Emma Vironmäki har lärt sig att lugna sin rastlösa hjärna

Åbobon Emma Vironmäki har hunnit med mycket under sitt yrkesliv. Hon har bland annat arbetat som modell, matjournalist, forskare, kock, och kommunikationschef. Nu jobbar hon som museichef vid Sagalund i Kimito.

Den långa listan av yrken och intressen är ingen tillfällighet. Den är ett resultat av en hjärna som är både nyfiken och rastlös, enligt henne själv.

– Världen är full med allt möjligt intressant. Ska man på riktigt koncentrera sig på bara en grej när det finns 15 saker som är intressanta? säger Vironmäki.

Även om Vironmäki trivs med att lära sig nytt och hela tiden förbättra och förändra saker på arbetsplatsen och i sitt privatliv så kan det vara tungt. Att ständigt kasta sig in i nya jobb med nya system, nya människor och nya rutiner tar på krafterna.

– Man är ganska trött när man hela tiden börjar nytt, och jag är dessutom en person som vill avsluta det jag påbörjat.

Vid 52 års ålder fick Vironmäki diagnosen adhd, och det har hjälpt henne förstå varför hennes hjärna fungerar som den gör, och varför hon hela tiden vill testa på nya saker.

– Även om det kan vara tungt emellanåt så ser jag det ändå som en fördel.

I dag har Vironmäki lärt sig strategier för att lugna sitt nervsystem. Hon har till exempel börjat använda papperskalender igen, stänger av notiser på telefonen, och har blivit bättre på att inte genast tacka ja till allt, även om hon vill.

Dans och renovering ger hjärnan ro

Paradoxalt nog är det aktiviteter som kräver extrem koncentration som ger Vironmäkis hjärna ro. Hon dansar både balett och indisk dans, vilket kräver stor kroppskontroll och att man tänker på många saker samtidigt.

– Min hjärna har en tendens att köra i många filer samtidigt, men då jag dansar så tystnar min hjärna.

En annan sak som ger Vironmäki ro är att renovera det gamla hus i Lammala som hon köpte för några år sedan.

Men renoveringen handlar också om något djupare. För Vironmäki är det ett sätt att känna sig som en del av historien.

– När man lär sig något nytt så blir man en del av en kedja av andra som tidigare har lärt sig samma sak. Jag känner mig lyckligt lottad över att få lämna mitt märke.