Nikolaj II av Ryssland

För det finländska fartyget, se M/S Nikolai II

Nikolaj II Николай II
Nikolaj II (1909).
Tsar av Ryssland
Regeringstid	1 november 1894–15 mars 1917
Kröning	26 maj 1896
Företrädare	Alexander III
Efterträdare	Monarkin avskaffad Georgij Lvov (ordförande för den provisoriska regeringen)
Gemål	Alexandra av Hessen
Barn	Storfurstinnan Olga Storfurstinnan Tatiana Storfurstinnan Maria Storfurstinnan Anastasia Aleksej Nikolajevitj
Ätt	Romanov
Far	Alexander III
Mor	Dagmar av Danmark
Född	18 maj (enl. N.S.; 6 maj enl. G.S.) 1868 Alexanderpalatset, Tsarskoje Selo, Kejsardömet Ryssland
Religion	Rysk-ortodox kristen
Namnteckning
Död	17 juli 1918 (50 år) Jekaterinburg, Ryska SFSR
Dödsorsak	Avrättad
Begravd	17 juli 1998 Peter-Paulkatedralen
Heraldiskt vapen
Monogram

Nikolaj II, försvenskat Nikolaus II, född som Nikolaj Aleksandrovitj Romanov (ryska: Николай Александрович Романов, Nikolay Aleksandrovich Romanov) 18 maj (enl. N.S.; 6 maj enl. G.S.) 1868 på Alexanderpalatset i Tsarskoje Selo utanför Sankt Petersburg, död 17 juli 1918 (mördad) i Jekaterinburg, var tsar av Ryssland och storfurste av Finland under åren 1894–1917.

Nikolaj II tillhörde det ryska kejserliga huset Holstein-Gottorp-Romanov och var äldste son till Alexander III av Ryssland och Dagmar av Danmark.

Nikolaj II var Rysslands siste tsar. Han höll orubbligt fast vid enväldets princip. Han lyckades inte hindra rysk-japanska krigets utbrott, och under revolutionen 1905 tvingades han till konstitutionella eftergifter som under de följande åren till största delen drogs tillbaka. Det ryska deltagandet i första världskriget, med stora förluster vid fronten och nöd på hemmafronten, undergrävde hans ställning ytterligare. I Finland omfattade hans regeringstid både förtrycksperioderna och lantdagsreformen 1906, som gav landet allmän och lika rösträtt.

Han tvingades abdikera vid februarirevolutionen i mars 1917 och avrättades tillsammans med sin familj i juli 1918 av bolsjevikerna, ett halvår efter att de tagit makten i huvudstaden genom oktoberrevolutionen 1917.

Biografi

Uppväxt och tronföljartid

Nikolaj II med sin mor (runt 1870).

Han hade fem syskon: Aleksander Aleksandrovitj (1869–1870), Georg Aleksandrovitj (1871–1899), Michail Aleksandrovitj (1878–1918), Xenia Alexandrovna (1875–1960) och Olga Alexandrovna (1882–1960). Nikolaj fick genom sin mor en uppfostran av engelsk karaktär. Han erhöll även en grundlig militärutbildning under ledning av general Grigorij Danilovitj och blev av denne och den heliga ryska synodens överprokurator Konstantin Pobedonostsev påverkad i panslavistisk och även mystiskt religiös riktning. Genom Pobedonostsev präglades in i den unge Nikolaj att han som kejsare av Guds nåde hade ett heligt uppdrag att bevara självhärskardömet och den östortodoxa kristna tron. Han var tämligen okunnig i rysk geografi, men företog kort före faderns död en resa genom Sibirien och besökte även Japan. Besöket avbröts dock på grund av ett attentat av en japansk fanatiker. Nikolaj blev tronföljare (tsarevitj) vid mordet på farfadern Alexander II den 13 mars 1881. Som tsarevitj blev Nikolaj medlem av riksrådet och ministerkommittén 1889. Han utsågs även 1891 till ordförande i Sibiriska kommittén och nödhjälpskommittén. I huvudsak höll dock Alexander III sonen utanför regeringsärendena.

Trontillträde och äktenskap

Nikolaj II tillträdde tronen 1 november 1894 efter sin far Alexander III:s död. Tidigare samma år, den 20 april förlovade han sig med Alexandra av Hessen trots varningar om lämpligheten. De gifte sig 26 november 1894 efter att hon under namnet Aleksandra Fjodorovna antagit den östortodoxa läran. Paret fick fyra döttrar och en son. Sonen Aleksej Nikolajevitj led av hemofili B (en sorts blödarsjuka) som ärvts från modern. Grigorij Rasputin, en kringvandrande predikant som ansågs kunna bota sjuka, hade en till synes välgörande verkan på Aleksej och fick därigenom ett stort inflytande över tsarfamiljen.

Regeringstid

Nikolaj II:s kröning i Moskva 1896, målad av Valentin Serov.

I samband med Nikolajs kröning i Moskva 1896 uppstod panik bland människomassorna, och uppskattningsvis 1 386 människor trampades ihjäl och ungefär 1 300 skadades. Detta togs som ett dåligt omen. Nikolaj visade i början av sin regering intresse för humanistiska ideal. Han tog initiativ till den första Haagkonferensen 1899. På grund av sin bristande människokännedom, sin böjelse för ett isolerat familjeliv och svag auktoritet kom han snart i händerna på sin reaktionära omgivning. Den enda fråga som han till slut orubbligt höll fast vid var enväldesmonarkins princip. Utrikespolitiskt strävade han efter fredens bevarande, men lyckades inte hindra rysk-japanska krigets utbrott eller nämnvärt påverka den allmänna världspolitiska utvecklingen.

Nikolaj gjorde flera europeiska resor och sammanträffade särskilt ofta med Vilhelm II av Tyskland, vilken även brevväxlade med tsaren och kom att stärka honom i hans monarkistiska åskådning. Då Vilhelm II lyckades övertyga Nikolaj om en formlig allians mellan Ryssland och Tyskland, omintetgjordes dock dessa planer av det ryska ministerrådet. Inte heller kunde Nikolaj hindra Ryssland från att 1907–1908 anslutas till trippelententen.

I januari 1905 ägde den blodiga söndagen rum, då över tusen personer som demonstrerat mot tsaren överfölls och dödades. Mot revolutionsrörelsen 1905 satte Nikolaj ett segt passivt motstånd men tvingades till vittgående konstitutionella eftergifter, som dock under de följande åren i praktiken till största delen drogs tillbaka.

Tsarens ställning undergrävdes ytterligare när hans kompetente premiärminister Pjotr Stolypin mördades i Kiev 1911. De svaga ministrar som följde och Rasputins tilltagande inflytande gjorde Nikolaj allt mer impopulär.

Pogromer mot Rysslands judar

Under Nikolajs regeringstid genomfördes en mängd pogromer mot Rysslands judiska befolkning. Dessa pogromer finansierades av inrikesdepartementet. Tsaren tvingades formellt att ta avstånd från de väpnade grupper som med våld försökte tvinga bort judarna från städer och byar, men uttryckte privat beundran för de ryssar som brukade våld mot judarna och såg även antisemitismen som ett sätt att öka stödet för den egna regimen.

Attentatsförsök i Sverige 1909

Nikolaj II avlade statsbesök i Stockholm den 26 juni 1909, och natten därpå ägde det så kallade Wångska attentatet rum i Kungsträdgården. Ungsocialisten Hjalmar Wång sköt ihjäl generalmajor Otto Ludvig Beckman, som till statsbesökets ära bar rysk amiralsuniform, och sköt sedan sig själv i huvudet. Wång avled dagen därpå. Tsaren själv var vid tillfället inte på plats; säkerhetspådraget kring honom hade varit för stort.

Första världskriget

Vid första världskrigets utbrott försökte Nikolaj in i det sista bevara freden, men lät sig utmanövreras av sin för kriget beslutna omgivning och avtvangs slutligen genom överrumpling sitt bifall till den ryska mobiliseringsordern som gjorde kriget oundvikligt. När kriget väl brutit ut höll han dock orubbligt fast vid sina bundsförvanter, och avvisade de separatfredsförslag som hösten 1915 och hösten 1916 lades fram från centralmakternas sida.

Under första världskriget led de ryska styrkorna enorma förluster mot Tyskland och Österrike-Ungern. Detta medförde att missnöjet i armén ökade och att moralen sjönk, men det var inte bara de väpnade styrkorna som led. Folket var missnöjt med den misär de levde i och det blev inte bättre av att Ryssland led nederlag efter nederlag.

Abdikation och avrättning

En av de sista bilderna på Nikolaj II, tagen 1917 efter hans abdikation.

Starka socialistiska revolutionära stämningar spred sig i storstäderna, och den 23 februari 1917 (8 mars enligt nya stilen) utbröt februarirevolutionen som ledde till tsardömets avskaffande. Nikolaj tvingades att på sina egna och sin sjuke sons vägnar abdikera till förmån för sin yngre bror Michail Aleksandrovitj. Storfurst Michail var dock politiskt ointresserad och när hans säkerhet inte kunde garanteras av den tillträdande provisoriska regeringen avstod han tronen redan dagen därpå.

Den 17 juli 1918 avrättades Nikolaj II och hans familj i Jekaterinburg. Avrättningen skedde på order av Jakov Sverdlov.^{[källa behövs]} Bolsjevikerna hade från början planerat att ställa tsaren inför rätta för hans brott mot det ryska folket, men då vita trupper drog fram emot Jekaterinburg togs det snabba beslutet att avrätta tsarfamiljen direkt, hellre än att riskera att han fritogs. Avrättningen kommenderades av tjekisten Jurovskij. Denne berättade senare i sina memoarer om den där natten i juli 1918. Bland annat att den unge Aleksej, som låg på golvet i en blodpöl men fortfarande andades, avrättades av Jurovskij själv med två skott i huvudet. Allt som allt tog avrättningen 20 minuter, detta delvis på grund av rökbildningen som uppstod i rummet till följd av arkebuseringen. Exekutionspatrullen var tvungen att utrymma rummet för att få bukt med röken. När de senare åter gick in i rummet så upptäckte de att det fortfarande var människor där inne som var vid liv, bl.a. några av tsarens döttrar. Det visade sig senare att flickorna varit så svåra att ha ihjäl av den anledningen att de hade större delen av sina juveler insydda i sina korsetter, som fungerade som ett slags rustning. Man stack i stället ihjäl tsardöttrarna, eller krossade deras skallar med pistolkolvar. Enligt Jurovskijs egna redogörelser, så var flertalet av mannarna som utförde morden kraftigt berusade, och var otroligt klumpiga när de genomförde avrättningen. När alla var döda lastades kropparna på en lastbil och transporterades till en tidigare utvald plats. Där klädde man av liken och stal värdesaker som de hade på sig. Man hällde svavelsyra och fotogen över kropparna och brände dem sedan. Kvarlevorna begravdes i en grund grav som inte upptäcktes förrän 1989.^{[källa behövs]}

Identifiering och upprättelse

År 1989 återfanns tsarfamiljens kvarlevor, vilka identifierades 1991. Utförliga DNA-tester gjordes i Ryssland, USA och Storbritannien som övertygade forskarna om att det verkligen var tsarfamiljen man hittat, även om resultatet ifrågasatts. Enligt vetenskapliga undersökningar gjorda i USA under William R. Maples^(en) ledning, saknades också just kvarlevorna av Anastasia samt brodern Aleksej. En annan undersökning av kvarlevorna gjord i Ryssland kom däremot fram till slutsatsen att det inte var Anastasia, utan hennes syster Marias kvarlevor som saknades. De två saknade barnen återfanns senare och identifierades slutligen 2008. Aleksejs och Anastasias kvarlevor hade genomgått en hård behandling, man hade försökt bränna dem och förstöra dem med syra. Försöken misslyckades och kvarlevorna grävdes istället ner. Efter kommunismens fall fick Nikolaj II och hans familj den 17 juli 1998 riktiga begravningar i Peter-Paulkatedralen i Sankt Petersburg. Den Rysk-ortodoxa kyrkan helgonförklarade tsarfamiljen 2001 och tillhör Rysk-ortodoxa kyrkans nya martyrers och bekännares synaxis. 1 oktober 2008 fastslog Rysslands högsta domstol att mordet på den avgångne tsaren Nikolaj II var olagligt.

Storfurste av Finland

Anfallet av Edvard Isto, målad 1899, samma år som februarimanifestet utfärdades.

Nikolaj II var storfurste av Finland 1894–1917 och blev den siste att bära titeln. Hans regeringstid omfattade både förtrycksperioderna och de största reformerna i storfurstendömets historia: lantdagsreformen 1906 gav Finland en enkammarlantdag med allmän och lika rösträtt, även för kvinnor.

Regentförsäkran och de första åren

Redan vid födseln skrevs Nikolaj in i rullorna för Kejserliga livgardets tredje finska skarpskyttebataljon, som han blev kommendör över vid faderns död, och 1885 marscherade han i kejsarparaden i Villmanstrand. Vid faderns tronbestigning 1881 utnämndes han som seden var till kansler för Kejserliga Alexandersuniversitetet i Finland.

Vid trontillträdet 1894 undertecknade Nikolaj II utan tvekan den separata regentförsäkran för Finland som ministerstatssekreteraren Woldemar von Daehn lade fram för honom; för övriga delar av kejsardömet gavs sådana försäkringar inte längre. I Finland betraktades detta som en stor sak och övertolkades, eftersom försäkran i huvudsak endast befäste de gamla ståndsprivilegierna. Nikolaj hade varken vilja eller behov av att markera någon skillnad mot tidigare förhållanden. Även kröningen 1896 väckte entusiasm och sympati i Finland, och universitetet ordnade på hösten en glädjefest med kantat. De första regeringsåren förlöpte i fredens och de ekonomiska framstegens tecken, med en fortsatt utbyggnad av järnvägarna i Finland.

Värnpliktsfrågan och februarimanifestet

Militäralliansen med Frankrike krävde upprustning, och kravet på ett stärkt kustförsvar för Finland ledde till en kris. Lantdagen vägrade gå med på krigsminister Aleksej Kuropatkins förslag till ny värnpliktslag, där Finlands militärbörda skulle föras närmare rikets. Till generalguvernör hade 1898 utsetts Nikolaj Bobrikov, som dessförinnan lagt fram ett niopunktsprogram för tsaren som uppfattades syfta till Finlands förryskning.

När lantdagen inte kunde godkänna värnpliktsförslaget meddelade kejsaren i februarimanifestet av den 15 februari 1899 att han skulle skrida till åtgärder för att få till stånd en ordning för stiftandet av gemensamma lagar i frågor som berörde hela rikets intressen. Innebörden var att rikslagar — finländska lagar som kunde anses beröra hela riket — därefter inte skulle stiftas av kejsaren och lantdagen, utan av kejsaren och det ryska riksrådet, medan lantdagen enbart fick avge utlåtande. Kejsaren ensam avgjorde vilka lagar som skulle räknas som rikslagar.

Manifestet kom som en överraskning för de ledande kretsarna i Finland och uppfattades allmänt som en statskupp. Till en början var man övertygad om att Nikolaj II blivit vilseledd av sina panslavistiska rådgivare och skulle återkalla manifestet så snart dess rättsliga innebörd klargjorts för honom. Senatens ekonomiedepartement beslöt med tio röster mot tio, där vice ordförandens röst avgjorde, att manifestet skulle kungöras. Sedan senaten och lantdagen protesterat tillkom på privat initiativ en vädjan till kejsaren i form av en stor folkadress, som fördes fram av den stora deputationen. Av militärpolitiska och prestigemässiga skäl kunde Nikolaj II dock inte återkalla manifestet.

Bobrikovs generalguvernörstid

Bobrikov gick målmedvetet in för att upplösa den finländska värnpliktiga militären, stärka det ryska språkets ställning — ryska blev ämbetsspråk i senaten 1900 — och underkasta pressen sträng censur. I april 1903 skaffade han sig nära nog diktatoriska fullmakter, och hans åtgärder framkallade en splittring mellan konstitutionella och undfallenhetsmän.

Uppbåd enligt den nya värnpliktslagen förrättades 1902–1904. Motståndet var betydande, i form av både propaganda och uppbådsstrejk, men regeringen avstod från nästan alla bestraffningsåtgärder, och inte ens de omfattande provokationerna vid uppbådet i Helsingfors i mars 1902 bemöttes med våldsmedel. Matti Klinge menar att det var regentens personliga inställning som avgjorde, och att Bobrikov troligen hade velat markera regeringens beslutsamhet hårdare; Klinge ser också utnämningen av Vjatjeslav von Plehwe^(en) till ministerstatssekreterare för Finland som ett sätt att balansera Bobrikovs enhetspolitik. Uppslagsverket Finland ger en annan bild och skriver att Kuropatkin och Bobrikov gick in för ohöljd maktpolitik genom februarimanifestet, med en kejsare som vandrade i deras ledband.

Den 16 juni 1904 sköts Bobrikov ned i Senatshusets trapphus av den tidigare senatstjänstemannen Eugen Schauman och avled dagen därpå av sina skottskador. Samma sommar föll också von Plehwe offer för en lönnmördare i S:t Petersburg. Den ursprungliga konflikten löstes till slut genom att den finländska armén upplöstes, inklusive Finska gardet och kadettskolan, mot ekonomisk ersättning (de så kallade militärmiljonerna) och mot att försvaret av Finlands territorium helt anförtroddes den ryska krigsmakten.

Lantdagsreformen och de sista åren

Nederlaget mot Japan och storstrejken i Ryssland 1905, som följdes av en storstrejk i Finland, förde riket till randen av en revolution. Nikolaj II gynnade inte de reformer som följde, men motsatte sig inte heller att de genomfördes. Efter storstrejken utfärdade han den 15 november 1905 novembermanifestet, som återkallade februarimanifestet och bekräftade landets grundlagar. År 1906 lät han ståndslantdagen ersättas av en enkammarlantdag, och löftet om en reform av rösträtten lugnade efter hand den politiska situationen. Lantdagen fick dock inte någon ökad makt gentemot regenten och hans representanter — ministerstatssekreteraren, generalguvernören och senaten. Att Ryssland och Finland genom 1906 års lösning fick skilda, på olika sätt valda parlament blev betydelsefullt för Finlands del.

Den inbördes relationen mellan de båda ländernas lagstiftande organ förblev ändå öppen. Nikolaj II utfärdade 1910 ett manifest om rikslagstiftning som angav vilka frågor som krävde gemensam lagstiftning, men den slutgiltiga kodifieringen av storfurstendömets statsrättsliga ställning fick fortsätta att vänta. Enligt Uppslagsverket Finland accepterade kejsaren under åren efter 1905 en återgång till de tidigare förhållandena mellan Ryssland och Finland, en politik som åter skärptes enligt kejsardömets intressen kring 1910.

Leo Mechelin ledde Finland som vice ordförande i senaten under Wittes tid, men tvingades avgå 1908 sedan han förlorat både regentens förtroende och sitt parlamentariska stöd. Genom det så kallade militärmanifestet i oktober 1909 bestämde Nikolaj II att hela militäravgiften skulle erläggas utan lantdagens medverkan, vilket ledde till regeringskris i Finland och till att senaten ersattes av den så kallade amiralsenaten, en tjänstemannasenat med ryska som arbetsspråk. Den styrde storfurstendömet fram till marsrevolutionen, medan lantdagen och de flesta myndigheter arbetade på finska och svenska.

Nikolaj II:s tid innebar enligt Klinge ett slutgiltigt genombrott för finska språket i förvaltningen, den högre utbildningen och litteraturen. Den allmänna och lika rösträtten, socialisternas synliga andel av lantdagen och det finska språkets stärkta ställning var enligt Klinge en följd av Rysslands Finlandspolitik på lång sikt, eftersom kejsarna alltid velat grunda den mer på ”folket” än på ”eliten”. Den kejserliga familjen kryssade somrarna ofta i finländska farvatten, och i mars 1915 gjorde Nikolaj ett kort besök i Finland.

Kejserlig titel

Nikolaj II:s fullständiga titel som kejsare beskrevs i Artikel 59 i 1906 års ryska konstitution och löd: Av Guds Nåde, Nikolaj, Kejsare och Självhärskare över hela Ryssland, av Moskva, Kiev, Vladimir, Novgorod, Tsar av Kazan, Tsar av Astrachan, Tsar av Polen, Tsar av Sibirien, Tsar av Tauriska Chersonesos, Herre till Pskov, och Storfurste av Smolensk, Litauen, Volynien, Podolien och Finland, Furste av Estland, Livland, Kurland och Semgallen, Samogitien, Białystok, Karelen, Tver, Jugorien, Perm, Vjatka, Bolgar och andra; Härskare och Storfurste av Nizjnij Novgorod, Tjernigov, Rjazan, Polotsk, Rostov, Jaroslavl, Beloozero, Udoria, Obdoria, Kondia, Vitebsk, Mstislav, och Härskare av hela Severien; Härskare och Herre av Iveria, Kartli, Kabardinernas land och Armenien: arvtagande Härskare och Innehavare av Tjerkessien och Bergsfurstarna etc.; Härskare av Turkestan, Arvinge till Norge, Hertig till Schleswig-Holstein, Stormarn, Dithmarschen, och Oldenburg, etc., etc., etc.

Barn

1. Olga (1895–1918)
2. Tatiana (1897–1918)
3. Maria (1899–1918)
4. Anastasia (1901–1918)
5. Aleksej (1904–1918)

Anfäder

Nikolaj I av Ryssland

Alexander II av Ryssland

Alexandra Feodorovna

Alexander III av Ryssland

Ludvig II av Hessen-Darmstadt

Maria Alexandrovna

Wilhelmine av Baden

Nikolaj II av Ryssland

Wilhelm av Beck-Glücksburg

Kristian IX av Danmark

Louise Karolina av Hessen-Kassel

Maria Fjodorovna

Wilhelm av Hessen-Kassel

Louise av Hessen-Kassel

Louise Charlotta av Danmark

Utmärkelser

•  Storkors av Leopoldorden, 18 maj 1884
•  Storkommendör av Dannebrogorden, 26 november 1894
•  Storkors av Bathorden, 1916
•  Andreasorden
•  Storkors av Södra korsets orden
•  Första graden av Danilo I:s orden
•  Salomos orden
•  Sankt Savaorden
•  Sankt Kyrillos och Sankt Methodios orden
•  Riddare av Gyllene skinnets orden
•  Sankt Alexanderorden
•  Storkorset av Kristusorden
•  Rumänska Stjärnans orden
•  Uppgående solens orden, första klass
•  Osmanié-orden
•  Guldmedalj för militär tapperhet
•  Frälsarens orden
•  Carol I-orden
•  Danilo I:s orden
•  Chakriorden
•  Kristusorden
•  Den Heliga gravens av Jerusalem riddarorden
•  Gyllene skinnets orden
•  Kedja av Krysantemumorden
•  Sankt Georgsorden
•  Storkorsriddare av Italienska kronorden
•  Storkorsriddare av Sankt Mauritius och Sankt Lazarusorden
•  Riddare av Annunziataorden
•  Riddare av Strumpebandsorden
•  Sankt Stanislausorden, första klassen
•  Riddare med storkors av Victoriaorden
•  Storkors av Hederslegionen
•  Storkorset av Nederländska Lejonorden
•  Sankt Annas orden, första klass
•  Sankt Alexander Nevskij-orden
•  Vita örnens orden
•  Georgsorden, fjärde klass
•  Sankt Vladimirs orden, fjärde klassen
•  Dubbla drakens orden
•  Riddare av Serafimerorden
•  Svarta örns orden
•  Badiska husorden Fidelitas
•  Storkors av Württembergska kronorden
•  Storkors av Sankt Stefansorden
•  Riddare med storkors av Heliga gravens orden
•  Riddare av Elefantorden
•  Oldenburgska Hus- och förtjänstorden
•  Sankt Hubertusorden
•  Vendiska kronans husorden
•  Vita falkens orden
•  Hessiska Ludvigsorden
•  Huset Bucharas orden

[Redigera Wikidata]

Bilder

• 
  Nikolaj II, omkring 1880-talet.
• 
  Ikon föreställande Nikolaj II och hans familj.

Vidare läsning

• Lyons, Marvin (1974). Nicholas II, The Last Tsar. London: Routledge & Kegan Paul.
• Massie, Robert K. (1967). Nicholas och Alexandra. London.
• Radzinskij, Edvard (1993). "Herre, fräls och försona Ryssland...": Nikolaj II – hans liv och död.
• ”Nikolaj II av Ryssland”. Albert Edelfelts brev. Elektronisk brev- och konstutgåva. Maria Vainio-Kurtakko & Henrika Tandefelt & Elisabeth Stubb, Svenska litteratursällskapet i Finland. 2014−2020. http://edelfelt.sls.fi/personer/1200/nikolaj-ii/. 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Nikolaj II av Ryssland.
  Bilder & media
• «Последний император России» (ryska)