Är vision och mål bara trams?

En gång var jag på en internationell säljkonferens, med IT-företaget jag jobbade på. En eftermiddag diskuterades vikten av att ha en vision, ett syfte och något vi gemensamt skulle arbeta för.

En säljare säger då:

Han stängde den fortsatta idédiskussionen, kan man lugnt säga. Mitt 28-åriga jag kände mig lite lätt chockad och förvånad

Några år senare jobbade jag på ett litet konsultbolag, med en VD som inte var särskilt omtyckt. Så en dag sa han, på riktigt:

Jag blev åter chockad över torftigheten i uttalandet.

Båda dessa kommentarer har stannat hos mig under lång tid, för jag tycker att de visar prov på ett så oerhört fattigt tankesätt. Dessutom ett synsätt som vill signalera att man är mer vuxen och seriös om man inte tycker att ett vision och mål är något som engagerar? Ett sätt att uttrycka sig på som ska förringa oss som är mer idédrivna.

Det var någonstans där som jag formulerade för mig själv att jag inte orkar med andefattiga arbetsplatser.

Kanske har ni hört berättelsen stenhuggaren? Om mannen som går förbi en person som står och hugger i sten. Mannen frågar vad han gör och får svaret:

Jag hugger sten.

Sen går han vidare och kommer till nästa stenhuggare, som gör till synes samma sak. Men när han får frågan vad han gör, så kommer svaret:

Jag bygger en katedral!

För visst är det väl så att de flesta människor vill vara med och bidra till något större? Vi vill bygga katedraler, inte bara hugga sten?

Jag ser två funktioner av att förstå att man är med och bygger en katedral:

1. Det ena är att det är väldigt mycket roligare att vara med i ett sammanhang och bidra till något stort, tillsammans.

2. Det andra är att när man förstår vad ens lilla pusselbit ska användas till, blir det ju lättare att förstå hur den ska se ut. Och komma med idéer för hur den kan förbättras för att nå målet.

Och när vi har ett gemensamt mål, så blir det enklare att samarbeta. Då kan vi ju faktiskt lyckas jobba mot det gemensamma bästa, inte bara vad som blir bäst för min egen enhet.

För jag vet att de båda männen i övre medelåldern som fick inleda detta nyhetsbrev hade så totalt fel. Men alldeles för ofta är det den typen av personer som får sätta tonen i världen. Låt oss ändra på det!

Ett sätt att börja ändra på det är att göra bildbaserade workshopar kring vision, mål och strategi. Roligt och galet effektivt.

Jag läser gärna böcker om verkliga händelser, där det också beskrivs hur en organisation jobbar och vad som går rätt och fel. Människor och hur de agerar och samarbetar (eller inte).

Den bok om en verklig händelse som gett absolut störst intryck på mig är Åsne Seierstads En av oss.

Om massmördaren Breivik. Men inte bara om honom, utan också om de kärlekshistorier som gav upphov till barnen som var på Utöya. Om polisorganisationen och de människor där som ville agera, men där systemen höll dem tillbaka. Om byråkratin som möjliggjorde Breiviks dåliga uppväxt. Och så titeln: En av oss. Det var ingen främling, det var en produkt av vårt egna system.

Boken är absolut brilliant. Inte feelgood, men ändå en nyanserad berättelse även om människors styrka och kärlek till varandra. Läs den!

På liknande tema är nyutkomna boken ”Tre män funna mördade i Klippan” av Max Hebert och Steve Nyberg.

Om ett trippelmord i Klippan 1999. Där författarna intervjuat både mördaren och anhöriga och berättar historien ur många perspektiv. Eftersom den dessutom är gjord i serieformat så var jag ju bara tvungen att läsa den. Gör det du med, för den är riktigt bra!

Det var allt för denna gång. Ha nu en härlig oktober! En månad då skogen är som vackrast och kvällarna lämpar sig så bra för att läsa en bok eller två.

/Lena

Share