Recension: Språkslarv tynger ner Hanna Ylöstalos skildring av en syster som sörjer sin döda bror

Under en vistelse i indiska Goa dör en ung man under oklara omständigheter och kvar står en syster med en svårbemästrad och stor sorg, smärta och saknad.

Rakel och Max är som ler och långhalm, Ronja och Birk, yin och yang – oskiljaktiga, men olika som natt och dag.

Där Rakel är den försiktiga och timida är Max den som dras till det äventyrliga, det osäkra och det okända.

Syskonen är uppvuxna på en bondgård i Pigbyn i östra Nyland – en trygg plats med mycket kärlek och omsorg, leriga åkrar och en ladugård full av svin (därav namnet på byn?).

Studier driver syskonen in till stan och isär – de tidigare så tajta tvillingsjälarna glider åt olika håll och förlorar varandra ur synhåll.

När Max plötsligt lämnar sitt jobb och sin flickvän för att resa till Goa fylls Rakel av oro – vem vet vilka skumma kretsar den lättsinniga lycksökaren Max kan komma att hamna i?

Uppbrott från tryggheten på landet

Hanna Ylöstalo debuterade för sex år sedan med romanen Silver – en berättelse om en ung tjej som lämnar barndomshemmet på landsbygden för att börja studera i ”den nya staden”.

Det finns tematiska trådar som binder samman Silver och den nu aktuella romanen Solårens slut – inte minst ett uppbrott från tryggheten och den vilsenhet som följer därpå.

På samma sätt som Silver känner sig ensam och har svårt att hitta sin plats i studielivet upplever Rakel också en form av utanförskap och främlingskap.

När pojkvännen Kosmo reser till Hamburg för att göra praktik på en reklambyrå och bästa väninnan Aino verkar vilja zooma ut och ta avstånd glider Rakel in i ett tillstånd av skörhet och sårbarhet.

Rakel känner sig bortstött och bortvald. Övergiven och ödelagd.

Fiktion baserad på verkliga händelser

Solårens slut är en fiktiv berättelse som tar avstamp i verkliga händelser från drygt tio år tillbaka då en 22-årig ung finlandssvensk man vid namn Felix Dahl hittas död på en grusväg i Goa.

Felix Dahls öde gestaltades också häromåret i Finlandssvenska krimpodden.

I romanen Solårens slut tecknar Hanna Ylöstalo ett porträtt av en ung man som vägrar låta sig bindas av konformismens bojor. En kille som lever livet på högsta växeln, som vill vara fri som fågeln.

Max är solen – född på solårets första dag. Till skillnad från systern Rakel, som bär på en oro och ett mörker, är Max lättheten och ljuset personifierad. Max är yang och Rakel är yin.

Växelspelet och dynamiken mellan syskonen är enkel och okomplicerad: likt två kaninungar skuttar Rakel och Max fram genom en sorgfri barndom full av upptåg och lek.

Samtidigt kan man hela tiden ana sig till den malström som inom kort kommer att dra ner allt och alla i mörker och kaos.

Romanen igenom söker lillasyster Rakel svar på vad som hände Max i Goa – blev han indragen i skumraskaffärer, föll han offer för bedrägerier och lurendrejerier? Var hans död mord eller en tragisk olycka?

Frågorna är många men svaren få, undanglidande och motsägelsefulla.

Max rör sig som en gast, ett spöke, genom berättelsen – han är svårfångad och oåtkomlig, och Rakel famlar och trevar sig fram.

En kalejdoskopisk berättelse

Romanen utspelar sig på flera olika tidsplan samtidigt och Hanna Ylöstalo lyckas bra med att hålla den kalejdoskopiska berättelsen i ett fast grepp.

Berättelsens kärna och kraftfält är relationen mellan syskonen Rakel och Max – det är här som laddningen och energin finns.

De övriga relationerna verkar mer vara till för att visa upp olika sidor av Rakels personlighet och pejla hennes känslotillstånd.

Rakel återvänder gång på gång till gården – både i minnenas dåtid och i vardagens nu.

Livet på landet skildras livfullt, krasst och osentimentalt. På bondgården lever man med och av såväl naturen som djuren – och döden är ständigt närvarande.

Ett intressant sidospår i berättelsen är skildringen av klass, av landsbygd versus stad, och hur svårt det kan vara för en ”lantis” att känna sig bekväm i möblerade rum och (fin)kulturella kretsar:

”Det finns alltid något som sticker ut på lantisar: grässtrån ur leran, fjunig behåring på käken och vid mungipan. Vi kan inte sitta hyfsat vid ett dukat bord. Det kryper som myror i armarna, mellan skinkorna och mellan tårna. Det är alltid något med hygien och lukt när det kommer till oss. Myror i byxorna. Det är nästan omöjligt att hålla god ton eller veta när det gäller att sluta vältra sig fram. På det viset är vi som skördetröskor eller ångvältar. Vi är ju uppvuxna med att springa helt fria på stäpperna kring svinhuset. Där pruttar man vind för våg eftersom det inte finns någon som hör ändå.”

På grund av sin bakgrund dras Rakel med mindervärdeskomplex och har svårt att finna sig tillrätta i kulturella sammanhang i sin nya hemstad.

Rakel jobbar på en teater (som bär tydliga drag av Lilla teatern i Helsingfors) och mer än en gång känner hon sig som en katt bland hermelinerna.

Språkliga otympligheter irriterar

Dessvärre lider min läsning av att texten tyngs ner och belastas av rätt så omfattande språkliga utmaningar och otympligheter, och jag undrar hur det kommer sig att en redaktör/språkgranskare inte reagerat på återkommande prepositionsfel, syftningsfel, krångliga meningsbyggnader och uttryck som är starkt påverkade av finskan, stilistiska märkligheter och språkliga inkongruenser?

Det är ytterst beklagligt eftersom Solårens slut är en roman som på det stora hela lyckas väl med att skildra solens skuggsida och sorgens olika schatteringar – utan att hemfalla åt alltför mycket sentimentalitet och slitna klichéer.