Interstellar - alla killars favoritfilm

Har du någonsin pratat film med en kille utan att Christopher Nolan nämns med andakt i rösten? För det har inte jag, och jag pratar mycket film med män.

Men jag tror egentligen väldigt få av dem förstår Interstellar. Låt mig därför girl-splaina.

Interstellar handlar om separation, längtan och att inte kunna vara med den man älskar. Sounds familiar? Kanske inte för männen, men vi tjejer vet att det är centrala teman i varje romantisk tearjerker. Den centrala frågan i Interstellar är densamma som i your average romcom: “will they end up together?” men för att män ska hänga med så konkretiseras den till “kommer han tillbaka genom ett maskhål?”

Samtidigt är det fascinerande hur många män som älskar Interstellar men rynkar på näsan åt romcoms. Trots att båda i grunden handlar om samma sak. Skillnaden är bara att den ena utspelar sig i rymden och den andra i en bokhandel i Notting Hill. Och eftersom Interstellar innehåller en bokhylla i femte dimensionen känns den inte blödig - den känns intellektuell.

Filmen låter män gråta, men på ett legitimt sätt. Inte över en relation som faller sönder i ett kök eller ett obesvarat sms. Utan över tidens relativitet, mänsklighetens överlevnad och en pappa som offrar sig för sina barn. Det är känslor upphöjda till kosmisk nivå. Det är förklätt till kvantfysik och därför safe att känna. Filmen bekräftar en väldigt specifik manlig självbild. Den ensamma mannen som bär världens tyngd på sina axlar. Den emotionellt reserverade pappan som i själva verket älskar djupare än alla andra. Hjälten som räddar mänskligheten genom rationalitet men som drivs av kärlek. Jag är noll procent förvånad att den träffar rakt in i det manliga hjärtat.

Sen har vi Nolan-faktorn. Christopher Nolan är sinnebilden av en modern renässansman. Han är tekniskt briljant och intellektuellt ambitiös, hans filmer rör sig mellan filosofi, fysik och populärkultur. Därför blir Interstellar en genväg till att framstå som intellektuell. De tänker att det räcker att kalla Interstellar sin favoritfilm för att signalera att jag är smart: “jag tänker på tid och förstår Hans Zimmer…” Men alla girlies vet att Hans Zimmer egentligen är mästare på att tonsätta längtan. (The Holiday, Lejonkungen, True Romance.) Han är kungen av romantiska scores så vi kan sluta låtsas som att det är relativitetsteorin som knäcker er. Det är Hans Zimmer, fast killarna tror fortfarande att det är vetenskap de känner.

De vill skylta med att de är insatta i alla praktiska effekter och kan diskutera femte dimensionen över en öl. What, like it’s hard? Försök analysera dina egna anknytningsmönster istället. Eller varför du hellre räddar mänskligheten än håller upp ett handskrivet “to me, you are perfect”.

Anyways… Även jag gråter varje gång bokhyllan vibrerar av kärlek. Jag älskar också Interstellar. Men framförallt älskar jag när män gråter till Interstellar - det är trots allt ett första steg.

"That's one small step for [a] man, one giant leap for mankind"