Shahname

Mordet på Khosrau II i ett manuskript från mogulernas Indien (1535)

Shahname (persiska: شاهنامه, Shāhnāme, även skrivet Shahnameh; ”Konungaboken”) är ett poetiskt epos skrivet av den persiske poeten Ferdousi kring år 1000. Eposet räknas som Stor-Irans, och hela den persisktalande världens, nationalepos. Ferdousi arbetade med verket från omkring 976–977 och färdigställde den slutliga versionen år 1010. Verket omfattar omkring 50 000 verser och är ett av världens längsta epos. Han slutförde verket under en tid då den politiska makten i Iran hade övergått till muslimska dynastier. Det är författat på persiska och innehåller förhållandevis få arabiska lånord, och har haft stor betydelse för det persiska språkets och litteraturens utveckling efter den islamiska erövringen.

Det omfångsrika verket lyfter fram persisk mytologi, historia, traditioner och religion vilket spelar en stor roll för den iranska nationella medvetenheten. Det zoroastriska stoffet har också gjort verket betydelsefullt för bevarandet och förmedlingen av föreställningar om Irans förislamiska religiösa och kulturella historia. Verket utgår från en mytisk urtid och skildrar tiden från världsskapelsen, via de första persiska förhistoriska kungarnas liv över de akemenidiska, seleukidiska, parthiska och sassanidiska dynastierna fram till tiden för den arabiska invasionen (hojum-e tâziyân) under 600-talet.

Bland verkets mest framträdande hjältar finns Rostam, son till Zal och Rudabeh. Verket har haft stor betydelse för iransk litteratur, konst och kulturell identitet och betraktas som Irans nationalepos.

Tillkomst och bakgrund

Shahname bygger på en äldre iransk tradition av berättelser om landets förislamiska förflutna, som under århundradena hade förmedlats i såväl skriftlig som muntlig form. När nypersiska etablerades som litteraturspråk under 800-talet började omfattande prosaverk sammanställas som skildrade Irans historia från de mytiska urkungarna fram till den arabiska erövringen.

En viktig föregångare var den så kallade Shahnameh-ye Abu Mansuri, ett prosaverk som sammanställdes på uppdrag av Abu Mansur ibn Abd al-Razzaq och färdigställdes år 957. Abu Mansurs minister Abu Mansur Ma'mari samlade för arbetet zoroastriska lärda och medlemmar av den jordägande iranska aristokratin, vilka utgick från det medelpersiska Xwadāy-nāmag och kompletterade materialet med andra källor. Prosaverket har gått förlorat med undantag för dess inledning, men det blev en viktig källa för Ferdousis diktverk.

Innan Ferdousi påbörjade sitt arbete hade poeten Daqiqi fått i uppdrag av den samanidiske härskaren Nuh ibn Mansur att överföra stoffet till vers, men han dödades omkring 976 innan arbetet hade hunnit särskilt långt. Omkring tusen verser av Daqiqi, vilka behandlar kung Goshtasps regering och Zarathustras framträdande, införlivades senare av Ferdousi i Shahname.

Ferdousi började enligt den kronologi som kan utläsas ur dikten sitt arbete omkring 976–977, efter Daqiqis död. Han hade först övervägt att resa till Buchara för att få tillgång till den prosaversion som Daqiqi hade använt, men kunde i stället påbörja arbetet i sin hemtrakt sedan en vän försett honom med ett exemplar av texten. En första version var färdig omkring 994, men Ferdousi fortsatte därefter att utöka och bearbeta verket. Han anger själv att Shahname färdigställdes den 8 mars 1010, vilket innebär att arbetet i dess huvudsakliga form hade pågått i omkring 33 år.

Innehåll och uppbyggnad

Shahname skildrar Irans förflutna i en sammanhängande berättelse från de mytiska urkungarna till den siste sasanidiske kungen Yazdegerd III och den muslimska erövringen av Iran på 600-talet. Kungarnas succession utgör berättelsens huvudsakliga kronologiska ram, medan exakta dateringar av händelserna i regel saknas. Stoffet brukar övergripande delas in i en mytologisk, en heroisk och en historisk del.

Den mytologiska delen börjar med urkungen Gayomart och berättar om hur civilisationen växer fram under de tidiga kungarna, bland annat genom införandet av jordbruk, hantverk och skrift. Bland de centrala gestalterna finns Jamshid, som förlorar sin kungliga legitimitet genom högmod, och tyrannen Zahhak, som störtas av Fereydun efter ett uppror lett av smeden Kaveh. Fereyduns uppdelning av sitt rike mellan sönerna Salm, Tur och Iraj och mordet på Iraj blir upptakten till den långvariga konflikten mellan Iran och Turan.

Den heroiska delen omfattar framför allt de kayanidiska kungarnas tid och utgör den största delen av den traditionella berättelsen. Här får krigare som Zal, Gudarz, Giv och framför allt Rostam en framträdande roll i Irans återkommande strider mot Turan. Till de mest framträdande berättelserna hör Rostams sju stordåd, hans oavsiktliga dödande av sin son Sohrab, berättelsen om prins Siyavash och konflikten mellan Rostam och prins Esfandiyar. Krigen mot Turan kulminerar under Kay Khosrow, som besegrar och dödar den turanske kungen Afrasiyab och därmed avslutar den längsta sammanhängande perioden av krig mellan rikena.

Mot slutet övergår berättelsen gradvis till personer och dynastier som också är kända från historiska källor, med Alexander den store, de arsakidiska kungarna och därefter Sasaniderna. Arsakidernas mer än femhundraåriga historia behandlas mycket kortfattat, medan skildringen av sasaniderna från Ardashir I till Yazdegerd III är betydligt utförligare. Även denna del innehåller dock legender och litterära motiv vid sidan av historiska personer och händelser. Shahname är därför inte en historisk krönika i modern mening, utan en episk och litterär framställning där mytiska, legendariska och historiska element bildar en sammanhängande berättelse om Iran.

Språk och texttradition

Shahname är skriven på tidig nypersiska, den form av persiska som användes som litteraturspråk under de första århundradena efter den muslimska erövringen av Iran. Verkets språk skiljer sig i vissa avseenden från annan samtida persisk poesi och prosa, bland annat genom ett ordförråd med lån från partiska som härrör från det äldre episka stoffet. Dikten är skriven i versmåttet motaqāreb, ett versmått som blev särskilt förknippat med långa berättande dikter på persiska.

Andelen arabiska lånord är förhållandevis låg jämfört med i mycket annan persisk litteratur från samma tid. En undersökning av verkets ordförråd identifierade 706 ord av arabiskt ursprung, vilka tillsammans stod för omkring 2,4 procent av förekomsterna av ord i texten. Ferdousi uppger dock inte själv att han avsiktligt försökte undvika arabiska lånord, och den låga andelen har även förklarats med verkets äldre källmaterial och den episka stilen.

Ingen handskrift från Ferdousis egen tid finns bevarad, och den äldsta kända bevarade handskriften är en ofullständig avskrift från 1217, omkring två århundraden efter poetens död. De bevarade handskrifterna uppvisar textskillnader, och verkets långa överföring mellan olika avskrifter har gjort fastställandet av Ferdousis text till ett textkritiskt problem. I vissa senare handskrifter gjordes medvetna förändringar; vid framställningen av den så kallade Baysonghori-handskriften 1430 jämfördes flera äldre exemplar, men syftet var bland annat att modernisera språket och lägga till verser snarare än att återskapa en äldre text.

Flera moderna kritiska utgåvor har därför byggts upp genom jämförelser mellan olika handskrifter. För den kritiska utgåva som Djalal Khaleghi-Motlagh publicerade i åtta volymer 1987–2008 undersökte han ett stort antal tidiga handskrifter och valde slutligen ut 16 som huvudsakligt underlag för textjämförelsen.

Betydelse och efterliv

Shahname betraktas som Irans nationalepos och har haft stor betydelse för föreställningar om Irans historia och kulturella identitet. Till skillnad från många äldre europeiska epos har verket förblivit språkligt tillgängligt för persisktalande, eftersom det litterära persiska språket har förändrats relativt lite sedan Ferdousis tid. Sedan 1100-talet har både Ferdousi och hans verk haft ställning som bestående kulturella symboler i Iran. Verkets berättelser har också påverkat den persiska litteraturen och bildkonsten långt efter dess tillkomst.

Berättelser ur Shahname har under lång tid förmedlats muntligt av professionella berättare och har påverkat andra persiska berättelseverk. I den professionella berättartraditionen naqqali återberättades stoffet i prosa, ofta med verser ur dikten infogade i framställningen. Under de safavidiska och qajariska perioderna var Shahname ett återkommande inslag i berättarnas repertoar, och under 1900-talet kom naqqali i hög grad att förknippas just med berättelser ur verket. Särskilt berättelsen om Rostam och Sohrab utvecklades till ett framträdande och dramatiskt inslag i denna tradition.

Shahname har samtidigt intagit en framträdande plats inom den persiska bok- och bildkonsten, och hundratals illustrerade handskrifter finns bevarade. Den dokumenterade traditionen av illustrerade handskrifter kan följas från omkring år 1300 under Ilkhanatet, och under första hälften av 1300-talet utgjorde Shahname omkring en tredjedel av de bevarade illustrerade handskrifterna från perioden. Ett av de mest berömda exemplen är Shahnameh av Shah Tahmasp, som påbörjades under Ismail I omkring 1522 och färdigställdes under hans efterträdare Tahmasp I. Handskriften innehöll 258 helsidesmålningar och räknas till de mest påkostade exemplen på persisk bokmåleri. Illustrerade utgåvor fortsatte att framställas även efter handskriftsepoken, bland annat som litografiska tryck under 1800- och början av 1900-talet.

Verket har översatts och bearbetats på ett stort antal språk och har därigenom fått en spridning långt utanför det persiskspråkiga området. I Skandinavien publicerades den första kända översättningen av ett utdrag på norska av Christopher Andreas Holmboe 1843. På svenska utgav Eric Hermelin Shāh-nāmah i fem band 1931. Bo Utas publicerade 1970 en svensk, rimmad översättning av avsnittet om striden mellan Rostam och Sohrab.

Svenska översättningar

• Shāh-Nāmah: I-V (scripsit Abū’l Qāsim Firdausi, edidit Joannes Augustus Vullers ; reddidit [översättning] Axel Eric Hermelin, Lund, 1931)
• Fem berättelser ur Shahname, det iranska nationaleposet (översatt och återberättad på prosa av Anja Malmberg och Namdar Nasser, nordienT, 2006)

Se även

• Persisk litteratur
• Ferdousi
• Rostam
• Epos

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Externa länkar

• Shahname - ett nationalepos