Recension: Emmylou Harris konsert var underbar – och en bit viktig countryhistoria som aldrig kommer tillbaka

En gyllene kvällssol ersätter regnet och lyser milt och symboliskt upp Allas-scenen precis innan countrylegenden Emmylou Harris kliver på. Efter att mörkret fallit har publiken fått uppleva sommarens bästa konsert.

Harris har en lång karriär bakom sig och bjuder som bäst Europa på en sista dans också om hon fortsätter uppträda selektivt i hemlandet.

Jag kommer att tänka på texten i psalmen Angel Band som tolkades av The Stanley Brothers; ”My latest sun is sinking fast, my race is nearly run”, men Emmylou glöder och håller vemodet på tryggt avstånd med ett set i rätt tajt tempo.

Också när hon berättar att det blir sista spelningen i Finland, ”eftersom jag är gammal”, så är glädjen och tacksamheten över det sista återseendet påfallande.

Redan under tredje låten, den episka covern på Gillian Welch genombrottslåt Orphan Girl, känner jag hur kroppen skälver och ögonen tåras. Rösten är så vacker, men countrygenren kom in i mitt liv ungefär samtidigt som jag som förhållandevis ung förlorade min pappa. Jag dras i synnerhet till låtar om förlust och smärta, kanske eftersom det är känslor jag begravt djupt inne i mig och musiken hjälper mig att nå dem.

Polarprisbelönade Harris har skrivit många countryklassiker men det är som uttolkare av hela countrytraditionen i vid bemärkelse som är hennes definitiva arv.

De vackraste sidorna av Amerika

Willie Nelson är en sak som fortfarande är bra med Amerika, säger Emmylou Harris mycket medveten om att landets rykte devalverats under de senaste åren.

Publiken hurrar, bland oss råder det ingen tvekan om att dagspolitik inte har något att göra med den genre som bjuder på så ömma och lyhörda tolkningar av själens ensamhet och kärlekens ljuva bitterhet.

Hon berättar om när hon som ung kvinna öppnade för det plågade låtskrivargeniet Townes van Zandt, och glatt om hur hon redan 1976 spelade in covern på publikfavoriten Pancho and Lefty, innan Merle Haggard och Willie Nelson släppte sin berömda version.

Sättet som hon gjort andras låtar till sina egna är beskrivande för Harris karriär och den idag silverhåriga 79-åriga kvinnan lovar spela många låtar från tiden när hon ännu var brunett.

Hennes band Red Dirt Boys hedrar verkligen den amerikanska spelmanstarditionen, telecaster-gitarren glöder, fiolen påminner om ett tågs rytm, basen pumpar på och i låten Born to Run från albumet Cimarron från 1981 känns det som att befinna sig på någon saloon eller vägkrog.

Bandet är samtidigt lika exakt som det är avslappnat och lekfullt. I synnerhet Eamon McLoughlins vokalharmonier är underbara.

Kärleken till Amerika hörs genomgående under spelningens lopp och det är omskakande att känna hur närvarande alla de musiker som en gång dragit sina strån till den gemensamma countrystacken känns.

Medborgarrörelsen i Amerikas hjärta

I intervjuer har Harris berättat om hur hon som ung flicka drabbades av folkvågen och i synnerhet Joan Baez. Hon har kallat Baez engagemang i medborgarrättsfrågor för något som förändrat Amerikas hjärta.

Genom covers på Ralph Stanley, The Carter Family, Johnny Cash, Bill Monroe and the bluegrass boys, med flera, bidrar Harris till att countrycirkeln förblir obruten. Dessa är låtar som fortfarande spelas från kväll till kväll överallt i världen och fortsätter beröra nya lyssnare.

Country är nämligen lite otippat en trendig genre, vilket den inte var under mitten av 90-talet då också Harris karriär verkade stampa på ställe. Den återupprättades när Peter Gabriel, Bob Dylan, U2-producenten Daniel Lanois producerade ett av de finaste albumen från de senaste 30 åren, det eteriska Wrecking Ball.

Det visade vad country kan vara när det stiger över sin egen traditions gränser. Idag sker den intressantaste countryn, eller americanan som det brukar kallas, ofta i vägskälen mellan folk, country och indierock, där låtarnas själ förblir densamma men soundet söker nya uttryck.

Country är tre ackord och sanningen

Emmylou Harris är den viktigaste artisten för mig under de senaste 25 åren och när jag såg henne live för första gången för drygt tio år sedan i Finlandiahuset tappade jag bokstavligen andan av hänförelse.

Hon har en av Amerikas starkaste röster, något som mentorn och vännen Gram Parsons upptäckte innan han dog sin för tidiga död. Han hann ändå uppmärksamma Harris på betydelsen av inlevelse för countryns berättande och deras samarbete gav också Harris karriär en ordentlig knuff.

Jämfört med inspelningar från 70-talet så har en viss hög klang ersatts av djup medkänsla men styrkan och renheten är imponerande.

Harris berättar att hennes barndom i Birmingham, Alabama var lycklig men att hon också därför skrivit mer sorgliga låtar. Konsertens absoluta höjdpunkt infaller för mig när hon i låten Red Dirt Girl, som handlar om ett bortglömt kvinnoliv, sjunger en enda mening: ”and the stars might fall on Alabama”.

Tonen är hög, klar och oerhört sorglig, som en bön över alla de liv som levs och förspills utan att någon bryr sig. Harris talar också om sig själv som en ”tre ackord och sanningen-kvinna”.

Under spelningarna i Europa varierar Harris sin setlist rätt flitigt, vilket obönhörligt betyder att vissa efterlängtade favoriter faller bort.

Jag dras som sagt själv mer mot de vemodiga, reflekterande låtarna än up tempo-grejerna och märker mig sakna Goodbye och Kern River och inser att jag aldrig kommer att få höra dem live.

Det känns som att de tonårsförälskelser som aldrig blev av, bränner bitterljuvt i hjärtat.

Å andra sidan: det Emmylou Harris faktiskt spelar var bortom förväntningarna. Hela hennes karriär var väl representerad och hon rörde sig ledigt mellan olika stilar: A capellan Calling My Children Home, generationsballaden Together Again, All the Roadrunning från samarbetet med Mark Knopfler, Prayer in Open D och Goin' Back to Harlan, där dragspelet verkligen stack ut som ett underbart countryinstrument.

Gram Parsons ekar genom Harris

Eftersom Harris sedan Parsons tragiska död 1973 hållit hans namn levande var det speciellt berörande att höra Boulder to Birmingham, den låt hon skrev till hans minne men också Wheels från The Flying Burrito Brothers fina debutalbum The Gilded Palace of Sin.

Konserten tätnade ju längre kvällen led. Trots all ljuvlighet var det svårt att skaka av sig att det var fråga om ett avsked.

Den första encoren bjöd otroligt nog på Return of the Grievous Angel, låten som Parsons och Harris spelade in för över 50 år sedan och som släpptes strax efter hans död.

Till enormt jubel bjöd Harris och hennes fina band på ytterligare en encore, Save the Last Dance for Me, det var som om Harris inte bara tackade för sig utan också för hela sin generations musiker.
De sista solstrålarna färgade kyrkorna i Helsingfors och plötsligt var allting över. Det kommer aldrig tillbaka igen.