Hej!
Vad längtar du efter? Vad tycker du är meningsfullt? Skulle du vilja bara hoppa av det här galna ekorrhjulet som tycks snurra snabbare och snabbare med varje ny chockartat utspel? När du tänker på en “lugnare” tid, “vanligt” vad tänker du då (om du inte vill fastna i någon slags nostalgisk SD-romantiks dåtidshistoria med blonda barn på gröna kullar med en kossa i ett snöre och flaggan vajandes i ljummen vind… sorry drogs med lite där)
Tänker du att jamen om vi bara hade fått ha det som under de första 15- åren på 2000-talet. Fred-ish i världen, utveckling, globaliseringen som tog fart, möjligheter i luften, ljummet med klimatlarm?
Den här veckan tänkte jag utforska varför jag tror att anledningen till att vi inte hittar till en egen framtidsvision inte beror på att vi inte har en - utan att vi kanske bygger vår längtan och framtidstro på luftslott?
Häng med!
Extremhögern har en tydlig, simplifierad, välfinansierad story
Den “andra sidan” försöker koka ner komplexa frågor reaktivt mot det -istället för att bygga sin egen.
Den egna gamla historien är byggd på en värld och världsordning som har passat oss väl men kanske inte var så bra (eller så sann) som vi trodde…
…vilket gör det svårt att skapa en ny historia om vi inte gör upp med den?
Ofta får vi höra att vänstern, miljörörelsen, eller egentligen alla som inte har en “heritage foundation”, Projekt 2025, högerextrem, välfinansierad ganska svart-vit idé om hur världen ska se ut som främjar främst rika vita människor - inte har en egen berättelse om framtiden.
Inga nya idéer, ingen rörelse utan mest bara en reaktion på vad de andra får för sig. Att vi längtar efter en ny vision om hur vi skulle kunna leva - men harvar på i något slags gammalt vakuum.
En del av detta skulle jag dock vilja bemöta med:
De som nu har en stark berättelse är EXTREMT välfinansierade och vill cementera redan gamla välkända och tydliga vi-mot dem historier, gränser och kontroll. På ett sätt blir den historien enklare - just därför att man förbiser nyanser och utveckling. Här kan vi också inkludera tex Gates och co som kanske inte anses vara extremhöger men ändå mest finansierar BAU och företags intressen före välmående för alla…
Exempel: Har tex hört om lyxabjudresor för att besöka produktion av mindre SMR kärnkraftverk - flyg till annat land, over the top hotell och utmejslad storytelling och hem igen- ställ det mot lång tågresa, besök på lokal kommun i liten stad i tex. Belgien om hur vi kan ha fler djur i en park i stan. Ok, raljerar lite nu men för folk som inte är så övertygade av transformation -är det lätt att se vad man kan lockas av? Med pengar och tid att lägga på att skapa en historia är klart att det vinner över slitna volontärer som jonglerar både heltidsjobb och engagemang samt ska berätta en mångbottnad historia för folk som igenomsnitt ger det ett par sekunder innan man scrollar vidare i flödet?
Det pratas ofta att ha en enda stark historia som står emot det ovan. Det här har jag skrivit om tidigare - jag tror inte riktigt på det pga att det är väldigt många olika hjärtefrågor. Det är svårt kanske omöjligt, att koka ner en komplex samtid med lager av problem till något “enkelt”/ svartvitt. (Även om jag kanske tror på att “tax the uber rich” kan vara en sådan förlösande faktor - en början som skulle kunna ena många?) Så hur ser historier-na ut om de blir starka - sammanflätade?
Utöver de två exemplen ovan, tror jag att det stora problemet är att vi inte har gjort upp med den berättelsen vi tänker har varit bra? Att vi längtar efter en liten variation av det vi har haft senaste 50-åren. Och tänker att om bara Trump inte fanns, om xyz röstas bort, om ai kan hjälpa oss, om de allra rika bara var lite mer altruistiska - DÅ kommer allt bli som vanligt igen och liiite bättre. Då kommer vi lösa “det” (vad det nu är?). Då kommer vi kunna slappna av och återgå till ordinarie sändning igen. Green growth är en tydlig sådan version - “vi gör det vi alltid gjort bara lite grönare” Vi ser att detta är ett blipp i protokollet snarare än en strukturellt djupare problem som satts i rullning under en längre tid.
Här måste jag väl också säga att för oss i väst har den här historien varit väldigt passande. Vi har nått mer materiell framgång, vi har haft det stabilt, vi har kunnat leva livet till skillnad från tex globala syd och mycket på deras bekostnad men nu när kriserna kommer närmare blir det svårare och svårare att blunda. Det går inte att vara opolitisk när man inser att allt är politiskt.
Det är som vännen som lämnar ännu en relation som varit skakig från start - men vägrar stanna upp, kanske gå i terapi och se sitt eget mönster.
Man byter relation, men inte beteende.
Vad har vi för saker som vi lite tar för givet som goda, bra, gett oss välfärd och inre frid (sagt med Kung Fu Pandas röst (4 h meditiation YT)), låtit oss utforska vår individualism och tagit oss till detta “framgångssamhälle”?
Vi kan inte bygga framtiden genom att försöka återställa en ordning som i sig producerade kriserna.
Om vi inte vågar se att det “stabila” var beroende av sprickor, kommer vi fortsätta laga ytan istället för att förändra grunden:
Vi mäter framgång, välfärd och tillväxt genom att inte räkna med externaliteter (som graferna i rött ovan, ganska tydligt visar). Och på samma sätt hylla företagsledare och tex ett företag som H&M, stråla i dess framgång men inte titta på hur kläderna produceras, vad det innebär för människor och miljö osv…
För mig var det nog något som hände på djupet hur mer vi fick se från Gaza, hur månader efter månader livesänt lidande bara får fortgå. Hela min världsbild liksom spann ett extra varv runt sin axel. Va - vi ser detta och det beskrivs som något annat? Ingen gör något åt det? Folk som höjer rösten om det blir anklagade för att vara terrorister? Att Usa är så inblandade på djupet med både vapen och pengar som går åt båda hållen? Men vänta lite vad är det mer som Usa är inblandade i, som vi vet men ändå lite inte låtsas om? Och helvetet bara fortsätter. Fortfarande. Och hur det nu presenteras som “extra prime real estate” - live från Davos. Blir tokig!
Intressant är väl också i just det, att vi vill tänka att om bara demokraterna skulle leda USA så skulle allt vara “bra igen” fastän experter som tex. Frida Stranne hävdar alltså att USA utan Trump skulle ändå inte vara en radikalt annan supermakt - skillnaden är mer i ton, stil och grad än i grunden, eftersom de stora strukturella och geopolitiska trenderna redan har satt sig.
Att internationell rätt och fred gäller för alla. Och att världsordningen inte egentligen styrts av makt pengar och Usa’s militära förmåga. Bara att vi har accepterat den idén pga att den passat oss.
Att vi har avskaffat slaveriet - när man räknar med runt 50 miljoner slavar i världen, Människor som på olika sätt kontrolleras i sitt liv, 27 miljoner av slavarna räknas med att de blir tvingade till att arbeta (till en stor del för vår konsumtion
Sverige har inte varit i krig på 200 år, att vi är snälla mot invandrare och värnar om vår miljö. Att vi är bäst i klassen inom miljö och klimat, att vi inte skövlar skogar, skjuter våra vilda djur osv.
Att vi inte är naturen utan att vi är på något sätt separerade och herrar över resten av planeten.
Att vi tänker att i USA har de blivit galna men vi i Sverige utvisar 8 månaders bebisar och tonåringar utan sina föräldrar? Vi är inte där ännu men samtidigt - it’s a slippery slope.
Att de flesta kvinnor inte har gjort speciellt utmärkande grejer genom vår historia fastän vi har blivit systematiskt utskriven ur den.
Listan kan såklart göras lång.
Poängen är inte varje enskilt exempel utan vilken världsbild som varit självklar (bekväm) nog att slippa granskas.
Det svåra just nu är att mycket av det som tidigare avfärdats som överdrifter (konspirationsteorier) faktiskt innehåller ett korn av verklighet. Systemen är inte neutrala. Makt, pengar och inflytande hänger ihop. Folk känner det även när de inte kan formulera det.
Och där kliver någon som Trump in och sätter ord på känslan: att eliter är avskärmade, att systemet gynnar vissa, att besluten inte riktigt tas där de påstås tas. Han fångar en verklig misstro och fyller den sedan med sin egen berättelse.
Men sedan händer förskjutningen.
Han placerar sig själv utanför samma struktur, pekar på invandrare eller “andra” och förstärker samtidigt exakt det system han säger sig bekämpa.
Problemet är att alternativet ofta gör motsatsen: man försvarar institutionerna så hårt att man inte erkänner deras brister alls.
Så vi fastnar mellan två berättelser:
- en som exploaterar misstron
- och en som förnekar grunden till den
och i mitten finns det obekväma - att systemet både gett oss stabilitet och skapat problemen, och att ingen riktigt vill säga det fullt ut, särskilt inte om sig själv.
(Vill man ha en populärkulturell take på detta kan man ju titta på “Reality check “dokumentären” om Americas Next Top model” - man berättar om det som hände men ställer egentligen inga djupare frågor, eller ställer någon till svars. Skulle säga att man gör samma övergrepp igen på vissa deltagare men i ny tappning… (Mer om det Irena Pozar i Aftonbladet)
Under Davos blev ju Mark Carneys tal oerhört hyllat och viralt. ÄNTLIGEN någon som säger - rakt ut som det är: Carney menade i princip att den USA-ledda liberala världsordningen inte längre håller ihop. Mellanmakterna behöver därför hitta varandra, sprida sina beroenden och bygga verklig ekonomisk och militär resiliens men göra det förankrat i värden, inte bara i ny maktbalans.
Det kändes som en kollektiv lättnad. OCh det är något jag tänkt på länge - jag förstår att politiken funkar i 4 års cykler, har sina egna spelregler osv. men det hade varit befriande att se vad som skulle hända om fler lite talade klarspråk? Iallafall erkände vår skeva självbild, att det är svårt, att vi både är problemen och de som måste lösa det, att framtiden kommer bli jobbigt men vi kan klarar det tillsammans någon sorts modern tappning av Churchills - I have nothing to offer but blood, toil, tears, and sweat, som inte pratar som en mediatränad robot, som värnar om oss allihopa, naturen och framtiden. Well när jag skriver detta så kanske det är Bad Bunny jag menar, nej alltså Zohran Mamdani kanske? Iallafall lite åt det hållet?
Ps. Carneys tal fick såklart också kritik. Att han beskriver en världsordning som krackelerar – men själv varit med och förvaltat den utan att riktigt prata om sitt eget ansvar. Vissa menar att det är en sorts strategic transparency: man säger precis tillräckligt för att alla ska känna “äntligen är någon ärlig”, och sedan fortsätter allt ungefär som vanligt.
Det intressanta är därför inte talet utan vad som händer efteråt. Om fler makthavare följer i hans fotspår.
För hittills har vi sett motsatsen. Samtidigt som Carney i princip säger att dominanseran är över och att länder måste bli mer självständiga från blocklogik, står tex. Mark Rubio i veckan och pratar om att väst borde släppa skulden över kolonialismen för att kunna bli dominerande igen. Och vår minister för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin ger stående ovationer…
Så frågan är kanske inte: hur skapar vi en bättre framtidsvision?
Utan: vilken bild av det normala behöver vi våga släppa för att en framtid överhuvudtaget ska gå att föreställa sig?
Vad tänker ni?
P&K
Isabelle
Ps 1: Bad Bunny cultural reclaim
PS2: Bad Bunny hur han turnerar för att plocka hem pengar till Puerto Rico
“Everybody wants a village
- but nobody wants to be a villager.”
Kan Goda Hem vara ett sätt att bygga resiliens och samhörighet i vår stökiga värld?
Max Whitman, författare till den underbara boken Det goda hemmet -självhushållning för resiliens och hållbarhet, gästar Skavet.Han berättar hur han och hans bror William har återvänt till Egna hem-rörelsen för att “re-fit” idéer om boende, gemenskap och försörjning och göra dem relevanta i vår tid. Samtalet rör sig mellan metakrisen och det konkreta: hur praktisk resiliens kan ta form i vardagen. Vi pratar om aktiva grannskap, community och hur gemensamhetsodlingar - men också hur andra gemensamma praktiker, kan fungera som sätt att navigera kriser och bygga tillhörighet.
Fokus ligger inte på odling i sig, utan på odling som uttryck -ett sätt att navigera kriser och skapa sammanhang. Samtalet öppnar upp för fler sådana uttryck: handlingar och praktiker som faktiskt blir till community, även när vi inte kanske kallar dem det.
Samtidigt kommer vi under kvällen att gräva i vad som håller oss tillbaka. Vad är det som gör att så många längtar efter byn, men få kliver in i den? Vilka normer, rädslor, bekvämligheter och föreställningar står i vägen för att samskapa gemenskap i praktiken?
12 mars
Film + samtal
Fund your mother - stories for systemic change
Efter en fullsatt filmvisning av Klimatet i Terapi bjuder Fund Your Mother nu in till nylansering av sitt filmkollektiv på Bio Grand genom en exklusiv förhandstitt av 2 egna filmprojekt med bl.a. Gustaf Skarsgård, Frida Stranne & Tiffany Kronlöf, samt en möjlighet för dig att bli en del av Fund Your Mother’s nästa steg. Att dra igång ett globalt produktionshus för systemkritisk film.
Jag (Isabelle) kommer även att moderera en panel med Gustaf Skarsgård och Erik Fernholm om metakrisen.
Låter spännande? Begränsat antal biljetter finns på nedan länk.
Eventet är delvis på engelska.
Comments
Nothing yet. Say the first thing.
Sign in to join the conversation.