Ett (film)klubbs-manifest

När jag startade min filmklubb för ungefär 6 månader sedan så skrev jag ett manifest - ett call to action if you will - som publicerades i Dagens Nyheter. Texten handlade om varför vi kvinnor ska ta våra intressen på allvar. Jag återvänder ofta till den texten, för jag tror att filmklubbens framgång inte bara handlar om filmen i sig, utan om något större: kvinnors lust att organisera sig, mötas och uppleva nya saker tillsammans. Givetvis gick DN-versionen igenom lite redigering för att bli mer tidningskompatibel. Så here it is: min oredigerade text om varför vi kvinnor ska starta klubbar!

Det är något med ordet klubb som låter... slutet. Man ser röda rep och en dörrvakt framför sig, något exklusivt, något man måste bli insläppt i. Kanske är det just därför det skaver när kvinnor tar plats i det formatet. Samhället är inte vana vid att vi sätter agendan för rum med regler, teman och inträdeskrav. Men det håller på att förändras… Klubbar behöver inte längre vara hemliga sällskap där män dricker whiskey neat och delar aktietips i disiga rum fyllda med cigarrök (det är i alla fall så jag föreställer mig att det ser ut, men jag har aldrig blivit inbjuden…) Även om kvinnoklubbar inte är något nytt - förut kallades det syjuntor och kafferep, så är det dags att re-branda kvinnliga intressen.

Anledningen till att män har så lätt att skaffa nya vänner är för att de direkt för in samtalet på sina hobbys. Klipp till 3 timmar senare och de har bokat in en tee time tillsammans nästa lördag och kan allt om innehållet i varandras golfbags men inget om deras relationsstatus - det får vänta tills hål 18, eller kanske aldrig.

Mäns hobbys har etablerade arenor, de har MC-klubbar, jaktlag, ordrar, och norra stå. För att inte tala om alla andra halvhemliga brödraskap med fokus på politik, affärer och kultur. Nu intar systraskapet dessa rum. Att starta en tjejklubb är som att ge sig själv tillstånd att ta plats: i rummet, i samtalet, och i kulturen - utan att behöva maskera sig bakom maskulint kodade intressen eller låtsas vara “en av grabbarna”. Vi samlas inte bara för att umgås. Vi delar boklistor, startar samtal, byter branschkontakter, går på vinprovning och stickar med intention. Det är kultur, det är politik, det är gemenskap. Det är allvar, och det är skitkul.

I kvinnorummen kultiverar vi våra intressen och delar karriärsråd. Men inte på det manliga sättet - alltså utan att faktiskt lära känna varandra - vi kvinnor har redan nära till djupet, det finns i vårt DNA att anförtro oss till varandra. Så vi kan networka och få nya soulmates på köpet. Dessa kvinnorum, med boken eller filmen som verktyg, öppnar upp för nya vänskaper, reflekterande samtal och ett “vi borde ses igen!” som landar i DM:s.

Det går en våg genom Stockholm att paketera om kvinnliga hobbys som historiskt varit förpassade till vardagsrum, köksbord eller slöjdsalar och placerar dem mitt i det urbana kulturlivet. Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby startade en bokklubb och gjorde läsandet sexigt, och Lilla Baren på Riche anordnar syjuntor i modern tappning under konceptet ”Stick och drick”. Garnet byts ut mot ekologisk alpackaull och kaffet mot ett krispigt naturvin, men det handlar fortfarande om systraskap.

Tjejgäng i all ära men varför inte organisera oss och starta klubb i stället? Så nästa gång du och dina tjejkompisar ses för att se en film, prova en ny restaurang, eller diskutera vad ni egentligen vill göra med era liv, kalla det för vad det är - En klubb.1

Vilka klubbar är ni med i? Förutom Filmklubben för BioBabes har jag en bokklubb med tre av mina tjejkompisar (just nu läser vi Av månsken växer ingenting). En kompis till mig drog igång en vinklubb för ett tag sedan, vi ses, dricker vin på kvällens tema (t.ex. italien, nya världen osv.) och snackar skit, men oavsett är det en KLUBB! Och när vi ändå pratar i klubbtermer så kan man väl säga att jag är med i en keramikklubb, eller ja, studio… men visst låter det coolare med klubb?