Efter en arbetsintensiv höst har det varit skönt att vara långledig halva december, över jul- och nyårshelgerna och in i januari. Ledigheten har varit välbehövlig på flera olika sätt. Den har inte minst gett mig tid att reflektera över var jag befinner mig i livet, på allvar känna in var jag är, vad jag behöver och vart jag är på väg.
Ni som följer mig vet att jag under åren återkommit till dessa incheckningar där jag på allvar försöker känna in var jag befinner mig, känna efter om jag är på rätt väg, och om inte, korrigera riktningen.
Även under den period som varit har tankarna kretsat mycket kring engagemang och åtaganden, kring vad jag gör för mig själv och vad jag gör för andra, vad jag borde göra mer av, vad jag borde begränsa och vad jag helt borde avstå ifrån. Jag vet inte om ni känner igen er, men för egen del är det här en återkommande process där, särskilt större, åtaganden vägs mot varandra, och inte sällan, mot att avstå.
En faktor i det hela som med åren börjat spela en allt större roll är min egen ålder. Det handlar inte så mycket om att jag är rädd för att bli gammal, snarare om ett undermedvetet kalkylerande där tid har betydelse. Jag kommer allt oftare på mig med att tänka i banor som ”vad är viktigt?”, ”vad vill jag hinna med att göra?”, och inte minst, ”vad känns meningsfullt?”.
Vi lever i en tid som på allvar kräver vårt engagemang, och där var och en av oss är betydelsefulla. Här kan jag mycket väl förstå att det för många kan kännas övermäktigt att tänka att vi som individer ska kunna påverka de skeenden som allt snabbare kastar in oss i en framtid som ingen egentligen vill ha. Men lika fullt är du lika viktig som jag och alla andra eftersom det är vi tillsammans som vi formar framtiden.
Det kan tyckas som att det mörka håller på att vinna, att det vi ser som gott håller på att förlora och helt tappa mark. Så är det till viss del också. Vi har inte som enskilda individer möjlighet att påverka de skeenden ute i världen som hotar att kasta oss in i ytterligare katastrofer. Men vi har alla en möjlighet att välja hur vi reagerar på de händelser som sker och hur vi tillsammans agerar för att motverka det mörker som hotar lägga sig över världen.
Det är även så Gandalf möter Frodos önskan om att inte behöva uppleva den svåra tid de lever i. Som ni vet återkommer jag gärna till denna passage i Sagan om ringen, inte minst eftersom jag tycker att den säger så mycket om vår egen tid, och om hur vi kan tänka när vi drabbas av missmod och ångest över det som sker.
Att Frodo mot alla odds kämpar vidare och lyckas slutföra sitt uppdrag - och i hans fall faktiskt rädda den värld som är hans, deras - beror naturligtvis delvis på hans egen förmåga. Men utan att ha vänner omkring sig som sluter upp skulle chanserna att lyckas vara försvinnande små. Slutsatsen är att vi behöver varandra, att vi blir de vi är ämnade att vara bara tillsammans med andra, i ett sammanhang, i en gemenskap.
Ser vi till det som behöver göras idag, till det närmast oöverstigliga uppdrag vi tillsammans behöver ta oss an, handlar det inte främst om att med heroisk insats rädda den stora världen. Det handlar snarare om att med små insatser göra vad vi kan för att tillsammans skapa bestående förändring lokalt och låta dessa initiativ knyta an till det andra gör nästgårds eller i grannkommunen.
Det här är välkända tankar för oss som på olika sätt är engagerade i den omställning som pågår, både i Sverige och världen över. När tiden ser ut som den gör behöver vi göra mer för att skapa reell förändring på lokal nivå. Mot bakgrund av de hot vi ser, behöver vi stärka, inte bara de grundläggande verksamheter som krävs för att vi ska ha livsmedel och kunna överleva i takt med att kriserna runt om i världen hopar sig; vi behöver framför allt stärka varandra för att vi tillsammans ska kunna ta alla dessa små steg som sammantaget skapar bestående förändring i det lilla, men, som också spiller över på den stora världen.
Just nu befinner jag mig i olika sammanhang på lokal nivå där jag ser att mycket av det som behöver ske försiktigt börjar ta forma och växa fram. Inte alltid med utgångspunkt i de insikter som vi kanske tidigare tänkt oss, det vill säga omställning, och inte alltid med samma mål för ögonen, ett samhälle som förändras till det bättre. Men i grunden är det samma känslor som gör att allt fler inser vikten av att gå ihop och göra saker; vår utsatthet, att vi är sårbara, och att vi faktiskt blir starka tillsammans.
Världen runt omkring oss gör till slut något med oss alla, oavsett om insikterna härrör från de pågående klimatförändringarna eller hotet om förestående krig. Skrapar vi på ytan ser vi att grunden till den oro som sprider sig allt som oftast har samma ursprung; Vi lever idag i en värld där den ständiga jakten på naturresurser skapar spänningar som leder till ökade konflikter. Detta bidrar sedan till att på olika sätt accelerera de klimat-, miljö- och naturkatastrofer vi ser allt fler tecken på.
Samtidigt håller lögnen och desinformationen på att ta över. När vi inte längre kan lita på det vi hör och ser i det digitala flöde av information som sköljer över oss, växer insikten att vi behöver se varandra i levande livet för att bättre kunna avgöra vad som är vad, vad som är sant och falskt, vilka budskap som har en genuin avsändare bakom sig. Kanske håller mänskligheten omedvetet på att nå gränsen för vad vi som biologiska varelser kan hantera, kanske är det därför fler och fler söker sammanhang bortom den digitala tekniken, sammanhang där vi möter andra människor av kött, blod och ande.
Detta är naturligtvis till viss del subjektiva upplevelser, men om jag går till mig själv känner jag att behovet av att leva i den ”verkliga världen” växer sig allt större. Vi behöver varann som genuina fysiska och andliga varelser, inte främst som ettor och nollor på en skärm. Insikten om detta gör någonting med oss som människor, som medvarelser i en värld där vi helt håller på att förlora vår sanna natur.
I denna utsatthet har vi också en möjlighet att mötas på allvar, eftersom vi trots våra olikheter i grunden har samma fysiska, känslomässiga och andliga behov, med utgångspunkt i samma känslor av utsatthet, samma sårbarhet, samma önskan att bli bekräftade och älskade.
Det är också där och då vi kan börja se på världen med nygamla ögon. Det är där mystikens kommer in, kommer tillbaka. Det är där någonstans vi inser att den förtrollning vi trodde att världen förlorat faktiskt finns kvar, att det istället var vi som förlorat förmågan att se, att vi varit förblindade.
________
På något sätt känns det som jag befinner mig på rätt plats och att tiden är den rätta. En märklig känsla eftersom jag ännu inte har klart för mig vad det egentligen innebär. Det är vid ytterst få tillfällen i livet jag varit i närheten av att känna så. Det betyder inte att den känsla av hemlöshet som jag tidigare berättat om är borta, att det sökandet som varit min ständiga följeslagare genom livet är över.
Det känns snarare som om det är nu det börjar, man kanske på helt andra sätt och i delvis nya former. Grundfrågan kvarstår dock; vad kan vi tillsammans göra av det sammanhang vi befinner oss i, vad kan vi göra av den tid som är oss given?
Varma hälsningar!
Nicklas
Comments
Nothing yet. Say the first thing.
Sign in to join the conversation.