36. Så var Almedalen 2025

Ett långsamt farväl som blev ett uppehåll för att sedan bli en återkomst. Kanske-mannen i nyhetsbrevsform, kan det vara något? Lite off and on sådär? Jag tror det passar både mig och mina stressnivåer. Jag säger inget så har jag inget sagt. Jag lovar inget så har jag inget lovat. Men här kommer nyhetsbrev nummer 36.

Jag har nu besökt Almedalsveckan i Visby för 12:e gången och det var andra året jag seglade dit ihop med Petter Palander i hans båt. Två dagar segling dit och två dagar hem gör att veckan för mig handlar lika mycket om transporten dit som att faktiskt vara på plats i Visby. Och det är inte så dumt. Att färdas utan mobiltäckning över havet utan land i sikte under ett gäng timmar skapar en bubbla att tänka stora tankar inuti.

I år lyckades jag även tappa mobilen i havet någonstans mellan Landsort och Visby vilket kanske skapade lite väl mycket zen master-effekt hos mig. Jag lekte med tanken att lägga bort mobilen helt, eller köpa en ”dum” Nokia som är så trendigt att göra nuförtiden. Men nej, ett dygn senare hade Elgiganten i Visby (praised be) samt SEB-kontoret i Visby försett mig med ny mobil och nytt Bankid och lugnet sänkte sig åter över min oroliga dopamin-kickande hjärna.

För Sveriges Tidskrifter skrev jag några tankar efter årets vecka och delar av texten använder jag även här.

Efter de intensiva dagarna i Visby blir det tydligt att ett viktigt tema under årets vecka var beredskap och resiliens – för individer, grupper, företag, organisationer och samhället i stort. Och också för medierna.

Krig och fallerande demokratiska stater i vår omvärld har gjort att säkerhets- och beredskapsfrågorna fått ta plats, ofta på bekostnad av miljöfrågorna (är min upplevelse) trots att dessa saker ofta har ett samband.

När Almedalsveckan diskuteras internationellt och dess unika roll beskrivs handlar det alltid om öppenheten och dess roll som demokratisk plattform. Det är en mötesplats där samhällets olika aktörer för en gångs skull befinner sig på samma fysiska plats och där väldigt många av veckans programpunkter och seminarier är öppna för allmänheten. Det är något värt att bevara, kanske ännu mer efter det tragiska mordet på SKR:s psykatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren 2022. Dådet mot henne får inte glömmas bort och att fortsätta främja öppenheten och demokratin är en motståndshandling mot de krafter i samhället som vill driva utvecklingen åt ett mer slutet och auktoritärt håll.

När veckan pausade under pandemin kändes det osäkert hur framtiden skulle se ut. Efter några år med ungefär samma siffror varje år ökar nu storleken på Almedalsveckan igen. Troligtvis fortsätter trenden under valåret 2026.

“…det officiella programmet ökade med 17 procent jämfört med förra året. Närmare 2 450 evenemang – inom loppet av fem dagar! Dessa är fördelade på de närmare 1 300 olika arrangörer som bidragit med sina evenemang – men antalet medverkande från ideell sektor, offentlig sektor och privat sektor är sammanslaget mycket större.” skriver Almedalsveckans arrangörer i sitt nyhetsbrev.

Kommunikationsbyrån Intellecta har även sammanställt statistiken i en grafik som även presenterades av vd:n Hampus Brynolf på Intellectas mingel. När jag själv jobbade på byrån var jag med om att producera Almedalsbrevet, ett dagligt nyhetsbrev med färsk statistik, talanalyser och rapporter från veckans olika höjdpunkter.

Någon sa (glömde vem, hör av dig du som sa det!) att om förra årets Almedalsvecka handlade om AI så handlade årets vecka om beredskap. Jag är benägen att hålla med, även om AI-utvecklingen förstås ryms inom många områden och debatter.

Från min horisont handlade många seminarier och teman under veckan om hur vi ska hantera “yttre hot”, oavsett om det handlar om påverkansoperationer möjliggjorda via techplattformarnas sociala medier (en del av det hybridkrig Sverige utkämpar just nu) eller om det handlar om försvaret för den fria journalistiken och dess viktiga roll i demokratin som den tredje granskande statsmakten.

Även i diskussionerna kring mediernas ekonomiska situation ryms ett demokratiperspektiv då det i grunden handlar om hur vi skapar självständiga och oberoende medier som har hög trovärdighet och räckvidd hos läsarna, tittarna och lyssnarna. Fortfarande har Sverige en särställning när det gäller förtroendet för medier jämfört med många andra länder i världen.

Nyhetsbrevkreatören och journalisten Jeanette “Peppe” Öhman (prenumerera på hennes Fredagslänkar här) skriver till exempel i sitt senaste nyhetsbrev att bara 12 procent av amerikanska republikaner känner tillit till traditionell journalistik.

“Vi måste inse att vi inte längre kan utgå från att alla delar samma bild av verkligheten. När själva fundamentet för vad som har hänt, vad som är sant, vad vi kan vara överens om, börjar luckras upp, blir journalistikens roll tydligare än på mycket länge. Det handlar inte om att romantisera pressen, utan om att förstå att riktig journalistik bygger på en metod” skriver Peppe Öhman och ger sedan exempel på vad hon tycker att vi ska göra för att motverka den negativa utvecklingen.

Även i Sverige har vissa grupper lägre förtroende för traditionella medier samt större benägenhet att ta till sig konspiratoriska budskap som utmanar samhällets och demokratins robusthet. Det är en utmaning för både mediebranschen och det demokratiska samhällets alla aktörer att ta på allvar.

Det finns ett förslag om att döpa om Almedalsveckan till Demokrativeckan. Det är ett bra och tydligt namnförslag som ännu mer fokuserar på det som varit och är veckans signum, att manifestera demokratin.

Med hopp om fortsatt öppenhet.

/Fredrik