Den svarta hunden

Många är vi som likt Winston Churchill levt våra liv med en oinbjuden gäst i form av en svart hund. Jag har i mina flesta dagar klarat mig ensam. Med eller utan en partner, innan jag blev pappa och sedan som förälder. Antingen har jag gått i skola, på universitet eller jobbat. Semestrar har firats, sorger sörjts och glädjeämnen hittats. För det är så livet är: det går upp och ner och vårt humör och stämningsläge är som en servostyrning som följer med livets svängar.

Men flera gånger sen jag blev vuxen har jag fått sällskap av depressionen som kallas för den svarta hunden.

Ibland var det som följd av någon händelse i livet som slog mig ur balans, men ibland hörde jag ljudet av tassarna när jag minst anade det. Om detta har jag skrivit i flera tidigare inlägg om Den deprimerade psykiatern 1, 2 och 3.

Nu senast under våren kom den så åter. Jag hade mått så bra i många år; ja nästan oförskämt gott. Flera motgångar och hemska händelser under våren blev allt för mycket. På jobbet som kliniker klarar jag det mesta och låter mig sällan stressas eller hamna ur balans. Nu förlorade jag och mina kollegor en mycket omtyckt kollega och chef; och en familj en älskad medlem. Detta gav stötvågor inte bara hos enskilda personer utan i hela organisationer och plötsligt kändes den profesionella framtiden inte lika självklar. På det privata planet tog en relation slut; och jag förlorade inte bara den viktigaste personen i mitt liv utan även en stor del av planerna för framtiden. Men detta är andra sidan av myntet av kärlek och en risk man får ta om man vill leva livet fullt ut.

Jag märkte hursomhelst hur det blev allt svårare att motivera mig till att gå upp på morgnarna och hur oro över framtiden blandades med sorg och skam över historien. För som deprimerad blir ens tidsuppfattning skev. Det känns som livet alltid varit en plåga och alltid kommer vara det. Ständigt känner man närvaron av den svarta hunden med lukt av blöt päls. Relativitetsteorin förusäger att tiden går långsammare nära tunga föremål som svarta hål.

Den djupa depressionen är som ett svart hål för hoppet om framtiden. Ju närmare man kommer dess centrum, desto långsammare tycks tiden gå.

Jag träffar dagligen människor med depression i olika svårighetsgrad i mitt arbete som läkare. Lidandet är alltid individuellt, men ofta känner man igen uttrycket. Jag misstänker att jag själv såg likadan ut när jag sökte hjälp. En bekymmersrynka som inte ville släppa taget. En känsla av skam som inte gick att skaka av sig. Inte ens en fånig vits kunde locka fram mer än ett ansträngt leende.

Den svarta hunden satt bredvid mig och kommenterade allt som hände.

Vad hade jag egentligen att vara glad över?

Relationen hade tagit slut därför att jag var en dålig människa. Det var den enda rimliga förklaringen. En sådan person kan inte räkna med att bli älskad. Ingen kommer att stå ut med ens egenheter särskilt länge. Och tro inte att det kommer att förändras.

De framgångar jag haft i yrkeslivet var nog mest resultatet av tur. Förr kunde jag kanske inbilla mig att jag var en lovande forskare och läkare, men nu såg jag sanningen. Jag hade gått från att vara ett framtidslöfte till att bli en besvikelse.

Det märkliga är att tankarna inte kändes överdrivna. Tvärtom. De upplevdes som nyktra, rationella och självklara. Depressionen kommer sällan med horn och varningsskyltar. Den kommer med en övertygande berättelse om vem du är, vad du varit och vad du har att vänta dig av framtiden.

Och det är kanske det mest lömska med den svarta hunden. Den försöker inte övertyga dig om något nytt. Den får dig att tro att den äntligen berättar sanningen.

Jag har alltför många gånger i mitt yrkesliv, och för den delen även privat, varit med om hur människor inte lyckats skrämma bort den svarta hunden. Nyheten om en framgångsrik och mycket omtyckt kollega i en annan del av Sverige som plötsligt försvann gjorde det ännu viktigare att själv våga söka hjälp.

Depression är en behandlingsbar sjukdom, men med en potentiellt dödlig utgång. I bästa fall går den över av sig själv och lämnar efter sig ett begränsat lidande. I värsta fall tar den svarta hunden livet av den som drabbas.

Att få en depression är inget att skämmas över eller tiga om. Det finns hjälp att få, och den hjälpen gäller även om man råkar vara psykiater. Om hur det gick till kanske jag berättar en annan gång.

I sina bästa stunder kan hjärnan reflektera över sina egna tankar, minnen och känslor. Den kan formulera teorier om sig själv och till och med bygga vetenskaper som försöker förklara dess funktion. Men när depressionen slår till förändras spelplanen. Då blir hjärnan både domare, vittne och åtalad i samma rättegång.

Det mest skrämmande med depressionen är kanske inte mörkret i sig, utan hur övertygande det framstår. Hjärnan misstar sitt sjukdomstillstånd för klarsyn.

Kanske är det därför vi behöver andra människor. Vänner, familj, terapeuter och kollegor som ibland kan hålla fast vid en mer hoppfull berättelse om oss än den vi själva förmår se. När hjärnan inte längre kan förstå sig själv fullt ut kan den låna någon annans perspektiv tills dimman lättar.

Och kanske är det just där den svarta hunden till slut förlorar sitt grepp.