14-åriga Vilho Zeller i Sibbo flyttar ormar som yrke

– Sschh, lyssna! Huggormar är precis som ballonger.

Vilho Zeller sitter vid grusvägen som leder till familjens hus. 14-åringen har en grön plasthink framför sig och tjocka, svarta läderhandskar på händerna. Mellan hans fingrar väser en 30–40 centimeter lång huggorm rytmiskt och försöker göra sig så stor som möjligt.

Vilho Zeller säger att huggormar måste dra in en enorm mängd luft i kroppen i förhållande till sin storlek för att få till ett kraftigt varnande väsande i en hotfull situation.

Familjen har bott granne med Sibbo storskogs nationalpark i ungefär sex år. De flyttade då från Skottland där han föddes.

Huset ligger i en södersluttning. Den erbjuder utmärkta boplatser för huggormar, och enligt uppgift har det funnits ormar på tomten minst lika länge som det bott människor där.

– Vilho har har varit intresserad av djur, särskilt reptiler, ända sedan han var liten, säger mamma, Peikko Pitkänen.

Vilho Zellers pappa, Wolfgang Zeller, är doktor i geografi och Afrikaforskare. Hans arbete har tagit familjen till Namibia i flera repriser under många år, där sonen blivit van med olika reptiler – ödlor, kameleonter och ormar.

Under sitt senaste besök i Namibia fick Vilho Zeller hjälpa en familjebekant att flytta en en och en halv meter lång Anchietakobra som slagit sig ned i en bilmotor. Anchietakobror är mycket giftiga, men dödsfall är sällsynta eftersom ormen oftast håller sig på avstånd från människor.

I Finland registrerades det senaste dödsfallet till följd av ett huggormsbett 1998. När det gäller dödsfall är faktiskt älg, häst, geting, hund och nötkreatur de farligaste djuren för människor i vårt land.

Det var Peikko Pitkänen som kom på idén med att inrätta en tjänst för att flytta huggormar. De första uppdragen utfördes sommaren 2025, medan sommarens saldo redan visar ett tjugotal uppdrag.

Uppdragen sker främst i privata trädgårdar, där ormarna i hemlighet flyttas till ett skyddat område djupt inne i skogen. Huggormar väcker så stark ilska hos vissa människor att Vilho Zeller vill hålla platsen hemlig för att skydda ormarna.

Stort uppdrag i Jokela

Plötsligt får sonen ett nytt uppdrag. En eller flera ormar måste flyttas i Jokela i Tusby.

Vanligtvis hoppar Vilho Zeller på elcykeln, men nu är det drygt 40 kilomter till målet så pappa Wolfgang Zeller kör honom.

I Jokela väntar Sauli Salmikannas. Hans fru Jaana har kontaktat Vilho Zeller och ormflyttartjänsten via Facebook.

Det finns gott om ormar längs motionsspåret i närheten av deras hus. Grannens hund blev biten av en orm under en promenad, och parets hund har blivit biten i nosen på gården.

Sauli Salmikannas har bott i området i tjugo år och tror att ormarna kommit efter att kommunen grävde ett dike vid åkerkanten som gränsar till bostadsområdet. Med diket kom grodor, ödlor och gnagare – och med dem huggormar.

I grannskapet accepteras huggormarnas närvaro, fast oron finns där, särskilt för hundar och barn. Sauli Salmikannas själv tror på samexistens mellan arter, så länge ormarna inte utgör för stor fara.

– Fästingar är egentligen farligare än huggormar.

Sauli Salmikannas leder sällskapet till en gran vid dikesrenen. Vilho Zeller stannar upp. Hans tränade öga söker huggormens sicksackmönstrade rygg i det täta riset. Ju mörkare ormen är, desto svårare är den att se.

– Okej, jag ser dem. Det är minst två, säger Vilho Zeller.

Han närmar sig buskaget tyst som en mus, försiktigt med händerna isär. Det prasslar till i den torra dikeskanten. Först en orm, genast efter en orm till.

– Där är en tredje! Den kan bli svår att få tag på.

Vilho Zeller springer till andra sidan granen och snart ligger även en tredje orm i en halmklädd plastlåda, och en stund senare en fjärde.

Sauli Salmikannas följer proceduren med öppen mun.

– Jag fick riktigt kalla kårar. Det märks att de vet vad de gör. Snabbt och effektivt, och så var det klart. Fantastiskt med en sådan här tjänst, säger han.

Vilho Zeller ber sällskapet backa bort från granen tillbaka till gården. De väntar en stund, ifall fler ormar dyker upp.

Första gången man föreslog att huggormen fridlyses i Finland var 1981, men lagen trädde i kraft först 2023 som sista land i Europa.

Det är tillåtet att flytta en huggorm från tomten om den utgör fara för människor eller husdjur. Att döda en orm är bara tillåtet i nödfall.

Lagen har kritiserats för att den fortfarande lämnar kryphål, exempelvis gör det möjligt förstöra huggormars bon.

Vid granen upptäcker Wolfgang Zeller en stor orm som kommit ut för att sola på några meters avstånd. På några sekunder har hans son fångat ormen i händerna.

– Open it! You need to open it now!, säger Vilho Zeller till pappa med plastlådan.

I lådan finns nu fem ormar, ett nytt rekord för ett uppdrag. Vilho Zeller lyfter handen och slår den mot Wolfgang Zellers öppna handflata.

Vilho Zeller avslutar besöket med några råd om hur man gör området mindre attraktivt för ormar, som att röja bort överflödiga ris- och stenhögar och hålla gräsmattor och ängar kortklippta för att inte locka sorkar, möss, sandödlor och grodor till sig.

Det kostar Sauli Salmikannas 55 euro att få ormarna flyttade, men han ger Vilho 70 euro för besväret. I framsätet, med en låda full av ormar i knäet reflekterar Vilho över sin relation till ormar.

– Huggormar vill bara leva på samma sätt som människor vill leva. Och för att överleva, försvarar de sig vid behov – precis som människor. Människan är ändå det största hotet och sannolikt den som förstör världen mest, säger Vilho Zeller.

Artikeln är en översättning och bearbetning av Ville Maalis Näin 14-vuotias Vilho siirtää työkseen kyitä publicerad 13 augusti 2026. Översättningen är gjord av Leo Gammals.