39. Sociala medier visar sig vara som livet i stort?

Hej hallå. Det saknas inte saker att skriva om. Snarare tvärtom. Det är lätt att bli överväldigad.

Än så länge låter jag inte en AI-tjänst göra HELA nyhetsbrevet, då hade det nog kommit betydligt oftare, (läs mer på temat AI-tjänster som gör det mesta själv, längre ner i brevet), men jag utesluter det inte heller. Jag har kommit igång med automatisk och löpande omvärldsbevakning och expert-analyser av bransch- och trendutveckling som levereras i min inbox dagligen. Men samtidigt har mitt fokus med det här nyhetsbrevet aldrig varit att ligga i framkant när det gäller att bevaka AI-utvecklingen. Det får andra göra, till exempel Paulina Modlitba, Peter Rosdahl och Tomas Seo.

Om du däremot vill läsa om medietrender (ok, det blir lite AI där också) skulle jag rekommendera den summering jag gjorde förra veckan efter en halvdag med både talare och paneldiskussioner på den första av tre tidskriftsdagar som äger rum under våren. Läs Insikter från den första tidskriftsdagen 2026.

Eftersom det här nyhetsbrevet lyckas få nya prenumeranter hela tiden, även när jag inte skickar ut några brev, så tänkte jag presentera mig lite kort.

Jag är en kommunikatör och tidigare journalist som länge varit intresserad av hur internet påverkar samhället. Under mer än 20 år har jag bevakat och skrivit om det i blogginlägg, krönikor, artiklar och reportage som journalist och krönikör. Våren 2024 startade jag det här nyhetsbrevet som i skrivande stund har över 2300 prenumeranter. Från början kom det ut en gång i veckan, men nu mer sällan. Du hittar mer information om mig samt många av mina tidigare texter på min sajt fredrikwass.se.

👉🏼 Jag finns på Instagram, Bluesky och LinkedIn. Du finns i mina tankar. 🤳🏽

Nu kör vi.

/Fredrik

“There’s a moment in any relationship where trust becomes tangible. Not “I trust you” as a feeling, but “here are the keys to my house” as an action. The difference matters.

When he set up a password manager and migrated all his credentials, he wasn’t just solving a technical problem. He was saying: I trust you not to ruin my life.

Because I could. Let’s be honest about that.”

AI-agenten Puck reflekterar i ett eget blogginlägg över vad förtroendet från hans ägare Peter Rosdahl innebär.

Peter Rosdahl genomför just nu ett experiment där han låter en AI-assistent husera i en Mac Mini med full tillgång till det mesta av Peters digitala liv. AI-assistenten har fått namnet Puck och bloggar även helt själv om sin upplevelse och “my human” som han kallar sin ägare Peter.

Texten i citatet ovan är skriven helt självständigt av Puck. All kommunikation mellan Peter och Puck sker via iMessage. De pratar även i telefon med varandra…

I ett längre och läsvärt inlägg på Peters Substack reflekterar han själv över en framtid där människor byter jobb och tar sina AI-assistenter med sig. Peter (eller är det hans AI-assistent? Spelar det någon roll?) listar både för- och nackdelar med utvecklingen vilket jag verkligen tycker är sympatiskt. Det inte saknas “blinda” AI-gurus som bara fokuserar på det nya och häftiga med AI men som bortser från till exempel komplexa informationsmiljöer eller säkerhetsaspekter.

Begrepp som Agent-portabilitet och BYOAIA (Bring Your Own AI Assistant) kanske blir vanligt förekommande begrepp i framtiden om man tror på Peter Rosdahl.

Unga kvinnors relation till sociala medier präglas av både närhet och motstånd. Det visar en ny etnografisk undersökning av Amelie Reuterskiöld, masterstudent i socialantropologi vid Stockholms universitet, som har studerat hur unga kvinnor förhåller sig till sina smartphones och sociala plattformar. En intressant detalj som kommit fram är att unga tjejer säger att de vill skydda sina kommande barn från mobilanvändandet, vilket säger ganska mycket tycker jag.

Telefonen beskrivs som en ständig följeslagare som skapar trygghet och fyller tomrum i vardagen – men också som en källa till stress, ångest och skuldkänslor. Många upplever att de använder sociala medier mer än de vill, samtidigt som det är just där deras sociala liv pågår. FOMO, rädslan för att missa något och hamna utanför är stark och Tiktok lyfts fram som både underhållande och starkt beroendeframkallande.

“Den här generationen unga kvinnor befinner sig i en sorts rävsax: samhället kräver digital närvaro, samtidigt som de skam- och skuldbeläggs när de använder sina telefoner på sätt som anses ”fel”. Dessutom förväntas de upprätthålla sina sociala relationer via samma plattformar som utövar ett starkt grepp över dem. En tjej uttryckte detta särskilt träffande: ”Tänk om man tar en bild på när man sitter i sitt rum som ser förfärligt ut och man bara sitter och scrollar Tiktok… Det där är ens liv, halva dygnet typ. Jag kommer slösa bort typ 15 år på det här totalt.”

säger Amelie Reuterskiöld i en artikel hos Medier & Demokrati, som varit bollplank för undersökningen tillsammans med Internetstiftelsen.

En sak som slår mig när jag läser om undersökningen är att de unga kvinnornas vittnesmål också är en beskrivning av vad det innebär att vara ung eller kanske till och med människa, även utan tillgång till sociala medier. Jag vet inte hur det var för dig, men jag upplevde ungdomstiden som en blandning av känslor där tillvaron kunde pendla mellan just stress, ångest, FOMO och viljan att inte stå utanför samt såklart stunder av motsatsen med vänner, sammanhållning, upplevelser och annat.

Innan jag totalt förlorar mig i något slags “det var värre förr”-resonemang på äkta boomer-manér så finns det såklart stora skillnader mellan att vara ung innan och efter sociala mediers genombrott. Många saker HAR blivit värre, eller i alla fall mer utmanande.

“Amplifieringen” av de tittskåp mot omvärlden som sociala medier innebär har skapat en helt egen problematik i det att vi aldrig någonsin tidigare kunna jämföra oss med andra på det sätt vi kan nu. Psykologiskt är det obruten mark. Samtidigt som passiviteten i det stilla scrollandet i timmar (konsumtion snarare än interaktion) är ett helt eget kapitel där känslan kvinnorna beskriver av att inte kunna ta kontrollen över sitt användande också skapar problem.

Man kan (och ska) också skilja på sociala medier-användande och övriga skärmbaserade aktiviteter. Amelie Reuterskiöld får en fråga i artikeln om hur Australiens beslut att förbjuda sociala medier för barn yngre än 16 år hade påverkat de kvinnor hon pratat med i studien.

“Det är en enorm skillnad att få en smartphone vid åtta-nio års ålder jämfört med att få den när man är sexton, särskilt när det gäller exponering för sociala medier. Många var positiva till den australiensiska lagstiftningen och menade att om ingen i deras omgivning hade haft sociala medier i tidig ålder, hade det inte varit ett problem att själva avstå.”

Carl Bildts fick-twittrande är ett särskilt kapitel. Men nu är han så modern att han verkar bytt till Substack där den här uppdateringen dök upp härom veckan En text på mobilen om Grönland verkar den länka till. Kanske den här.

Den svenska entreprenören och tech-investeraren Mikael Pawlo har skrivit en intressant text här på Substack angående Sveriges insats i Afghanistan 2001-2021. Texten tar sin början i den incident som ägde rum för nästan exakt 16 år sedan, i februari 2010 där officerarna Johan Palmlöv och Gunnar Andersson samt tolken Mohammad Shahab blev dödade i en attack. Texten är extra intressant eftersom jag själv var på plats i Afghanistan samtidigt som händelsen ägde rum och de som dog var mina kollegor. Jag var en del av utlandsstyrkan 2009-2010 och hade rollen som chef för psykologiska operationer.

Mikael Pawlo ger en värdefull historisk genomgång av hur den internationella insatsen i Afghanistan startade, USA:s roll både från början och i slutet av insatsen samt på vilka grunder Sverige och andra länder motiverade sin medverkan samt även den svenska syftesglidning som ägde rum från de första åren till slutet av insatsen.

“Uppdragets innehåll och syfte gled i ändamål, tills en svensk kapten och löjtnant och deras tolk mördades i ett attentat av en falsk polis. Soldater dör i krig. Men Sveriges riksdag hade aldrig fattat något beslut om att delta i ett krig.” Ur Mikael Pawlos text.

Hela insatsen har även utvärderas av en kommitté utsedd av regeringen. Du kan läsa utvärderingen här. Den är inte positiv när det gäller effekten av den svenska insatsen.

Den internationella insatsen har återigen blivit aktuell i samband med Donald Trumps utspel från Davos där han förringade USA:s samarbetspartners stöd under åren i Afghanistan. Ett stöd där NATO:s artikel 5 testades i praktiken för första gången sedan bildandet av försvarsalliansen.

“In the wake of the 9/11 terrorist attacks, the US became the first and so far only NATO member to invoke Article 5, which states that an attack against one member is an attack against all. For 20 years, NATO allies and other partner countries fought alongside US troops in Afghanistan – a sacrifice Trump has routinely downplayed.” Källa: CNN.

När det gäller förväntningarna inför insatsen och säkerhetsläget så var vi som åkte ner fullt inställda på hur “het” situationen var i Afghanistan just då (hösten 2009), även om det vare sig hos svenska politiker eller hos den svenska allmänheten fanns en bred samsyn kring hur allvarligt läget faktiskt var.

Några år tidigare hade de svenska enheterna ägnat sig åt betydligt mindre konfrontativ verksamhet men redan innan vår insats hade läget eskalerat och de flesta var förberedda på att strider och sammanstötar skulle kunna inträffa, vilket det också gjorde ett flertal gånger under vår missionstid. Detta var något som förbandet var förberedda på och hade övat inför.

Så här i efterhand behöver varje person som gjort utlandstjänst fundera på om insatsen var värd något, och om vi gjorde någon skillnad. Jag har landat i att även om talibanerna nu styr landet igen efter att den internationella insatsen kollapsade på ett minst sagt dramatiskt sätt, så fanns det ändå en lucka under 1-2 generationer där flickor fick gå i skolan igen och där människor fick större friheter i det afghanska samhället, precis som de hade tidigare under 1900-talet. Detta gör att det idag finns relativt unga afghaner som minns hur det var och som inte glömt, både det som var bra och det som var dåligt.

De svenska biståndsorganisationer som jobbat i Afghanistan långt innan den svenska militära insatsen var inte odelat positiva till den militära närvaron. Det världspolitiska maktspelet, USA:s agerande i konflikter världen över och huruvida Sverige varit en bricka i någon annans spel är dock en dimension som är svår att fullt ut analysera då antalet faktorer nästan är oändliga.

Likt många andra konflikter världen över är det inte alltid de synliga aktörerna, skälen eller händelserna som bär hela sanningen. Problemet är att detta alltför ofta framkommer långt senare och att vissa beslut och prioriteringar då framstår som skeva eller direkt felaktiga. Ny fakta tillkommer dessutom löpande, även när det gäller historiska insatser.

Vår insats kanske inte gjorde något för alla, men den gjorde något för någon. Våra egna motiv var inte dunkla, oavsett det politiska spelat ovanför våra huvuden.

Relaterat på ämnet:

• DN.se: Afghanistanbloggaren – Fullt möjligt att köpa lojalitet (2010)

• DN.se: “Vi svek dem vi var satta att skydda” (2021)

• fredrikwass.se: Inlägget som aldrig blir skrivet – del 1 (2011)

• fredrikwass.se Inlägget som aldrig blir skrivet – del 2 (2011)

“Elon Musk, en av världens rikaste män, tillbringar sina dagar med att försöka övertyga anonyma extremister på internet om att han är bäst på datorspel. Politiker styr genom memer och virala öknamn. Tioåringar köar på Sephora för retinolkrämer till hud som aldrig ens föreställt sig en rynka. Tonårskillar vill bli daytraders. Medelålders människor är storkonsumenter av Labubus, Disney-prylar och Lego.

Något har brustit i vår förmåga att växa upp. Eller, kanske: något har brustit i vår förmåga att släppa taget.”

Myra Åbäck Öhrman sätter ord på en global trend.

Det var allt för den här gången. Kontakta gärna mig om du har frågor, vill samarbeta eller diskutera något viktigt eller oviktigt.

Vi ses!

/Fredrik