REPRIS: Sverige och Frankrike: två skilda vägar

Svensk politik utspelar sig ofta i ett slutet rum, med begränsade jämförelser med andra europeiska erfarenheter. Debatten kretsar kring inhemska normer och konflikter, och många frågor behandlas som om de saknade tydliga motsvarigheter i omvärlden. Samtidigt intar Sverige i flera avseenden en särställning i Europa när det gäller vad som uppfattas som legitim politik. Åtgärder som här väcker starka reaktioner – språkkrav för medborgarskap, försörjningskrav vid migration, utökade ordningspolitiska befogenheter eller begränsningar av religiösa uttryck i offentliga institutioner – är i flera andra länder sedan länge etablerade och politiskt avdramatiserade.

Denna kontrast blir tydlig i en jämförelse med Frankrike. Landet utgör inte en modell för hela Europa, men illustrerar en republikansk demokratisk tradition där krav, statlig normativitet och offentlig neutralitet är utgör självklarheter, till skillnad mot i Sverige.

Get 50% off a group subscription

Sverige och Frankrike vilar båda på universalism i betydelsen att staten förväntas behandla medborgare lika. Skillnaden mellan länderna ligger i hur denna princip omsätts i praktiken. I Sverige har välfärdsstaten, med sina rättigheter, inkludering och konsensus stått i centrum. I Frankrike ligger fokus på republikens enhet, där staten tydligt definierar ramarna och där medborgarskapet förutsätter anpassning till gemensamma normer.

Historiskt speglar detta två olika utvecklingsvägar. Sverige präglas av folkhemsbygget och en korporativ konsensusmodell, medan Frankrike präglas av revolutionen 1789 och en lång tradition av konflikt mellan stat, kyrka och samhälle. I den svenska modellen legitimeras politiken genom inkludering, förhandling och konsensus; i den franska genom republikens enhet och statens auktoritet.

Detta får konkreta konsekvenser. I svensk debatt betonas ofta skydd mot diskriminering och minoriteters rättigheter. I Frankrike ses särbehandling – även i välvilligt syfte – som ett avsteg från likhetsprincipen. Därför uppfattas krav som i Sverige kan framstå som exkluderande i Frankrike som nödvändiga för att upprätthålla jämlikhet.

Skillnaden handlar alltså inte om huruvida universalism ska gälla, utan om hur den formaliseras och tolkas i institutionell praktik och tjänstemannakultur. Det sistnämnda är inte minst viktigt: Skillnader i tjänstemannakultur kan innebära att identiska regelverk leder till väsentligt olika utfall.

Skillnaderna mellan länderna är tydliga, men Sverige har under det senaste decenniet rört sig i riktning mot en politik som länge varit etablerad i andra europeiska länder. För att förstå denna rörelse är det avgörande att skilja mellan två nivåer: hur politiken motiveras och hur den faktiskt genomförs.

Frankrike kännetecknas av tydligare krav i integrationspolitiken. Samtidigt varierar den praktiska tillämpningen.

Sverige har länge saknat formella krav på språk och samhällskunskap för medborgarskap och permanent uppehållstillstånd. När sådana krav nu införs beskrivs de ofta som ett paradigmskifte. Från och med 2026 kommer Sverige att kräva språkprov, samhällskunskapstest och upp till åtta års bosättning för medborgarskap — krav som i flera europeiska länder infördes redan på 1990‑ och 2000‑talen.

I Frankrike har motsvarande krav länge varit en etablerad del av systemet och ses som en förutsättning för deltagande i det offentliga livet. Det republikanska integrationskontraktet (CIR) omfattar obligatorisk språkutbildning och samhällsorientering, och över 100 000 personer genomgår det varje år. Debatten i Frankrike handlar om att skärpa kraven för medborgarskap och uppehållstillstånd, inte om att införa dem.

I Sverige markerar skärpta försörjningskrav och villkorade uppehållstillstånd en tydlig förändring. I Frankrike är kopplingen mellan rättigheter och deltagande – arbete, laglydnad och språkkunskaper – sedan länge en del av den politiska huvudfåran. Samtidigt har innebörden av “assimilation” börjat bli omstridd, särskilt i spänningsfältet mellan en civil anpassning (språk och laglydnad) och en mer långtgående kulturell anpassning. Traditionellt har Frankrikes förhållningssätt varit att vem som helst kan bli fransman, men man gör det genom att tillägna sig det franska språket, kulturen, litteraturen, kynnet, synen på republiken och det demokratiska systemet. Denna syn på vad det innebär att vara fransman håller på att luckras upp.

Sammantaget rör sig Sverige mot en modell där skyldigheter spelar en större roll, men där denna omorientering fortfarande är politiskt laddad.

Frankrike har en starkare tradition av att se staten som garant för ordning, vilket påverkar både retorik och lagstiftning. Till detta kommer en strukturell skillnad: Frankrike har Europas mest centraliserade statsförvaltning, där prefekter i varje departement representerar staten med långtgående befogenheter. Men även här uppstår en skillnad mellan princip och praktik: en hårdare normativ hållning utesluter inte politisk konflikt kring tillämpningen.

I Sverige är åtgärder som visitationszoner, anonyma vittnen och utökade tvångsmedel föremål för intensiv debatt. I Frankrike är en mer omfattande ordningslagstiftning och hög polisnärvaro en etablerad del av systemet. Frankrike har exempelvis fler poliser per capita än Sverige och använder administrativa befogenheter — såsom arrêtés préfectoraux — som saknar direkt motsvarighet i svensk rätt. Kritiken riktas i första hand mot proportionalitet och rättssäkerhet, snarare än mot statens roll som sådan.

Utvisning av utlänningar som begår brott är i Sverige en polariserad fråga. I Frankrike finns ett bredare stöd för principen, medan diskussionen i högre grad gäller praktiska och rättsliga begränsningar. Frankrike genomför årligen fler utvisningar än Sverige, även om antalet varierar beroende på politiskt klimat och rättsliga hinder.

Även här framträder skillnaden tydligt: det som i Sverige uppfattas som en principiell förskjutning är i Frankrike en fråga om avvägning inom en redan etablerad ram.

Skillnaderna är särskilt tydliga i synen på religionens plats i det offentliga.

I Sverige tolkas religionsfriheten i stor utsträckning som en rätt till synligt utövande även i offentliga miljöer. I Frankrike betonas istället statens neutralitet. Förbud mot religiösa symboler i statliga skolor motiveras som ett sätt att skydda det offentliga rummet från religiöst inflytande och att säkerställa individens autonomi. Denna princip har varit lagfäst sedan 1905 och konkretiserades i 2004 års lag om förbud mot “ostentativa religiösa symboler” i skolor (signes religieux ostensibles).

Principen om att förbjuda ostentativa religiösa symboler i offentliga skolor är i Frankrike brett accepterad och juridiskt väletablerad. Motståndet kommer främst från islamistiska och andra radikala grupper, samt från delar av den radikala vänstern. Det är alltså inte muslimer som grupp som motsätter sig regelverket, utan specifika ideologiska aktörer. Kontroverserna rör därför inte principens existens, utan dess tillämpning i konkreta fall.

Även förbud mot heltäckande ansiktsbeklädnad illustrerar denna skillnad: i Sverige framstår ett sådant förbud som principiellt problematiskt, medan det i Frankrike har kunnat införas inom ramen för offentlig ordning och normal social interaktion.

Share

Sverige har historiskt präglats av en modell där rättigheter betonats starkare än skyldigheter och där statens auktoritet ofta balanserats mot individens autonomi. Frankrike representerar en annan tradition, där medborgarskapet tydligare kopplas till krav och där staten spelar en mer normativ roll.

Denna skillnad kvarstår, men är i förändring. Under det senaste decenniet har Sverige rört sig mot en politik som länge varit etablerad i flera europeiska länder. Sveriges avstånd till kontinenten minskar.

Det som i Sverige framstår som principiellt kontroversiellt är i andra länder sedan länge accepterade självklarheter.

Notera att detta inte innebär att Frankrike har skött allt som rör dessa frågor bättre än Sverige. Tvärtom finns det ett flertal lärdomar som Sverige kan dra från Frankrikes misslyckanden och negativa exempel. Ett av dessa är Frankrikes sociala bostäder, vilka jag har skrivit om i en tidigare text.