Sverige är på väg att genomföra en av de största förändringarna av straffrätten i modern tid. En viktig del är att mängdrabatten minskar kraftigt. Den som begår många brott bör också i betydligt större utsträckning straffas för summan av dem.
I debatten har motståndare till reformen ibland tagit cykelstölder som exempel. Om varje stöld får större genomslag i straffet kan ett tillräckligt stort antal cykelstölder till slut ge ett längre straff än ett enstaka betydligt grövre brott. Det är tänkt att illustrera det absurda i reformen, men jag finner snarare att exemplet visar varför den behövs.
Det är skillnad mellan studenten som vid ett enda tillfälle stjäl en cykel på väg hem från studentpuben och den som stjäl trettio cyklar. Den senare har knappast haft trettio tillfälliga svaga ögonblick, utan är en yrkeskriminell som systematiskt livnär sig på stöld. Återfallsbrottslingen är ett större problem för samhället än den som begår ett enstaka brott och sedan lever ett hederligt liv.
Den som gång på gång återfaller i brott bör därför inte behandlas lindrigare, utan hårdare.
Men straffen måste också verkställas. Under 2024 dömde svenska domstolar sammanlagt ut omkring 18 000 fängelseår. Straffreformutredningen beräknar att dess förslag kan tillföra omkring 16 000 fängelseår om året – en ökning av den utdömda straffmassan med storleksordningen 90 procent.
Sverige behöver fler fängelser. Men fängelseplatser är en knapp resurs. Det finns därför goda skäl att fundera över vilka brottslingar vi faktiskt behöver låsa in och vilka vi kan straffa hårt på andra sätt. Här har tekniken sprungit ifrån vårt sätt att tänka om straff.
Comments
Nothing yet. Say the first thing.
Sign in to join the conversation.