Skomakarnas andliga universum

”Han är enligt min mening en av de mest betydande mystikerna i nordiskt fromhetsliv.” Så skriver Martin Lönnebo om skomakaren Hjalmar Ekström i Helsingborg.

Vad menar då Lönnebo med att Ekström är, som han uttrycker det i sin bok Religionens fem språk, ”en luthersk pietistisk mystiker”? Eller en “luthersk bibelmystiker” som han också kallar honom. Även om Ekströms inre vision och erfarenhet är, med Lönnebos ord, ”internationell med universella drag” förblir han livet igenom trogen sin pietistiska och lutherska miljö. Betoningen av Bibeln allena, Kristus allena och nådens primat – all mänsklig prestation måste nå vägs ände – är konsekvent hos Ekström. Passiviteten är en huvuddygd hos honom, men det handlar aldrig om en overksam passivitet. Gud är den som ska verka.

Ekström kunde säga att han hos mystikerna inte funnit en enda tanke av värde som han inte tidigare funnit i Bibeln. Varje morgon inledde han dagen med att läsa Bibeln, alltid i följd, och kunde hinna igenom Bibeln på ett halvår. Han beskrev Bibeln som källan och mystiken som källans utflöde. Ekström skiljer sig i ett viktigt avseende från den pietistiskt formade europeiska och amerikanska kristenheten där ”omvändelsen” var ett dominerande begrepp under det tidiga 1900-talet. Han är inte primärt intresserad av omvändelsen, utan av mognaden. Det är ”inte början utan fortsättningen och fulländningen”, som engagerar honom menar Lönnebo. Det är också det ämnet som de många breven kretsar kring där han ger dem som sökte honom andlig vägledning.

Han beskrev Bibeln som källan och mystiken som källans utflöde.

Den samling porträtt som fanns vid fotändan av Ekströms säng inleddes och avslutades med Kristusporträtt. ”Kristusgestalten undantagen torde det definitivt inte ha funnits någon som Ekström uppskattat och lärt av som Paulus”, skriver Lönnebo och menar att det är Kristus i mystikern Paulus tolkning som är Ekströms främsta förebild. Ett nyckelbegrepp hos Ekström är ”det osynliga”, något han tar fasta på i just Paulus andliga teologi, såsom i den vers i Kolosserbrevet som ibland beskrivits som den kristna mystikens kärnord i Nya testamentet: ”Ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.”

Hjalmar Ekström uppskattade Luther och tog särskilt fasta på dennes ”enkelhet och renhet”. Han läste livet igenom Rosenius och Fjällstedts skrifter, även om han tyckte att Rosenius hade en benägenhet att oroa sig väl mycket över hur det stod till i den egna själen och saknade förmåga att lägga allt i Guds hand. Förutom att han emellanåt deltog i Svenska kyrkans gudstjänster besökte han livet igenom lutherska bönhuset i Helsingborg, där predikanten Anders Åberg betydde mycket för honom under hans uppväxt. Martin Lönnebo kommenterar:

I denna innerliga lutherska fromhet präglad av hängivelse åt Gud, finns redan kanske det mest väsentliga av det som vi kallar mystik. Det är därför inte att förvåna sig över att den klassiska mystiken har kunnat förenas med denna i en oupplöslig och oskiljaktig förening.

Lönnebo noterar alltså hur den kristna mystiken närmast per definition vetter i ekumenisk riktning. Den växer på den grund där människor befinner sig – luthersk, frikyrklig, katolsk, ortodox osv – men snart uppstår en djup igenkänning gudsälskare emellan även om avstånden kan verka stora mellan olika kyrkliga traditioner. Mystikens människor är radikala gränsöverskridare. Sådant som på ytan är åtskiljande relativiseras och klingar av. Det verkligt väsentliga är livet i Kristus, som leder till en “oupplöslig och oskiljaktig förening” med alla som delar detta liv.

Kontakten med den ekumeniska krets av ”mystikens vänner” som samlades i Gamla stan i Stockholm i början av 1900-talet, där Carl August Flodberg och Henrik Schager var ledande gestalter, var betydelsefull för Ekströms kontakt med den stora mystiktraditionen. Störst betydelse hade dock litteraturen. Vid tiden för första världskriget skaffade han sig Böhmes samlade verk, ”den mest inflytelserike evangeliske mystikern”, som Lönnebo kallar den dunkle Böhme. Ekström menade att Böhme, som likt honom var skomakare, bara kunde förstås av dem som haft likartade erfarenheter. Det är talande att Böhme, efter Kristus, är först i raden av porträtt över välkända gestalter inom kristen mystik i den samling Ekström har vid fotändan av sin säng.

Hjalmar Ekström var en bildad man. Förutom tyska, engelska och franska läste han, åtminstone hjälpligt, grekiska, hebreiska och nypersiska. Bland de katolska mystiker han uppskattade och gärna läste var Louvigni, Madame Guyon, Fenelon och spanjoren Lopes. Men även mystiker i andra religiösa traditioner, framför allt inom den sufiska mystiken, kände han en förbundenhet med. När Ekströms gode vän Erik Hermelin översatte 24 band med nypersisk poetisk och mystik litteratur, läste Ekström ofta korrektur. Under senare delen av sitt liv hörde bland andra Simone Weil och Birgitta Trotzig till hans favoritlektyr.

När Martin Lönnebo tecknar den idéhistoriska miljö som formade Hjalmar Ekström och vad han kallar dennes ”religiösa grundmönster”, reflekterar han över en fråga som har allmän giltighet: Vad är direkt upplevd verklighet och vad är tolkningar av andlig verklighet, övertagen från traditionen? Han konstaterar att det oftast är svårt att med säkerhet avgöra vad som är vad. Om Ekström skriver Lönnebo:

Den idéhistoriska belastningen gör det praktiskt omöjligt att klart urskilja icke tolkad erfarenhet. Erfarenheten finns där. Men den tycks ofta tolkas i samma ögonblick som han mottar den. Det är med hjälp av det redan givna mönstret som han förstår verkligheten.

Är det då nödvändigt, eller ens möjligt, att kunna göra denna åtskillnad? Svaret skulle förmodligen bli både ja och nej. Den i andlig litteratur beläste behöver vara uppmärksam på att det Eckhart kallar en ”tänkt Gud” inte alltid är detsamma som en “verklig Gud”. Studier och läsning i sig är med andra ord inte en garanti för andlig erfarenhet. Däremot kan de ge vägledning till ett uppriktigt gudssökande –någon gång kan själva läsningen obemärkt övergå i direkt erfarenhet – liksom redskap att förstå och tolka den andliga erfarenheten. Vad gäller Ekström är det nog ingen överdrift att säga att tolkning och upplevelse med tiden blir alltmer sammanvävda till en oupplöslig enhet.