flytthjälp? Sällan. För att inte tala om när jag var med om jobbiga personliga utmaningar eller mådde dåligt. Då betydde det stora nätverket inte speciellt mycket. Det var heller inte speciellt användbart när jag skullle söka jobb, vilket egentligen talar emot det alla karriärcoacher säger.

Nu börjar jag låta som de där, ofta virala, artiklarna om vad en sjuksköterska säger att patienter oftast ångrar på sin dödsbädd. Att de jobbat för mycket och att de inte satsade på sina familj och nära relationer brukar vara standardsvaret. Internet har gjort det enklare att boosta samlandet av namn i ens imaginära rollodex (kom här barn ska farfar berätta vad en Rolodex var för något) men samtidigt skapat ett luftslott av mänsklig kontakt. När som helst redo att kollapsa.

“När den tjocka eller tatuerade personen alltid får rollen som antingen det komiska inslaget, den misslyckade eller hotfulla förstärker vi bara sociala hierarkier. Det är en form av fördomar som slipper undan radarn eftersom den inte ryms i de vanliga mångfaldsmallarna.

Om vi menar allvar med inkludering måste vi börja tänka utanför de mest uppenbara kategorierna.”

Canan Yasar, grundare och creative director på Obeya, skriver i Resumé om hur vi blivit bra på att tänka inkludering i kommunikationen när det gäller de vanliga dimensionerna som kön och etnicitet. Men ofta saknas inkluderingsstrategier när det gäller andra aspekter som handlar om klass, kropp och livsstil.

Den hotfulla tatuerade mannen och den tjocka klantiga killen är hennes exempel på stereotyper som upprepas - bortom kön och hudfärg.

Canan Yasar visar flera exempel från reklamfilmer i sin text, som jag tycker att du ska läsa i sin helhet.

Detta var allt för den här sensommarutgåvan av nyhetsbrevet. Vi hörs snart igen! (om man med snart menar i en oförutsägbar framtid).

Fredrik