Min kärleksförklaring till biografen <3

Jag går ofta på bio när jag är utomlands. Jag har varit på bio i New York, Venedig, London, Köpenhamn, Los Angeles, Frankfurt, Strasbourg. Jag har en bucket list med biografer jag vill besöka i världen på samma sätt andra har Michelin restauranger. Det är gamla filmpalats med röda sammetsstolar, små art house-biografer med programblad som liknar manifest, och ikoniska salonger där premiärer blivit historia.

För att förstå en stad måste man veta hur den ser film. Det är fascinerande att uppleva biografkulturen på olika platser. Vilka trailers visas, hur presenteras filmen, när tänds lamporna efter filmens slut? Det är frågor som alltid intresserat mig. Allt runt filmen. Ritualen.

Under åren jag läste filmvetenskap satt jag flera gånger i veckan i Salong Victor och Mauritz, typ Sveriges mest inflytelserika biosalonger. Där lärde en professor mig att en film inte är slut innan eftertexterna rullat klart. Salongen tändes inte förens projektorns lampa slocknat. Det var få studenter som vågade resa sig innan dess. Att famla sig ut i mörkret medan eftertexterna fortfarande gick var den ultimata walk of shame. Professorn satt kvar. Vi satt kvar. Vi såg vartenda namn som passerade duken.

Jag kommer heller aldrig glömma biograferna i USA som har en pump med flytande smör där man fritt får dränka sina popcorn. Ni kanske blir äcklade av tanken men det var otroligt gott!

Jag har nog alltid samlat på biominnen. När jag var yngre samlade jag på SF Bios (numera Filmstadens) rosa pappersbiljetter. Ni minns väl hur de såg ut? De låg i en prydlig hög i kronologisk ordning på mitt flickrum. Det var så många att bläcket börjat blekna på de längst ner. En mikro-sorg uppstod när Filmstaden bytte till QR-koder och app-biljetter.

Mitt stoltaste ögonblick som cineast var när Filmstaden lanserade sin medlemsklubb och jag snabbt fick ett svart kort (jag minns det som skimrande också) med mitt namn i guldbokstäver på. Det var bara vi select few som höll Sveriges biografer vid liv som tilldelades titeln ’guldmedlem’. 14-åriga Amanda bar det i plånboken som ett hedersbevis.

Biosalongen har länge varit mitt tryggaste offentliga rum. Ett mörker där man får känna allt utan att någon tittar på en. Jag romantiserar att glida in på kvartersbiografen för en spontan ensambio en mörk tisdagskväll. Köpa en biljett till whatever som visas och sjunka ner i fåtöljen helt utan förväntningar. Lämna mig helt i programsättarens händer. För mig är det main character energy.

I en tid när allt kan streamas, pausas, scrollas och multitaskas känns det lite trotsigt att sätta sig i en biosalong. Det blir en subversiv handling att stänga av telefonen. Att inte kunna pausa när det blir jobbigt. Att inte kunna spola förbi det långsamma. Att ge sig hän. Bara jag, filmen och ett rum fullt av främlingar som för en stund delar samma värld. Som för en stund tittar åt samma håll. Det händer inte så ofta längre.

Kärleken till biografen gör sig också påmind när jag ser film om folk som går på bio. Vi tittar på en film där de tittar på en film. Som om biografen själv får spela huvudrollen. Jag blir påmind om att filmen görs för publiken, jag ser dessa scener som en blinkning till oss. Vi som sitter där framför duken.

Så jag kommer fortsätta gå på bio. I nya städer, i gamla salonger och i kvartersbiografer med klibbiga golv och popcornlukt. Och så länge lamporna är släckta och duken lyser upp kommer jag sitta kvar. Tills sista namnet rullat förbi. Och jag hoppas vi ses i biomörkret.