Woolfs debutbok, 422 sidor lång och kräver verkligen sitt fokus och tålamod. Den är skriven på ett sätt som gör att jag måste läsa varje ord för att hänga med vilket gör att läsningen tar tid och ansträngning.
Först utgiven 1915 och tog tydligen lång tid för Woolf att skriva eftersom hon samtidigt brottades med återkommande depressioner. Hon ska också ha redigerat den ganska hårt efter att bekanta varnat henne att originaltexten var för explicit politisk. I fokus finns unga Rachel Vinrace som på sin pappas fartyg reser mot Sydamerika. Väl där får vi följa en myriad av brokiga karaktärer hon bekantar sig med på ett hotell i den icke-namngivna kolonin. Samtliga av de som befinner sig på hotellet är bemedlade och tillhör de övre klasserna. Några av karaktärerna är Rachels släkting Helen, en allmänt excentrisk konstnärssjäl, Ungkarlarna St. John (en av de skickligaste unga tänkarna i England) och Terence (levnadsglad författare), okonventionella Evelyn som uppvaktas av två män som hon inte kan bestämma sig för vem hon ska gifta sig med, Helens man Ridley som låst in sig på sitt rum med grekiska verk han ämnar översätta. Rachel själv är musikalisk men vet nästan ingenting om världen eller livet efter sin uppväxt med sina skvallerglada mostrar. Om dagarna fördriver de tiden med tebjudningar, luncher, vila, kortspel och en och annan mindre expedition i den exotiska naturen. Det är främst en berättelse om ungdomens spänning, att upptäcka sig själv och världen men också kärlek, vänskap, äktenskap, sjukdom. Boken rymmer livet, helt enkelt.
På båten mot Sydamerika finns ett gästspel av paret Dalloway, som vi kommer återkomma till senare under året (i Mrs Dalloway förstås). Är det fråga om ett Woolfverse? Eller är detta enda gången där några karaktärer återkommer i flera av hennes verk? Vi får se.
Som ni förstår finns det inte så mycket till plot i boken och av det jag hittills känner till av Woolfs författarskap är detta typiskt. Men trots att det är en bok där nästan inget händer så berättas ändå så mycket, om man har tålamod till det. Mer än 100 år har gått men man känner verkligen igen sig, den är helt enkelt allmängiltig. Signumet av en sann klassiker. Dock måste jag säga att jag tycker att berättelsen är aningen för lång sett till vad den vill förmedla och den koncentration den kräver. Stilen är inte lika experimentell som hennes senare verk men det finns vissa föraningar. Ofta skiftar hon sömlöst mellan olika karaktärers perspektiv, jag är knappt medveten om att hon gör det ändå förstår jag precis vad som sker. Språket flödar vackert utan att dra till sig för mycket uppmärksamhet. Stilen känns säker och jag har känslan av att det finns flera nyanser och symboler jag inte riktigt fångar. Temat kring liv och död finns genom hela boken, livet beskrivs som flyktigt medan möblerna, objekten omkring oss, kommer att bestå långt efter att vi är borta.
Redan i debuten har Woolf ett feministiskt och satiriskt anslag. I sällskapslivet på hotellet avhandlas givetvis politiska ståndpunkter och åsikter och vi får en inblick i vilka samhällsnormer som råder i Englad under tidigt 1900-tal. Flera gånger återkommer man till frågan ifall kvinnor borde få rösta (förstås inte, kvinnor saknar ju politiska ambitioner). Synen på kvinnan är överlag den att de inte riktigt har kapacitet att tänka ordentligt kring svåra ting, vilket synliggörs när St. John förfasas över att hon inte läst Gibbons bok om romarriket, som han genast vill låna ut till henne:
‘You see, the problem is, can one really talk to you? Have you got a mind, or are you like the rest of your sex? You seem to me absurdly young compared with men of your age.’
Rachel looked at him but said nothing.
’About Gibbon,’ he continued. ‘ Do you think you’ll be able to appreciate him? He’s the test, of course. It’s awfully difficult to tell about women,’ he continued, ‘how much, I mean, is due to lack of training, and how much is native incapacity.’
Vidare lyfts bilden av kvinnor som helt praktiska varelser medan mannen är idealistisk och drömmande, vilket står i kontrast till könsnormerna idag. Nu är det ju kvinnorna som anklagas för att rösta alldeles för mycket efter ideologi och hjärtat, helt i avsaknad av praktiska betänkligheter - att vi aldrig tycks kunna göra rätt. Äktenskapet är en helt oemotsagt norm och betraktas närmast som ett universalbotemedel för alla tänkbara problem:
Marriage, marriage that was the right thing, the only thing, the solution required by every one she knew, and a great part of her meditations was spent in tracing every instance of discomfort, loneliness, ill-health, unsatisfied ambition, restlessness, eccentricity, taking things up and dropping them again, public speaking, and philantrophic activity on the part of men and particularly on the part of women to the fact that they wanted to marry, were trying to marry, and had not succeeded in getting married.
Något jag tar med mig är skildringen över hur de levde och vad de gjorde om dagarna - faktiskt nästan ingenting. Det tycks finnas eoner av tid att helt ägna sig åt nöjen och hobbyer. Stickningar och broderier plockas fram, de spelar kort och schack, de läser tidningen och romaner, de vilar sig i en solstol och har tebjudningar. En slags drömtillvaro på pappret men samtidigt har de så väldans tråkigt hela tiden. Dygnet delas upp i sjok utifrån när måltiderna intas, och tiden där mellan måste man anstränga sig för att fördriva, särskilt den efter kvällsmat innan det är acceptabelt att gå och lägga sig: ‘the two or three hours between dinner and bed contained an amount of unhappiness’. Jag är inte så säker på att många kan känna igen det moderna arbetslivets villkor i detta. Tillvaron utan driv, ambition och måsten gör att de helt saknar riktning och mening. De enda som inte verkar ha tråkigt är de som ägnar sig åt intellektuellt krävande arbete (och till viss del de som förlovar sig) som att översätta texter från grekiska, skriva rapporter m.m., för de lyckas fylla livet med mening.
Ett helt kapitel handlar om en fest de anordnar för att fira en förlovning, kapitlet är bokens starkast lysande del och det som bäst kapslar in känslan av kittlande spänning över livet och berusande glädje. Om man inte orkar läsa hela boken kan man gott läsa enbart kapitel 12. Woolf lyckas så väl fånga stämningen och känslan av alla riktigt bra fester jag själv varit på. Ung som gammal deltar i festandet, samtalen och dansen. Dansen avslutas med en ringdans som vagt för tankarna till “stad i ljus” på studentnation. Man tappar kontrollen och uppgår helt i stunden tills morgonen gryr och man får se på sin egen löjliga bild speglas i fönsterrutorna och man blir självmedveten igen. När bandet slutat spela för kvällen och festen egentligen borde klappat ihop sätter sig Rachel vid pianot och spelar, för ingen är villig att avsluta:
‘But that’s not a dance,’ said some one pausing by the piano.
’It is,’ she replied, empathically nodding her head. ‘Invent the steps.’ Sure of her melody she marked the rhythm boldly so as to simplify the way. Helen caught the idea; seized Miss Allan by the arm, and whirled round the room, now curtseying, now spinning round, now tripping this way and that like a child skipping through a meadow.
’This is the dance for people who don’t know how to dance!’ she cried. The tune changed to a minuet; St. John hopped with incredible swiftness first on his left leg, then on his right; the tune flowed melodiously; Hewet, swaying his arms and holding out the tails of his coat, swam down the room in imitation of the voluptours dreamy dance of an Indian maiden dancing before her Rajah. The tune marched; and Miss Allan advanced with skirts extended and bowed profoundly to the engaged pair. Once their feet fell in with the rhythm they showed a complete lack of self-consciousness.
Hon skildrar också det som händer efter festen, oviljan att någonsin gå hem och lägga sig - man vill ju hellre promenera i den tidiga, ljusa morgonen i timmar i sitt upphetsade tillstånd. Omöjligen kan man sova nu! Personligen förstår jag inte varför man någonsin skulle gå på en fest om man inte har för avsikt att förlora sig i dans, då kan man väl lika gärna bli på en bar där man faktiskt hör vad som sägs.
Nu vet jag inte om en slags sunk cost fallacy av att läsa den här långa, svåra boken påverkar min bedömning men ja, absolut var det värt det. I det lilla bor det stora.
Nästa gång är ännu en ganska lång roman på tur, Night and Day.
No posts
Comments
Nothing yet. Say the first thing.
Sign in to join the conversation.