Nyhetsbrev om karriär och utbildningsfrågor: Vill du vara med och skapa bättre möjligheter för barn och unga vuxna att nå sina drömmar?
I detta nyhetsbrev delar jag insikter och perspektiv om karriär-, utbildnings- och yrkesval. Målet är att skapa dialog kring viktiga frågor och tillsammans arbeta för en mer inkluderande utbildning och arbetsmarknad!
När jag föreläser och träffar politiker, skolledare eller rektorer brukar jag ställa en enkel fråga: ”Arbetar du idag med det du trodde att du skulle göra när du var 15 år?” Det blir ofta tyst i rummet. Någon tittar ner, någon ler snett. Ett par händer trevar upp, men sällan fler än så.
Sedan fortsätter jag: ”Och visste du med säkerhet vad du ville göra i yrkeslivet när du var 25 år?” Då blir det lite liv i rummet. Några fler händer höjs, men också skratt och små skakningar på huvudet. En blandning av tvekan, leenden och eftertanke sprider sig. Kanske minns någon sin krokiga väg, någon annan sin vilsenhet eller om drömmar, omvägar och beslut som inte alltid varit självklara.
Frågorna ovan är ett retoriskt grepp, men det fungerar varje gång. Alla inser att livet sällan följer en linjär plan. Ändå förväntar vi (vuxna och samhället) oss att 15-åringar ska göra “rätt val” i ett komplext utbildningssystem och att 25-åringar ska ha formulerat sin livsplan. Det är varken rimligt eller rättvist. Vi säger till unga att de har alla möjligheter i världen. Men samtidigt får de höra att de måste välja rätt, helst tidigt, och gärna något som leder till jobb, trygghet och mening – på samma gång. Vi fyller deras liv med prestationsångest, valsångest och valfrihetspanik. Är det konstigt att så många unga känner sig vilsna? Men tänk om det är vår syn på framtiden som är problemet – inte ungdomarna själva?
Vi lever i en tid där arbetsmarknaden förändras snabbare än skolböckerna hinner tryckas, och där jobben vi känner till idag kanske inte ens existerar när våra barn och unga blir vuxna, är det kanske inte bara oproduktivt att fokusera på jobb. Det kan till och med vara skadligt. Vi krymper drömmar till ramar. Vi reducerar fantasi till funktion. Och vi glömmer att barn inte tänker i termer av arbete – det är vi vuxna som har lärt dem det. Futuristen Sinead Bovell uttrycker det träffsäkert:
“Kids don’t think in terms of work. We bring that to them.”
Sinead menar att vi lever i en tid där både utbildningssystem och arbetsmarknad förändras i snabb takt. Trots detta fortsätter vi att upprepa en berättelse som utgår från en föråldrad logik: att barn ska gå i skolan från nio till fem, i minst femton år, för att förbereda sig för en framtida arbetsbeskrivning – ett yrke eller en yrkestitel – som kanske inte ens existerar den dag de blir vuxna.
Det är inte bara ineffektivt som framtidsförberedelse. Det är också ett sätt att begränsa barns möjligheter att tänka fritt, brett och kreativt om vad det innebär att vara människa i ett föränderligt samhälle. Det är vi vuxna som har lärt barn att framtiden handlar om en titel, en anställning, en funktion. Vi projicerar våra egna förväntningar, vår arbetslinje och våra behov på dem – ibland med goda avsikter, men ofta utan att reflektera över konsekvenserna.
“We should prepare kids for life, not just jobs. You prepare kids for jobs, you are preparing them for a world that probably won’t exist by the time they enter into it...”
Det är en stark påminnelse om att framtiden inte går att planera i detalj, och att dagens vägledning inte får enbart handla om att matcha ungdomar till titlar, utan om att skapa utrymme för utforskande, reflektion och utveckling. Barn kanske inte har ett “drömjobb” – kanske har de aldrig ens drömt om att jobba, utan det är något vi vuxna har fört in i deras föreställningsvärld. Tänk om vi i stället frågade mer om:
Vad skulle du vilja bidra med?
Vad är du nyfiken på?
Vad vill du lära dig – och varför?
Vad skulle du vilja förändra eller förbättra i världen?
Vem vill du vara i relation till andra?
Då kanske vi hjälper barn att bygga sin framtid utifrån mening, inte bara funktion. Då kanske vi sätter igång en tankeprocess som handlar om att vara delaktig i samhället – inte bara att hitta en plats i det. Det handlar i grunden inte bara om att tala om framtiden till barn och unga. Det handlar om att tala med dem. Att lyssna, ställa frågor och nyfiket följa deras resonemang – även när de skiljer sig från våra egna. För i det gemensamma samtalet, snarare än i färdiga svar, föds framtidstro och självinsikt.
Det handlar inte bara att samtala om yrkesval, utan om livsval. Inte bara om jobb, utan om mening. Och kanske allra mest: om att börja lyssna och förstå, istället för att förmedla och ge råd.
“Vi talar ofta om hur de bör tänka – men hur ofta lyssnar vi på hur de faktiskt tänker?”
Vi behöver absolut fortsätta synliggöra yrkesprogram, yrkesutbildningar och arbetsmarknadens behov – men vi får inte glömma att unga människor inte bara är framtida arbetskraft. De är medborgare i vardande, med frågor, känslor, motstånd och drömmar. Vi talar ofta om hur de bör tänka – men hur ofta lyssnar vi på hur de faktiskt tänker?
Vi måste också förstå och vara uppmärksamma på att dagens unga vuxna – ofta definierade som 18 till och med 35 år – lever i en tid där vägen till vuxenlivet är längre, krokigare och mer föränderlig än någonsin. Sociologer talar om emerging adulthood som en särskild livsfas där självbild, yrkesidentitet, relationer och livsmål formas genom ett ständigt lärande. Det handlar inte om en ”utvecklingsförsening”, utan om ett senare vuxenblivande – en fördröjd vuxenövergång och en utdragen etableringsfas, som svar på ett samhälle där trygg anställning, bostad och livspartner inte längre är givna milstolpar.
Utvecklingspsykologer som Philip Hwang visar samtidigt att frågan ”när blir man vuxen egentligen?” inte har något enkelt svar. Vuxenhet definieras idag inte främst av yttre markörer som giftermål, barn och fast jobb, utan snarare av tre inre faktorer: att ta ansvar för sig själv, kunna fatta egna beslut och bli ekonomiskt oberoende. Den unga vuxna i vår samtid beskrivs som identitetsutforskande, ibland instabil, med ett starkt självfokus – men också i ”möjligheternas tid”. På vägen till en uppnådd identitet kan man befinna sig i olika stadier: man kan utforska utan att ta ställning (moratorium), ta ställning utan att utforska (för tidig identitet), varken utforska eller ta ställning (diffus identitet) – eller så småningom nå en fullbordad identitet.
Att samla vuxenpoäng och “när blir man vuxen egentligen”, ser alltså annorlunda ut idag än förr. Därför räcker det inte med att ge unga en karta (alltså mer information och råd). Vi måste också ge dem en kompass och förmågan att tolka den (alltså mer kunskap och perspektiv på livet). Det är just det karriärlärande handlar om.
“För att bättre förstå ungdomar måste man veta något om vart de är på väg och för att förstå unga vuxna måste man veta var de kommer ifrån.” Philip Hwang, Ann Frisén och Björn Nilsson
Tristram Hooley beskriver karriär som “de individuella och kollektiva resor genom livet, som påverkas av våra erfarenheter av arbete, utbildning och fritid”. Det är en bred, inkluderande och livsnära definition som hjälper oss att se karriär som en process av meningsskapande i ständig rörelse.
I praktiken betyder det att studie- och karriärvägledning inte kan reduceras till att “matcha” individ och arbetsmarknad. Det handlar om att hjälpa människor förstå sig själva, sin omvärld och sina möjligheter att agera. Det innebär att stödja både reflektion och handling – och att utveckla karriär- och valkompetenser snarare än att leverera ett “rätt svar”. Med andra ord att främja förmågor som självinsikt, informationshantering, beslutsförmåga, handlingsberedskap och kunskap att hantera övergångar och osäkerhet. Det handlar inte om att ge ett svar, utan om att rusta människor med verktyg för att själva kunna ställa och bearbeta viktiga frågor över tid samt kritiskt reflektera över den arbetsmarknad- och utbildningsinformation man har.
Vi talar ofta om de generationer som tar plats. Generation Greta: de unga som organiserar sig, demonstrerar, skapar förändring, handlingskraftiga, orädda och drivna av visioner om en bättre värld. Generation Bianca: den digitala entreprenörsgenerationen, kreativa, varumärkesmedvetna och ständigt online. De som bygger företag, följarskaror och framtidsredo. Men vad händer med dem som inte passar in i de här berättelserna? Vad händer med dem som inte tar plats, inte hörs, inte syns – men ändå finns där? Som försöker finna sin plats.
Jag vill lyfta Generation Fatima: De osynliga. De som kämpar i tystnad. De som inte drömmer om att förändra världen, utan bara försöker överleva – dag för dag, vecka för vecka, år efter år. Här är ett exempel på en verklighet som inte ryms i framgångssagor eller visioner om att ”följa sin passion”. Fatima har kämpat med psykisk ohälsa sedan högstadiet. Hon har NPF-diagnos, kommer från ett hem med låg inkomst, svag studietradition och saknar trygga vuxna. Fatima har ingen LinkedIn-profil, inget nätverk och ingen stark tro på framtiden. Hon drömmer inte om att påverka världen, utan om att få ett jobb. Orka gå dit. Ha råd med busskort. Får vardagen att fungera. Och att inte känna ångest varje morgon.
Och ändå ger vi henne samma karriärråd som alla andra: “Syns! Nätverka! Bygg ditt varumärke!” Men Fatima är introvert, hon saknar sociala resurser, självkänsla och mod för det. Jag ställer mig frågorna;
Hur ger vi karriärtips som också inkluderar dem som inte är som Greta och Bianca?
Hur bygger vi ett karriärlärande där de tystlåtna, osäkra och socialt utsatta får en chans att drömma och lyckas?
När skolan missar att inkludera elever som Fatima i vägledningen, missar vi också skolans kompensatoriska uppdrag. Enligt skollagen ska utbildningen främja alla elevers utveckling och bidra till att utjämna skillnader i livsvillkor. Här spelar både karriärlärande och valkompetens en avgörande roll.
Begreppet valkompetens handlar inte bara om att kunna välja, utan om att ges förutsättningar att kunna göra informerade, genomtänkta och självständiga val. Det kräver inte bara information, utan tid, stöd och lärande. Att bygga valkompetens är inte en individuell lyx, utan ett samhälleligt ansvar. För elever med sämre utgångsläge – som Fatima – är det kanske just detta stöd som gör hela skillnaden mellan utanförskap och framtidstro.
Det talas mycket om kompetensförsörjning idag. Om bristyrken, arbetsmarknadens behov, utbildningens relevans. Och ja, det är viktiga frågor. Men vi måste också tala om människors liv. Karriärlärande balanserar arbetslivets behov med individens behov av mening, tillhörighet och utveckling. Vi rustar inte bara för arbete, utan för livslång riktning.
Särskilt viktigt blir detta för dem som osynliggörs: unga i marginaliserade miljöer, med minoritetsbakgrund, psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning. Här blir studie- och karriärvägledning inte bara kompensatoriskt, utan ett verktyg för social rättvisa. Vi pratar inte bara om framtidsval. Vi pratar om livsval. Om identitet, tillit, möjlighet och riktning. Vi pratar om rätten att vara osäker och att ändå få tro på sin framtid.
Om vi menar allvar med att vägledning är en del av livslångt lärande, måste vi också ge unga tid, utrymme och tillit att forma sina liv, utan att kräva färdiga svar.
Låt oss ge unga fler sätt att kunna säga: “ Jag har inte alla svar. Jag är inte färdig. Men jag är i rörelse – på väg. Jag lär mig mer om vem jag är, vad jag vill och vad som är möjligt. Och det viktigaste: jag behöver inte göra det ensam. Det finns plats för min berättelse, för min osäkerhet, för mitt hopp. Och i just den platsen börjar framtiden ta form – inte som ett facit, utan som en riktning jag själv får vara med och välja.”
Text: Joakim Cao ツ
Ställ andra frågor. Byt ut “Vad vill du bli?” mot “Vad är viktigt för dig?”, “Vilka utmaningar lockar dig?” eller “Vad ger dig energi?”
Använd utforskande arbetssätt. Tankekartor, framtidsberättelser, livslinjer och reflektionstexter om förebilder och framtidvalet.
Skapa tillit före prestation. Många unga måste få känna sig trygga och lyssnade på innan de vågar formulera riktning.
Lyft olika karriärberättelser. Inte bara Greta och Bianca, utan också Fatima. Det skapar spegling och möjligheter.
Arbeta normkritiskt. Se över vilka ideal och antaganden som präglar material, metoder och rekommendationer.
Vi behöver också bredda förståelsen av begreppet career readiness. Det handlar inte om att vara “klar” vid 19 – utan om att ha fått utveckla självinsikt, omvärldskunskap och framtidstro över tid.
Skollagen säger att utbildningen ska utjämna skillnader och stödja varje individs utveckling. Karriärlärande och valkompetens är en del av detta – en demokratisk rättighet
Bergmo-Prvulovic, I. (2024). Karriär : ett livslångt perspektiv (1. uppl.). Studentlitteratur AB.
Hooley, T., Sultana, R. G., & Thomsen, R .(red.) (2018). Career Guidance for Social Justice: Contesting Neoliberalism. London: Routledge
Hwang, P., Frisén, A., & Nilsson, B. (2018). Ungdomar och unga vuxna: Utveckling och livsvillkor. Natur & Kultur Läromedel och Akademi.
Lindberg, M., & Wikstrand, F. (2015). Tala om arbetslivet - ett genusmedvetet och normkritisk metodmaterial för hela skolan. Malmö Högskola/Skolverket.
Skolverket (2020). Att välja för framtiden. https://www.skolverket.se/publikationer?id=6839
#Karriär #karriärlärande #framtid #utbildning #SYV #studieochyrkesvägledare #unga #ungdom #ungavuxna #skola #skolan #kompetensförsörjning #arbete #arbetsmarknad #Barn #studieochyrkesvägledning #valkompetens #karriärkunskap
Comments
Nothing yet. Say the first thing.
Sign in to join the conversation.