Arne var en tänkare och en drömmare. En livsfilosof, som ofta låg vaken på nätterna och funderade på naturen och Moder Jord. Han var en stor djurvän, räknade sig själv som en kattmänniska och hade ett tiotal katter. Han läste Bibeln och trodde på Gud, men gick aldrig i kyrkan. För Arne var inte Gud någon gubbe i himlen, utan han såg honom som en ingenjör som har skapat allt det vackra som finns runt omkring oss.
Åke Mokvist skriver om Arne Ottosson i De ovanliga 2
Den 2 oktober i år avled fotografen och författaren Åke Mokvist. Han blev 81 år. Han var född och uppvuxen i Katrineholm, men bodde sedan många år i Värmland. Jag lärde känna Åke i samband med att hans utställning De ovanliga visades på Arbetets museum i Norrköping år 1999-2000. Jag minns Åke med stor värme och vill hedra hans liv och arbete med dessa minnesord. Jag skrev om utställningen i Miljöpartiets dåvarande medlemstidning Grönsaken 1999 och återger recensionen nedan.
/Nicklas
_________
Jag hade turen att besöka utställningen De ovanliga på Arbetets Museum i Norrköping i samband med en pressvisning där Åke gick runt tillsammans med en journalist (möjligen från Norrköpings Tidningar, NT) och berättade om sina första möten med de människor han sedan kom att fotografera och berätta om.
Eftersom både jag och Åke bodde i Katrineholm åkte jag med honom från Norrköping. Jag vill minnas att vi från början hamnade i intressanta samtal, inte minst om hur olika livsförutsättningar är för oss människor, och inte minst hur vi väljer, och ibland också kanske tvingas, att leva våra liv.
Det här var inledningen på en bekantskap som kom att vara under åren. Åke var en människa som gick sina egen vägar, precis som de människor han berättar om i sina böcker. Vi stötte ganska ofta på varann när Åke bodde kvar i Katrineholm. När han flyttade till Värmland blev det mer sällan. Men oavsett detta hamnade vi ofta i intressanta samtal när vi sågs, inte minst för att vi båda var intresserade av människor och kanske framför allt av människor som gick sina egna vägar genom livet.
Jag minns att Åke berättade om hur han kom i kontakt med personerna han porträtterade, att det ofta krävdes tålamod och många besök innan han vann deras förtroende. Att det tog tid innan de släppte honom in på livet var kanske inte är så konstigt. Många av dem hade blivit ganska illa tilltygade av samhället.
De var ofta på sina foto-uppdrag runt om i Sverige som han hörde sig för med folk på orten för att hitta människor som levde vid sidan av, som gått sina egna vägar genom livet. Jag tror att det också var här Åkes drivkraft låg, han ville försöka förstå och sätta sig in i hur dessa människor levde, förstå de val de gjort i livet och varför. Han ville också ge dem en röst, en möjlighet att få berätta sin historia. Kanske var det också ett sätt att försöka förstå sig själv.
Det senare är något som jag i så fall känner igen hos mig själv, det vill säga att intresset för andra människor, hur de tänker och lever bottnar i en vilja att förstå sig själv, hur man fungerar, tänker och känner. Jag tror också att det var detta som fick mig att känna en samhörighet med Åke, att vi båda ville förstå andra människors sammanhang och inte minst livets outgrundlighet och djupt existentiella dimensioner.
Recension av utställningen De ovanliga på Arbetets Museum 1999-2000.
“De ovanliga är modiga människor som inte ligger samhället till last. De får i stort sett inga bidrag alls, förutom folkpension, och de belastar inte sjukvården i onödan. Dessa intelligenta människor ser samhället ur ett annat perspektiv, men de får sällan uttala sina tankar offentligt. Många till och med skratta hånfullt åt dem och tycker att de är besvärliga, eftersom deras kunskaper och åsikter inte passar in i vårt strömlinjeformade samhälle. I tidningar, radio och TV framställs de ofta som lustiga figurer.”
Så skriver Åke Mokvist i presentationen av sin utställning De ovanliga som just nu visas på Arbetet museum i Norrköping. Kärleksfullt och med stor respekt har han förevigat dessa människor, som vid en första anblick kan tyckas ömkliga, men som mer och mer framträder som stolta, självständiga och genuina. Med tekniskt fullödiga färgfotografier har han lockat fram dem ur en värld som många väljer att blunda för, en tillvaro som kan vara svår att sätt dig in i.
Hur kan man frivilligt avstå från moderniteter som elektricitet och rinnande vatten? Vad är det som driver en människa att leva vid sidan av, ett liv som varken är särskilt bekvämt eller hedrande i omvärldens ögon? Går det att finna en mening i tillvaron om man lever ensam, utan mänskligt umgänge? Arne Ottosson, som bor i en gammal husvagn med sina katter, uttrycker sig om tillvaron på följande sätt:
I bland frågar jag mig: Arne! Vad har du gjort för nytta idag? Jag har bara gått och trivts och Moder Jord har tyckt om mig, svara jag mig själv. Det räcker!
Trots att det ibland jan vara svårt att förstå verkar förnöjsamheten med de små omständigheterna och det enkla livet vara något som förenar dessa människor.
Flertalet av de porträtterade är äldre män, och Åke Mokvist har en teori om vad det kan bero på att det framför allt är män som mer eller mindre frivilligt valt att leva utanför det etablerade samhället:
Det kan bero på att männen är mer själviska. Det kan också vara så att samhället ställer högre krav på kvinnorna och inte tillåter deras originalitet blomma ut. Framför allt om de har barn.
Ett av undantagen är dock Emelie Cajsdotter, en ung kvinna som valt att lämna det moderna samhället för att leva för sig själv långt ute i skogen. Hon har förmågan att se det vi andra inte ser och har fått gåvan att kommunicera med växter och djur. Bland annat vänder sig människor till henne för att få hjälp när de märker att deras husdjur inte mår bra.
Om man verkligen ger sig tid att gå runt och titta på utställningen så upptäcker man efter hand att bilderna och texterna förmedlar ett budskap som berör på ett djupt mänskligt plan. Helt säkert är det så att vissa människor har lättare än andra att ta till sig det som förmedlas. Men om man lägger det rationella samhällets krav åt sidan och försöker tränga in i en tankevärld som anlägger ett alternativt perspektiv tillvaron så framstår de olika liv som dessa människor valt att leva som fullt naturliga. Flera av dem har på olika sätt kommit till klarhet om det moderna samhällets många avigsidor och därför valt bort ett normalt sätt att leva. De har insett att det ekologiska systemet är skört och behöver vårdas för att vi överhuvudtaget ska ha någon framtid, och de har tagit konsekvenserna av sitt ställningstagande genom att i många fall leva mycket sparsamt och enkelt.
I första hand har jag gjort de ovanliga för att dokumentera några ovanliga människor och låta dem komma till tals på sina egna villkor. Självklart vill jag också väcka debatt. Kan vi verkligen klä oss och leva precis som vi vill i Sverige? Har alla människor lika stort värde?Är den ekonomiska tillväxten och standardjäkten nödvändig, frågar sig Åke Mokvist.
Frågorna biter sig fast. För i grund och botten är det vår tolerans som sätts på prov, våra fördomar som utmanas. En sak är säker, man lämnar inte utställningen oberörd. Och gör man det har man troligtvis inte gett dessa människor tillräcklig tid för att deras budskap ska sjunka in. För det har något att säga oss, men för att höra måste vi stanna upp och lyssna…
________
Åke gav ut en rad böcker under sitt liv. 2008 gav han ut El Camino - Pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. I inledningen till boken gör han klart att det inte är en guidebok eftersom:
Avsikten är att berätta vad jag har upplevt och försöka inspirera andra till att göra liknande vandringar. Dessutom anser jag att man ska upptäcka själv, utan pekpinnar.
Jag upplever att dessa ord skulle kunna beskriva Åke Mokvist som människa; Att ta sig för, att ge sig ut för att uppleva själv och att sedan komma tillbaka och berätta om sina upplevelser. Det var det Åke gjorde. Det är på så vis berättare genom tiderna alltid gjort. Nu har Åke gett sig ut på sin sista vandring, den som ingen av oss kommer tillbaka från. Men han har lämnat kvar sina berättelser - och inte minst sina bilder - som med finstämd lågmäldhet beskriver de människor han träffade på sina vandringar genom livet. Genom sina bilder beskrev Åke också sig själv, vad han tyckte var viktig att berätta om; Livet och dess outgrundlighet och djupt existentiella dimensioner.
Tack Åke. Vila i frid!
Längre fram utmed caminon finns minnesmärken över pilgrimer som har avlidit under själva vandringen och det är inte alls konstigt, eftersom många som vandrar är gamla. Medelåldern är förmodligen över 50 år och jag har träffat några som är över 80 år. Dessutom ska vi alla dö och när den tiden är inne spelar det inte så stor roll var vi befinner oss.
En kamrat sa en gång att han hade funderat på att ge sig ut på en lång vandring och att han tänkte vandra tills han dog.
Tanken låter intressant, men det gäller i så fall att först göra klart med alla anhöriga och därefter förse sig med en tydlig adresslapp, så att man kan skickas hem när den dagen kommer.
Åke Mokvist skriver om sina upplevelser och möten med människor i El Camino - Pilgrimsvandring till Santiago de Compostela.
Comments
Nothing yet. Say the first thing.
Sign in to join the conversation.