Sagan om kedjan

Fyra matcher har vi spelat nu sedan festen i premiären. Trots sju poäng och en andraplats väntar jag lite med att poppa serpentinerna. För även om det är härligt att se en groende laganda och kämpaglöd är känslan att turen har varit på vår sida - i varje poäng vi tagit.

Situationen är fortfarande väldigt tuff med trupp och skador, men någonstans måste man ha mod nog att ta initiativ och låta nya spelare ta över. Hur länge kan vi vänta innan vi bygger något nytt att tro på?

- Jag tycker att prestationerna, om man ser till det defensiva, har varit otroligt bra. Och det är ju det främst vi har hunnit jobba med. Även om Björn har varit här ett tag nu så tror jag inte folk tänker på att vi inte haft så mycket tid att jobba på spelmässiga saker. / Sebastian Holmén till BT.

Det har etablerats någon form av sanning att Elfsborg ser bra ut defensivt. Ser man till datan finns det visst stöd för det, då laget ligger bland de bästa lagen sett till släppta målchanser och XGa. Men jag tycker att det är missvisande, då det bara är när Elfsborg kryper ner djupt på egen planhalva som motståndarna får det svårt.

Bollinnehav och initiativ ges bort till motståndarna och anfallsspelet lämnas till chans.

Det är tydligt att det spelet heller inte är Hambergs plan A. Mot så väl DIF som KFF försöker Elfsborg gå ut i matchen och sätta en högre press på motståndarnas backlinje. Resultatet kan närmast beskrivas i panikfotboll.

Mot DIF spelar Rinne som en extra försvarare och kan, till skillnad från en annan målvakt vi återkommer till, lyfta bollar med precision. Gång på gång hittade blårandiga vägar genom vår press. Om de inte utnyttjade sitt numerära övertag och spelade kort så kunde de lyfta över vår press för att hitta lediga spelare vid sidorna om en ensam Magnússon.

Till sist får Julius spader och skriker hem laget.

Kalmar har ingen Rinne, men i Småland visade vi på bristerna i den här kedjans presspel. Här ska Ihler, högertia för dagen, trycka upp:

Bara för att enkelt bli förbivandrad då han försöker blockera tillbakaspel. Magnússon följer med en central mittfältare och Hedlund vet inte om han ska stöta eller falla.

Den “presspentagon” som fungerat väl tappade ofta spelare som enkelt kunde vända upp på mittplan:

Igen och igen

Om vi försökte sätta motpress högt så satt vi inte ihop tillräckligt och var för lätta att såga sig igenom:

Om man försöker låsa spelet på en kant utan att lyckas måste en av mittfältarna ha koll bakom sig. Simon Olsson har sällan den instinkten.

Och precis som mot DIF så hittade Kalmar spelare “utanför” oss för enkelt.

I båda senaste matcherna har första ~20 minuterna spelats ut enligt denna… hönsgård. Visserligen är det en lyckad hög press som ger oss målet mot Kalmar, men överlag så är det här perioder där våra motståndare har ett övertag.

Det som stabiliserar matcherna är när vi flyttar hem hela laget för att krympa ytorna. När vi ligger så kan vår starka backlinje hantera det mesta som skyfflas upp.

Första tio i andra halvlek mot DIF vinner vi boll på egen planhalva och får exakt de chanserna att ställa om som man kan hoppas på i det här spelet.

Men vi har gått en lång väg sedan Jimmy Thelins blixtfotboll och ser än så länge riktigt trubbiga ut i omställningar. Chanserna är också så få att det inte känns som en hållbar strategi för något annat än kvalstrid.

Hamberg har pratat om att han vill bjuda upp motståndare för att utnyttja ytor, men jag tror inte att det var så här extremt han menade. Elfsborg ligger på ungefär 40% bollinnehav i snitt, och då har vi mött lag som Degerfors, Kalmar, och ett iskallt Göteborg.

– Vi gick rätt in i cupen, och Björn var väldigt tydlig med att det handlar om att vinna fotbollsmatcher och att vi inte ska förändra spelet 100 procent direkt utan att det kommer att komma mer och mer. / Sebastian Holmén till BT.

Man måste ha en förståelse för att vi är väldigt, väldigt tidigt i vår nykonstruktion och att truppen är rejält påverkad av skadeläget. Skadorna på Arber och Frick är brutala för kedjan och Hedlund har prickat riktigt lågt i formkurvan senaste matcherna.

Men förr eller senare ska vi bygga något nytt, och om Elfsborg ska bli ett lag som kan ta mer initiativ och lämna mindre till chans måste vi ta tag i följande:

Under Jimmy och Oscar hade vi ofta liknande siffror i bollinnehav, men då hade vi många medvetna omställningar och långbollar med precision från backlinjen.

Jag har skrivit väldigt mycket om hur man spelar ut och upp bollen och riskerar kanske att låta som en trasig skiva. Men det är en enorm skillnad på när Isak skeppar upp bollen under lite press, och när t.ex. Seb får spela upp den efter vi kombinerat fram några meter.

Inte minst då Taylor Silverholt, trots att han gör sitt bästa, sannerligen inte är en target-forward. Mot Kalmar äts han upp och förlorar 13 av 16 dueller.

Även om Isak är ganska trygg med bollen så har han ingen vidare precision i sina passningar. Matchen mot DIF visade det tydligt.

Mot Kalmar kändes det som att backlinjen och våra sexor ofta ville komma hem för att kombinera, men bollen gick mot Silverholt ändå. När Isak försökte sig på en “Rinne-lyftning” blir det till och med så illa att Kalmar gör mål. Det ser ut som att Seb går bort sig rejält men backlinjen har också spridit ut sig för uppspelsfas och när vi tappar bollen blir det drömläge för smålänningarna.

Att våga spela kort i första fas handlar mycket om självförtroende. Allsvenska vårmattor av gräs är kanske inte där man vill börja testa sig fram. Men här måste det läggas ner arbete, för hafsiga långbollar mot Silverholt kommer inte att ta oss någonstans.

Med den här truppen tror jag man får slå fast att vi kommer spela tre mittbackar. Det finns heller inget att tjäna på att riva upp Simon och Magnússon nu. Hult är given och Hedlund saknar alternativ när formen dalar. Det som är oklart är kedjan längst fram.

Under försäsongen såg vi ett Elfsborg som rullade rätt mycket boll i försvarslinjen. Kombinationerna framåt initierades sen genom att Beck och Arber droppade ner för att möta. Det här var en underbar sak att se efter Hiljemarks experiment med anfallare i de positionerna.

Med Ihler, Silverholt och Hellemaa har vi en kedja som inte sitter ihop i den höga pressen, inte skapar något i omställningar, inte fungerar i targetspelet, och inte kan möta boll och kombinera med kortare passningar. Det är svårt att komma ifrån att det är en av de svagaste fronterna i hela ligan.

Det finns inget perfekt scenario här. De som har spelat har mer vana vid formationen men de oprövade passar bättre om vi ska utveckla spelet. Normalt hade jag absolut sagt att nya eller unga spelare ska slussas in under en period för att ta över när någon lämnar - men nu när den ‘etablerade’ kedjan ändå inte funkar?

Om det är en sak jag har saknat än det här året så är det mod och hopp. Jag är rädd att moralen kommer ta stryk långsiktigt om vi spelar för säkert när poängen uteblir. Att våga och att vilja kanske också är en del av den nya identitet vi ska bygga?

Bygg för hösten, bygg för 2027. En anfallare som kan spela rätt- och felvänd. Två tior som kan möta boll och öppna knutar. För mig ser det ut att vara Östman, Beck och Momoh.

Naivt? Jag väljer att leva efter Tolkiens syn på hopp den här säsongen:

Att göra något som du vet kommer lyckas kräver inget mod. Det är inte då du behöver hopp. Att brödraskapet ger sig ut trots hopplösheten i uppgiften är det som föder hopp. Det är när det ser riktigt mörkt ut för en lyckad utkomst men man ändå väljer att göra det som mod testas.

Ge ringen till Frodo och Sam. Ge bollen till Momoh och Beck.

Naivt? Hoppfullt!

Jag är inte avundsjuk på Hambergs situation. Han har ärvt ett lag med brister, fått skador på nyckelspelare, och får lita på helt nya spelare som alternativ. Men vid något tillfälle måste vi börja förhandla mellan att försöka ta poäng för dagen och att bygga ett nytt lag som kan nå högre höjder.