Cannes <3 Female Body Horror

I veckan släppte filmfestivalen i Cannes sitt program. I år lyser stora amerikanska titlar med sin frånvaro, men en annan återkommande gäst är tillbaka: genren female body horror. Denna gång heter den Teenage Sex and Death at Camp Miasma av Jane Schoenbrun och öppnar sektionen Un Certain Regard.

Cannes är kanske den filmfestivalen som prides itself mest med att hylla auteurskap. De gillar att vara först och att provocera. Samtidigt har Cannes historiskt varit… not great för kvinnor. Det syns inte minst i statistiken. Under decennier var det nästan uteslutande män som tävlade om Guldpalmen, och det dröjde ända till 1993 innan en kvinna, Jane Campion, vann (och då delade priset med en man). Nästa gång en kvinna tog hem toppriset var över 25 år senare. Enter: female body horror. För när kvinnor väl släpps in är det med filmer som inte går att ignorera. Filmer som är för mycket, för kroppsliga och för obekväma för att avfärdas.

Jag har fastnat för kontrasten i att världens mest glamorösa filmfestival, där kvinnors kroppar bokstavligen paraderas på röda mattan, stylade in i minsta detalj, också är platsen där samma kroppar får spricka, blöda och mutera (på bioduken).

Traditionell body horror har ofta handlat om kroppens upplösning som existentiell skräck. Body horror enligt män som David Cronenberg avhumaniserar kroppen snarare än placerar den i könade maktstrukturer. För män är kroppen oftare en fetisch än en levd erfarenhet präglad av pubertet, graviditet eller åldrande. Det är just det som separerar ”female” från vanlig body horror. När kvinnor tar sig ann body horror blir det automatiskt mer politiskt än bara skrämmande: för våra kroppar ÄR alltid föremål för politik. Går det över huvud taget att separera kvinnokroppen från de normer, regler och förväntningar som ständigt projiceras på den?

De kvinnliga regissörerna som haft premiär med sina filmer i Cannes har inte skyggat undan för den politiska samhällskritiken. De handlar om puberteten (Raw), om sexualiteten och fertiliteten (Titane) och om åldrande (The Substance).1 Tillsammans målar dem en grotesk bild av allt kvinnor förväntas kontrollera: begär, fertilitet, utseende, ålder. Och när man tappar kontrollen om dessa grejer blir det skräck.

Kvinnokroppen i dagens medielandskap är oftast hyperexponerad, hyperreglerad (reproduktivt) och hyperoptimerad (skönhetsoperationer, Ozempic, fillers). Och lite ironiskt har Cannes blivit arenan där konsten slår tillbaka. De två bilderna av kvinnokroppen, pressade till sina ytterligheter, existerar parallellt på samma festival: en som kontrolleras in i minsta detalj, och en som vägrar kontrolleras överhuvudtaget. För i dessa filmer förstörs kvinnokroppen istället för att optimeras. Och i en kultur där kvinnor konstant förväntas vara behagliga, tillrättalagda och snygga, är det ändå djupt tillfredsställande att se en kvinnokropp totalt skita i alla de reglerna.

Det är där någonstans mellan äckel och empowerment, som female body horror hittar sin kraft. För mig är det därför genren är så svår att värja sig mot. Även när jag sitter där och vill titta bort, när det kryper i kroppen och jag mentalt redan lämnat salongen, så funkar den. Female body horror handlar inte bara om att chocka på samma sätt som den traditionella (manliga) motparten, den handlar också om igenkänning. Inte bokstavligen (förhoppningsvis lol), men känslan av att kroppen inte riktigt är ens egen kan nog de flesta kvinnor relatera till. Att den förändras, granskas, värderas och optimeras - ibland utan ens egna samtycke.

Jag måste erkänna att genren inte är min cup of tea även om jag älskar den på ett teoretiskt plan. Det är helt enkelt FÖR äckligt för mig. Men kvinnligt motstånd i alla dess former är värt att uppmärksamma! Så även om jag personligen kanske sitter med händerna för ögonen halva filmen…så kommer jag fortsätta gå och se dem.

Beginner (du kommer överleva)*
– Black Swan av Darren Aronofsky
– Suspiria av Luca Guadagnino

* Female body horror med inslag av art-house gör dem till en bra inkörsport för den nyfikne. De rör sig fortfarande i samma landskap där kvinnokroppen pressas till sina ytterligheter tills den till slut börjar falla isär.

Intermediate (det börjar bli… obehagligt)
– Raw av Julia Ducournau
– The Substance av Coralie Fargeat

Advanced (proceed with caution)
– Titane av Julia Ducournau
– Inside av Alexandre Bustillo och Julien Maury