'Were IS that tiresome little boy?’ I don’t see him'

Kort men svårläst, svårast av de första tre i Woolfprojektet. Jacob’s Room räknas som hennes första modernistiska roman och var starkt influerad av James Joyce, som släppte Ulysses som gavs ut tidigare samma år. Jag fick stundtals kämpa ganska mycket för att hänga med. Som alltid händer saker i periferin och det finns ingen direkt plot eller handling. Små skeenden och nyanser är det som ger berättelsen liv. Jag hade inte rekommenderat den som första bok av Woolf, men å andra sidan vet jag heller inte vilken jag hade förespråkat att man läser först? Kanske ingen. Kanske alla.

Jacob’s Room kan nog bäst beskrivas som en slags karaktärsstudie, där uteslutande andra karaktärer målar Jacobs liv. Den gavs först ut 1922 på Woolfs egna förlag Hogarth Press. De flesta som berättar är kvinnor men inte alla. Vi får höra både nära och mer ytligt bekanta skildra honom - hans mamma, en vän, en annan väns syster för att nämna några. Vi följer honom från barndom till studier i Cambridge, på en resa genom Italien och Grekland och slutligen när han kallas in till armén. Första världskriget står för dörren.

En stor del bakom att boken kändes så svår var att jag länge inte förstod vem Jacob är. Man kan inte få fatt i honom. Gradvis inser jag att det nog är hela poängen. Vad kan man egentligen vet om en annan människas liv? Det finns inget tydligt narrativ, ingen komplett berättelse prydligt paketerad att följa i livet med dess oändliga komplexitet. Redan bokens första sida innehåller citatet som utgör titel för detta inlägg, sagt av hans mamma. Jakten på Jacob följer läsaren genom hela boken. I princip alla skildringar av Jacob sker indirekt och han blir knappt en riktig människa av kött och blod för oss.

It is no use trying to sum people up. One must follow hints, not exactly what is said, nor yet entirely what is done.

Så känns det att läsa Jacob’s Room. Förhållningssättet att en människas liv inte enkelt kan sammanfattas eller förstås utgör en intressant kontrast när jag tänker på att mitt jobb till stor del går ut på att intervjua anhöriga för att få fram bilden av en persons förmåga och essens.

De få beskrivningar som faktiskt finns av Jacob kan kanske bäst sammanfattas med att han är vacker men oerhört tafflig, stel - ‘distinguished-looking and extremely awkward’ som flera uttrycker det. De flesta som träffar honom blir som betagna.

Jacob could not dance. He stood against the wall smoking a pipe.
’We think,’ said two of the dancers, breaking off from the rest, and bowing profoundly before him, ‘that you are the most beautiful man we have ever seen.’

Av hans åsikter eller personlighet, utöver förkärleken till Shakespeare och de gamla grekerna, vet vi nästan ingenting. Jacob’s Room är också (för mig) en skildring av ett mellanbarn. Det var något med skildringen som starkt talade till mellanbarnet i mig, där det starkaste exemplet kanske är just det av att vara osynlig och knappt huvudroll i sitt eget liv. Och föräldrars irritation för att man är som man är, klumpig, “aloof” i brist på bra svensk översättning, konstant konstig någonstans i mitten. Såhär säger Jacobs mamma Betty:

‘Betty Flanders was romantic about Archer and tender about John; she was unreasonably irritated by Jacob’s clumsiness in the house’

Ett annat centralt tema är det om ensamhet och svårigheten att nå varandra, kommunicera och komma andra nära. Man försöker. Man skickar brev och man ringer. Man pratar men vad blir sagt? En av få tankar vi får direkt från Jacob är denna: ‘it was not that he himself happened to be lonely, but that all people are’. I ett annat stycke av boken också denna reflektion över tillvaron:

For the journey is a lonely one, and if bound together by notes and telephones we went in company, perhaps - who knows?

Idag har vi genom tekniken all världens möjligheter att ständigt vara i kontakt med andra, men ändå tycks känslan vara att vi aldrig har varit mer ensamma. Så alienerade från världen och samhället, som nu. Det är i vårt tidevarv ensamhetsepidemin är något man talar om, särskilt när nedmonteringen av den världsordning vi känner till just nu pågår. När 1920-talets teknik tycktes utgöra en möjlighet till kontakt är 2020-talets teknik annorlunda. Eller så kanske en grundpelare för den mänskliga existensen är ensamhet.

Jag skickar slutligen med ett slags soundtrack till inlägget, eller romanen om du bestämmer dig för att läsa den. Det är verkligen en låt sprungen ur en annan plats och en annan tid, men det är något med just ett konceptet fotografi, en samling ögonblicksbilder, som starkt liknar läsupplevelsen Jacob’s Room.

Som sagt svårläst, men det finns ändå något där. Bättre läsförutsättningar och mindre känsla av stress hade kanske gett en annan giv.

Nästa gång blir det första försöket till en sammanfattning över Woolfs biografi.

Leave a comment