Hej jag är tillbaka. Sedan sist har jag hunnit börja på mitt nya jobb samt haft avtackning på mitt förra. I övrigt är jag i någon slags limbo med jobb och semester om vartannat och inte många skarpa tankar kring kommunikation har tänkts känner jag.
Men tillräckligt för att få ihop detta nyhetsbrev och jag har fått god hjälp av Jonas Morian som bjuder på ett gästinlägg om de vanligaste missuppfattningarna om medier. Se längre ned.
På tok för få av er följer mig i mina andra kanaler! Åtgärda detta genast. Jag finns på Linkedin och Instagram i första hand (men även på Facebook, TikTok, Snap och lite annat mer passivt. X till exempel.)
Ok, nog om det. Nu rullar vi igång det här brevet, som förinställdes att skickas ut på den icke-optimerade sändningstiden 14.50 en fredag under semesterperioden. Ska bli intressant att se om öppningsfrekvensen sjunker som en sten.
Mycket nöje.
Fredrik
Henrik Löwenhamn skriver i ett inlägg om att han är trött på algoritmerna som styr över vad vi kommunikatörer förväntas göra när vi vill nå ut med ett budskap. Format, frekvens, kanal, innehåll - allt ska optimeras efter vad de stora techjättarnas plattformar premierar. För att inte tala om AI-tjänsternas skrapningar av våra sajter som gör att våra målgruppen inte ens behöver besöka oss. Och när tillräckligt många förstått vad som funkar (eller lärt sig använda hacks och genvägar för att manipulera flödet) måste såklart techtjänsterna ändra sina algoritmer igen.
Starkt innehåll brukar fungera oavsett kanal, men ärligt talat kan vi väl vara överens om att inte varje webbartikel, Instagram-story eller Linkedin-uppdatering är braskande superviktigt innehåll som ALLA vill ta del av ögonblickligen? Diskussionen kring om det är innehållet som är svagt snarare än att vi blir hindrade att nå ut av algoritmerna är också viktig förstås. Flödet är trångt. Allt får inte plats.
Jag har tidigare skrivit om enshittification– processen som gör att alla techplattformar förr eller senare blir riktigt dåliga eftersom de först utgår från användarnas behov, sedan från annonsörernas och slutligen från ägarens behov av att göra så stor vinst som möjligt. Ofta är det i det sista skedet som en konkurrent kan ta sig in och etablera ett alternativ till den tjänst som de flesta börjat tröttna på. Det är dock svårare när det gäller de tjänster som blivit digital infrastruktur. Även dessa kommer vi att överge om de blir sjukt dåliga eller där alternativet erbjuder något verkligen nyskapande, men tröskeln är högre.
Antalet timmar vi lagt på att bygga en närvaro, laddat upp material, connectat med andra använder osv. skapar ett starkt band av lojalitet till att fortsätta använda en tjänst. Men hur länge? Med AI-tjänsternas intåg såg vi en relativt snabb beteendeförändring där många gick från att till exempel använda Google till att ställa frågor inne i verktygen istället, vilket gjort att Google fick panik och snabbt utvecklade sin tjänst så att vi nu får AI-genererade svar direkt på Googles söksida. Till alla sajtägares förtret då besökarantalet minskade drastiskt i många fall.
Men jag börjar ändå fundera på om vi inte ser början på slutet när det gäller den här katt- och råtta-leken mellan oss kommunikatörer och de externa plattformar vi använder för att kommunicera på. I mediebranschen har man sedan många år insett att man måste bygga starka egna kanaler med lojalitet från användarna, så att man får en direkt access till ens målgrupper snarare än att lita på att ens innehåll ska spridas hos någon annans plattform. Nyhetsbreven är populära av det här skälet.
En annan utmaning för oss som jobbar med företag, organisationer eller myndigheter som avsändare är det här med personligt varumärke och att vara personlig i sin tonalitet för att konkurrera med AI-genererade neutrala texter och knyta an till målgruppen. Edit Künstlicher skriver intressant hos Resumé om det något uttjatade men relevanta begreppet personligt varumärke och hur vi kan lära oss av Norges landslag och Erling Haaland.
Vad tror du?
Jonas Morian har arbetat med strategisk kommunikation, public affairs och medierelationer i över två decennier, senast på Tidningsutgivarna. I veckan startade han en ny serie inlägg på Linkedin under temat “vanliga missuppfattningar om medier”. Med hans tillstånd återpublicerar jag den första texten nedan.
Både i jobb och vardag har jag stött på bilden av att journalister och hela mediebolag drivs av politiska agendor och medvetet vinklar rapportering utifrån detta. Delvis tycks detta grundas på feltolkning av vad det betyder när journalister vill ha en tydlig vinkel.
En vinkel, i redaktionella sammanhang, är svaret på frågan: "Vad handlar den här artikeln/det här inslaget egentligen om?" Ett nyhetsmaterial kan innehålla mängder av fakta, intervjuer och perspektiv. Men allt får inte plats. Därför måste redaktionen välja vad som ska stå i fokus. Det är inte samma sak som att förvränga verkligheten.
Visst finns det exempel på dålig journalistik, precis som det finns dålig kommunikation. Men min erfarenhet efter att ha jobbat i många år med medierelationer är att de allra flesta journalister framför allt drivs av frågan: "Finns det en relevant och intressant berättelse för läsarna/lyssnarna/tittarna?"
Det är också därför verkligt redaktionellt genomslag fortfarande har ett särskilt värde. I egna kanaler styr du budskapet helt själv. I så kallade alternativa medier vet du ofta på förhand vilken berättelse som kommer att presenteras.
Men när en oberoende redaktion väljer att granska, intervjua eller skriva om en fråga är det något annat. Då har någon utanför den egna organisationen gjort bedömningen att frågan är värd sin publik.
Det betyder inte att resultatet alltid blir precis som du hade önskat. Men det är också därför den sortens uppmärksamhet fortfarande väger tyngst.
Jonas Morian
Gå in och följ Jonas Morian på Linkedin så missar du inte de kommande uppdateringarna. Du kan reda nu läsa de nästkommande två delarna i serien om missuppfattningar kring medier.
Prenumerera på Anna Loverus nyhetsbrev.
Journalisten Mikaela Åkerman har länge bevakat och intresserat sig för Longevity-rörelsen. Nyligen var hon på konferensen Super human i Stockholm och skrev sedan ett inlägg i sitt eget nyhetsbrev Off the record om sina tankar kring både konferensen och Longevity som fenomen. Hon gör fem spaningar kring fenomenet. Läsvärt!
För mig är det alltid något som har skavt kring longevity-rörelsen. Kanske för att det delvis påminner om en sekt och att dess anhängare har det där frälsta “vi är lite smartare och bättre än alla andra”-uttrycket. Obs, detta är möjligtvis en jagsvag projicering från mig snarare än absolut fakta. Jag känner mig helt enkelt DÅLIG när jag tar del av Longevity-gurusarnas råd och rön.
Och jag kan inte riktigt släppa känslan av att många som håller på med Longevity bär på saker rent psykologiskt som kanske kanaliseras på detta sätt. Dödsskräck? Extremt kontrollbehov? Känslan av att vilja späka sig själv för att uppnå något högre? Känslan av att känna sig som en utvald grupp, en elit? (ej ekonomiskt).
När jag diskuterade fenomenet med Lisa Kruse, grundare av Holy Comms beskrev hon det som “Techbro's som råkat vända sitt teknikintresse in i kroppen istället”. Kanske ligger det något i det även om många “Tech sisters” är aktiva i rörelsen också.
Ur ett annat perspektiv påminner det även om prepper-rörelsen som kan lägga åratal på att bygga bunkrar, göra lager av konserver och utrusta sina hus och fordon för ett liv när apokalypsen eventuellt kommer. Både innan och efter katastrofen verkar det handla om att leva ett relativt isolerat liv där ingångsvärdet är att bara du själv är ansvarig för din överlevnad. Samtidigt tyder mycket av forskningen på att din förmåga att bygga sociala relationer, samverka med andra och gemensamt “bygga civilisation” är det absolut mest avgörande för att ta sig igenom både akuta kriser och längre perioder av undantagstillstånd. Detta blir tydligt när man tittar på kris- och konfliktområden redan idag.
Det sociala perspektivet lyfter också Mikaela Åkerman i sin text:
“Många av konferensdeltagarna delade samma insikt på sociala medier efteråt: de viktigaste markörerna för ett långt och lyckligt liv har ingenting med teknik, behandlingar eller tillskott att göra. Sociala relationer och mänsklig kontakt sticker fortfarande ut som det allra viktigaste för vårt välbefinnande.”
Psykologen, författaren och Dumma Människor-poddaren Björn Hedensjö är inne på samma spår i en SvD-kolumn.
“Om du vill leva länge – och dessutom ha ett bra liv på vägen – är min ödmjuka hypotes att det spelar mindre roll om du stoppar i dig selleri eller inte. Däremot spelar det roll om du har någon rimlig person att äta den med. Så varje longevity-event borde ha det här spåret på programmet: “Hur man vågar säga hej”. Lite mindre biohacking, lite mer fika.”
Dock ÄR det spännande med forskningen kring longevity och precis som med rymdforskning så kommer säkert många av resultaten där vara till godo även för människor som inte uttalat säger sig vara en del av rörelsen.
“Om vi fortsätter på ”move fast and break things” även den här gången, då riskerar vi att skala upp både oansvariga lösningar och oavsiktliga konsekvenser i samma takt.
Vi behöver: move fast to FIX things.
Låt oss nu visa att vi faktiskt har lärt oss något av den digitala historien: teknisk utveckling behöver mänskligt ansvar, riktning och aktiv styrning.”
Judith Wolst lyfter dilemmat med den snabba tekniska utvecklingen i en text på EFN där hon bland annat refererar till Facebook-grundaren Mark Zuckerbergs motto att move fast and break things.
Den 2 juli var ett år sedan en av mina bästa vänner Joakim Nyström gick bort. Du som besökte webbkonferenser och meetups i början av 2010-talet kanske känner honom som @jnystromdesign eller känner igen Bloggbyrån som han startade ihop med antal medgrundare. Han hade de unika egenskaperna att både vara konstnärligt lagd med ett designtänkande samtidigt som han kunde koda och utveckla. Men framförallt var han min vän och gudfar till min dotter. Jag och hans andra vänner och familj saknar honom.
Jag skrev nedanstående på årsdagen och vill hedra honom genom att även berätta här i mitt nyhetsbrev om vem han var.
Den 2 juli var det ett år sedan du gick bort. Varje dag har jag tänkt på dig sedan dess. Och varje dag har jag känt en enorm vilja att LEVA. För mig men också för dig. Jag har alltid varit en nostalgisk person som tycker om att återvända till gamla minnen, bilder, klipp och texter. Både i sorg och glädje. Så även nu. Och våra gemensamma digitala arkiv får mig att minnas den finurliga, nyfikna och ständigt utforskande person du var. Hur vi lärde känna varandra i en tid där svaret på åtminstone hälften av alla de frågor och funderingar vi hade var "vad kul, du borde starta en blogg om det".
Internet handlade då om demokratisering, relationsbyggande, upptäckande och en enorm förändringskraft. Internet skulle göra alla människor fria! Inte som nu, något slags domedagsverktyg i värsta fall och integrerad traditionell samhällsinfrastruktur i andra fall.
Vi åkte på Sweden Social Web Camp på en ö i Blekinge ihop med andra internetnördar, flera år i rad. Vi åkte till Berlin. Vi åkte till skärgården. Hela tiden mitt i ett samtal om människor, trender, nya tjänster och metoder.
Och vi festade också. Den sommaren vi lärde känna varandra kallade vi Summer of love 2008. Varje dag sa du att du skulle åka iväg från Stockholm. Men varje dag stannade du kvar. En natt till av att se solen gå upp när samtalet fortsatte utanför uteställena. På en bro. I en park. På en bänk. Dagen efter började vi om. Inte heller då ville du åka iväg. Så där höll vi på. Du skulle stanna. Du skulle ha stannat.
Nu har du tagit del av ännu ett oregelbundet distribuerat nyhetsbrev från mig. Hoppas det fanns något i det som du uppskattade. Svara bara som på ett vanligt mail om du har några synpunkter.
Vi ses!
Fredrik ⚓️
Comments
Nothing yet. Say the first thing.
Sign in to join the conversation.