Visar Michigan vart Demokraterna är på väg?

Demokrater i Michigan i USA:s rostbälte valde i tisdags vänsterdemokraten Abdul El-Sayed som deras kandidat inför valet till senaten den 3 november. Det var inte den enda delstaten som höll primärval i tisdags. Men Abdul El-Sayeds seger över mittendemokraten Haley Stevens, som backades upp av partietablissemanget, var en av tisdagens större skrällar.

El-Sayed backades upp av Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez, som fungerar som alltmer formella ledare av partiets socialistfalang, möjligen numera ihop med New York Citys borgmästare Zohran Mamdani.

Sällan har kampen mellan etablissemangsfalangen och vänsterfalangen varit så tydlig inom Demokraterna. Jo, förresten, jag tar tillbaka det där direkt. Valet 2016, som jag bevakade som korrespondent baserad i New York, var Bernie Sanders bästa tid i rampljuset. En ung generation förstagångsväljare skrek som om de varit på en U2-konsert när Bernie höll valmöten. Etablissemanget avskydde honom. Tio år senare har inte mycket ändrats på den punkten.

Men det är tio är sedan nu. Då var det Bernie och bara Bernie. Nu har vänsterfalangen flera namn. Och de visar att de kan vinna val.

Är vänsterut rätt väg för partiet att gå? Det är inte min sak att analysera, den här texten handlar inte om politik, utan om strategi.

En sådan strategi i särskilt amerikansk politik, som präglas av sina eviga primärvalssäsonger, går ut på att du vinner dina mest lojala väljare i primärvalen. Det är i vilket fall bara de som går och röstar i primärval. Inför det verkliga valet i november gör du sedan en sväng mot mitten för att plocka hem de som kallas moderates, alltså mittenväljarna i respektive parti, samt independents, de partipolitiskt oberoende.

Klarar du den manövern har du god chans att vinna ett amerikanskt val.

Så har i alla fall logiken sett ut i decennier.

Av detta kan man göra analysen att segraren i Demokraternas primärval i Michigan, Abdul El-Sayed, har ett problem. Han vann primärvalet, ja – med liten marginal, ska tilläggas. Men inför november är det dessutom helt andra väljare, de i mitten i partiet, som han också måste locka.

”Jag ser fram emot att bygga relationer med judiska väljare,” sa Abdul El-Sayed efter valsegern – vilket är helt enligt den etablerade strategin. Motståndarna kallar El-Sayed saker som socialist, kommunist, Israelhatare, terroristsympatisör och liknande. Och han måste nu ut och jaga bland annat judiska väljare för att det ska gå ihop.

Så ser utmaningen ut för Abdul El-Sayed, men även för andra vänsterdemokrater. Att de möts av glåpord är en sak, det hör så att säga till. Men det finns en djup skepsis mot särskilt yttervänsterpolitik i USA, även bland många demokrater. Jag har mött den otaliga gånger. Att sälja in en politik hämtad från förebilder som Sverige och Danmark till en mittendemokrat kan ofta vara svårare än att sälja in ett republikanskt budskap. Republikanerna är mästare på att ta patent på epitet som ”American-made” och är skickliga på att klistra etiketter som ”un-American”, ”extreme leftist” och även ”communist” på motståndarna.

Vänsterdemokraten Abdul El-Sayeds utmaning är alltså att han måste gå högerut. Enligt den klassiska valstrategin.

Men tänk om något ändrats? Måste andra strategier till? Gäller höger-vänsterskalan längre på samma sätt som tidigare?

Etablissemangsdemokrater som Joe Biden, Hillary Clinton och inte minst Kamala Harris har i åratal blundat för eller försökt avfärda vänsterfalangen som omöjlig eftersom vänsterdemokrater inte kan vinna val. man måste ju högerut och locka mittenväljare för att klara det.

Men i exempelvis Queens mötte jag demokrater efter Kamala Harris förlust 2024 som pratade om förakt för sitt eget parti. Harris hade omgett sig med kändisar som Beyoncé istället för att prata politik. Hon hade kampanjat med Liz Cheney – Liz Cheney! – en av kongressens då mest konservativa politiker, bara för att Cheney råkade vara emot Trump.

Joe Biden vann valet 2020 till stor del för att han inte var Trump, men också på grund av Covidpandemin som presidenten inte hanterat särskilt bra. Men Biden var också en etablissemangspolitiker. Och detta etablissemang har haft väldigt lite i form av konkreta lösningar på folks problem att komma med inför väldigt många val nu. En statsvetare jag intervjuade menade att den demokrat som senast lyckades få ihop ett trovärdigt budskap var Bill Clinton 1992.

Donald Trump är mästare på den typen av kampanjande. Han deklarerar att han ska lösa alla problem – ”Only I can do it” – och tillräckligt många har trott på honom i två val nu.

Om väljare – demokrater som republikaner som independents – för en gångs skull, hittar demokratpolitiker som levererar trovärdiga lösningar lika effektivt som Trump gjort så kanske något är på väg att ändras i amerikansk politik. Kanske behöver Abdul El-Sayed Behöver inte främst övertyga mittenväljare att rösta på en socialist. Utan istället på den kandidat som har de bästa lösningarna.

Det vore uppfriskande för amerikanskt valkampanjande om USA gick åt den vägen. Vi är inte där än. Men Demokraterna, så borttappade som partiet varit i de senaste valet, har allt att vinna på att försöka. Man kan bara hoppas att etablissemanget inser vilket stort behov de har

Share