Skräckfilmen som historiebok och spåkula

Jag skulle inte kalla mig en stor skräckfantast men lately har det dykt upp en del skräckfilmer som varit svåra att blunda för. Jag har alltid konsumerat skräck, antingen som en del av undervisningen (ja, jag fick CSN för att kolla film och skryter gärna om det), eller på grund av grupptrycket (vi var ett gäng tjejer som såg The Conjuring i gymnasiet och jag bär det traumat med mig än idag.) Meeeeen tillbaka till nutiden. I sommar har jag tittat på massa skräckfilmer och faktiskt njutit av det! Min taktik för att ta mig igenom en läskig film utan att förlora flera nätters sömn har bestått av två delar. Del ett är att intellektualisera skiten ur den - vilket fick mig att börja fundera på hur skräckfilmen fungerar som en spegel för samhällets rädslor. Det är som att varje generation lämnar efter sig en liten tidskapsel över sina värsta kollektiva mardrömmar i form av det årtiondets skräckfilmer.

Om skräckfilmen fungerar som ett kulturellt lackmustest så tyder samtidens filmer på att det läskigaste 2026 är: Mannen.

Den hotfulla mannen är förstås inte ett nytt koncept i skräckfilm. Det nya är vilken sorts man han är. På 80-talet var mördaren en odödlig slasher (tänk: Freddy Krueger och Michael Myers). Under 90-talet var skräcken förkroppsligad av en manipulativ psykopat á la Hannibal Lecter. Men samtidens manliga monster är mycket mer… patetisk. Han är ensam. Socialt misslyckad. Förbittrad. Online. Han upplever att kvinnor, sex, status eller framgång borde ha tillfallit honom. Och hans sense of entitlement gör honom farlig. Därav denna etikett som börjat cirkulera online: INCEL HORROR.

När man väl börjar leta efter honom, incel-monstret, är han överallt. Adolescence, Blink Twice, Companion, Don't Worry Darling och Obsession kretsar på olika sätt kring män vars känsla av maktlöshet förvandlas till kontroll, besatthet och våld. Även Backrooms har spår av incel horror: en frånskild bitter man som skyller sitt livs alla misslyckanden på sin exfru och tar ut det på sin kvinnliga psykolog. För incel horror är inte nödvändigtvis filmer om män som identifierar sig som incels, det är berättelser där skräckmotorn består av manlig ensamhet, (sexuell) frustration, självrättfärdighet och vrede mot kvinnor.

Dags att testa teorin. Går det att kartlägga 100 år av historia genom att studera vad människor varit rädda för på bio? Vi kör en liten avstickare innan jag avslöjar del två i min strategi för att överleva en skräckfilm. Välkomna till en historielektion ‘light’ där kursmaterialet är film!

Om skräckfilm kan användas för att kartlägga samhällets historiska rädslor kan den nog användas som spåkula för framtiden också. Tittar man på vad vi oroar oss för just nu är nästa stora monster lätt att ana. AI-skräcken är här för att stanna! Ni kanske tänker att I, Robot och Terminator gjorde AI till skräckstoff för decennier sedan. Absolut, men framtidens AI-skräck kommer inte handla om maskinen som vill döda oss, skräcken ligger snarare i att maskinen inte behöver oss. Jag kan se det framför mig på bioduken - deepfakes och AI som får oss att ifrågasätta vad som är verkligt, vad som är mänskligt… Rädslan handlar om att bli ersatt, övervakad och manipulerad. Att inte längre äga våra egna ansikten. Det är min gissning iallafall!

Om du gillar vad du ser kan du ge ett engångsstöd som sponsrar mitt nästa popcornköp ; ) Varje bidrag hjälper mig att fortsätta skriva, arrangera filmklubben och bygga ett härligt filmcommunity för alla oss BioBabes.

Okej, historielektionen är slut och spåkulan undanstoppad för den här gången. Tillbaka till hur en fegis faktiskt tar sig igenom alla dessa filmer. Om första delen för att överleva skräck är att sätta på analysglasögonen är andra delen i min strategi att skratta. För skräckfilmer är ofta roliga. De har sweet sweet moments of bliss (även kallat comic relif) där vi får avreagera oss och få ner den höga pulsen lite genom att skratta ut den. Om du tänker efter lite så fungerar ett skämt och en jumpscare enligt samma logik. Allt handlar om uppbyggnad och tajming.

Skräck och komedi ligger närmare varandra än vad man kan tro vid första anblick. Båda har historiskt sett låg budget och låg status, och båda bygger på att framkalla en kroppslig reaktion hos publiken (basically: skratt eller skrik). Men likheterna slutar inte där, båda testar sociala gränser och därför genererar de ofta diskussioner om censur, moral, sex, våld, religion och tabu. Båda ger oss tillåtelse att uppleva förbjudna känslor. Skräck låter oss känna rädsla, aggression och fascination inför våld under kontrollerade former. Komedi låter oss skratta åt sådant vi inte borde skratta åt. Båda är bra verktyg för samhällskritik eftersom de kan gömma den bakom underhållning. Dessutom kräver skräck och komedi gemensamma referensramar. För att ett skämt ska fungera måste vi först vara överens om vad som är normalt. Annars finns ingen norm att bryta mot. Samma sak gäller skräck. För att något ska hota vår trygghet måste vi vara överens om vad trygghet är. Det är därför skräck blir ett så bra historiskt dokument. Monstret avslöjar vad samhället värderar, eftersom monstret hotar just det.

Idag är manlig ensamhet, sexuell frustration, förlorad status och vreden mot kvinnor det senaste hotet. Och som vi alltid har gjort så skapar och konsumerar vi skräckfilm som ett sätt att hantera våra riktiga rädslor. På bioduken får det diffusa ett ansikte och det okontrollerbara ett slut. Vi kan konfronteras med kärnvapenkrig, våld, pandemier, övervakning eller män som hatar kvinnor från tryggheten i en biofåtölj och sedan gå hem när eftertexterna rullar. Rädslan blir tillfälligt hanterbar eftersom det sker under kontrollerade former. Paradoxalt nog är vi villiga att betala för att uppleva känslor vi gör allt för att undvika i verkligheten. Ingen vill bli jagad av en maskerad man, men på bio är samma scenario underhållning. Skräckfilmen låter oss leka med rädsla utan att faktiskt vara i fara, och det är väl därför skrattet ligger så nära. Så nästa gång du tittar på en läskig film, glöm inte att skratta och intellektualisera skiten ur den. Det är billigare än terapi och betydligt roligare än en historiebok.

biljetter till 25 augusti