Mandys Meny #5

Vem har sagt att det är nyhetstorka på sommaren? Som vanligt kommer här en sammanställning kulturnotiser jag inte kan släppa! Precis som en girl dinner är Mandys Meny inte särskilt matnyttig utan mest kul. (Och ja, Mandys meny testar en ny look, vad tycks?)

Vad händer med konsten när mäktiga företag kan ägna sig åt censur? Luca Guadagninos nästa film Artificial följer kaoset kring OpenAI-grundaren Sam Altmans dramatiska avsked och återkomst som VD. Men innan filmen ens hunnit få premiär har dramat flyttat utanför bioduken.

Amazon drog sig nämligen ur projektet bara månader efter att de presenterat sitt miljardpartnerskap med OpenAI. Officiellt ansåg studion att filmen “skulle vara bättre tjänat av en annan distributör”. Inofficiellt har många höjt på ögonbrynen. Enligt personer som sett filmen porträtteras Altman som djupt opålitlig, samtidigt som Elon Musk inte direkt kommer undan med hedern i behåll.

Filmen har nu istället plockats upp av Neon, studion bakom Parasite och Anora, som redan positionerar Artificial för Oscar-racet.

Amazon är inte ensamma om sina kopplingar till OpenAI. En av studion A24:s största investerare, Stripes, har också investerat i OpenAI. A24 valde dessutom att inte lägga bud på filmen när rättigheterna var ute på marknaden. Det behöver naturligtvis inte betyda att investeringarna påverkade beslutet (eller?)…men det säger något om hur tätt sammanflätade Hollywood och Silicon Valley är.

Artificial siktade först på premiär under South by Southwest, (filmfestivalen som blivit ett Mecka för teknikbolag, startups och AI) Men efter Amazons avhopp verkar den istället vara på väg mot Venedig där Luca Guadagnino har ett långt trackrecord. Kanske blev en kritisk film om OpenAI lite för obekväm i AI-branschens eget skyltfönster.

Allt det här väcker en större fråga: När techföretag inte bara utvecklar AI utan också finansierar studios, streamingtjänster och distributionsbolag, vem vågar då göra filmer om dem? Vi brukar tänka på censur som något auktoritära stater sysslar med. Men när några få globala företag kontrollerar enorma delar av både kapitalet och infrastrukturen för kultur kanske censuren blir inbyggd i de ekonomiska relationer som avgör vilka berättelser som når publiken.

Jag kanske inte bottnar helt i aktieanalys (trots några års universitetstudier i företagsekonomi…) Men man behöver inte vara Warren Buffett för att se att grafen pekar åt fel håll.

Streamingjätten har tappat över 40 procent av sitt börsvärde sedan budstriden om Warner Bros föll isär. De har även problem som är betydligt svårare att lösa än antalet prenumeranter: tittarengagemanget. Netflix har aldrig varit kända för sin transparens men nu väljer det att redovisa ännu mindre tittardata än tidigare, vilket knappast lugnat marknaden. Den lilla offentliga data som finns pekar på att allt färre avslutar serierna de påbörjar, framförallt mellan säsongerna.

Jag känner igen mig själv i statistiken. Precis som alla andra var jag locked in på Stranger Things när första säsongerna kom, men jag har fortfarande inte sett den sista (and probably never will). Likaså med Brigerton. I våras sa jag faktiskt upp mitt Netflix-abonnemang helt, givet att jag snyltar på mammas och pappas ibland, men poängen är att utbudet inte lockar.

Netflix försöker bli en plats där du kan tillbringa all din skärmtid, oavsett om du vill se en TV-serie, ett sportevent, en podcast eller doomscrolla korta videos. Vad fan hände med kvalitetsserien som var Netflix signum? (RIP House of Cards). Men Netflix stora rival är inte andra streamingtjänster utan Youtube, så svaret verkar vara att YouTubeifiera Netflix. Det innebär fler skäl att öppna appen flera gånger om dagen istället för bara när en ny säsong släpps. Netflix konkurrerar om vår uppmärksamhet i stort. Den där halvtimmen på kvällen när vi tidigare slog på ett avsnitt av The Crown spenderas idag med en videoessä om cancel culture, en "day in my life" eller ett avsnitt av Chicken Shop Date. Så det är klart att streamingtjänsterna måste anpassa sig efter tittarnas nya medievanor men fy vad deppigt ändå.

BTW: Ni har väl inte missat att Oscarsgalan från och med 2027 kommer att sändas på YouTube? DET säger mer om vart våra tittarvanor är påväg än någon kvartalsrapport någonsin kan göra.

Who doesn’t love a heated rivalry?

Den 18 december väntar en riktig box office-duell när Dune: Part Three och Avengers: Doomsday båda är planerade att ha premiär. Så I couldn’t help but wonder: Har Barbenheimer blivit en release-strategi?

Jag är kanske mer intresserad av releasekalendrar än vad som är socialt accepterat, men jag tycker det är fascinerande att skärskåda studiornas strategier, för ett premiärdatum är nästan lika viktigt som själva filmen. Val av datum innebär att studion berättar för publiken hur filmen ska uppfattas.

Ibland florerar det nyheter om att en film som var planerad för en ‘fall-release’ har flyttats till efter jul. Översatt betyder det att studion inte längre tror på filmen efter att ha sett den senaste klippningen och väljer att förlägga den på ett mindre attraktivt datum. Januari-februari kallas ofta för dump-months i och med att det är lägre biobesökare efter julledighetens boom. De amerikanska långhelgerna är ofta reserverade för studiornas största satsningar: Memorial Day skriker blockbuster, Thanksgiving skriker familjefilm. Under sommaren släpps filmer som man hoppas ska bli årets stora snackis (ping: The Odyssey). Klassiska Oscar-baits släpps ofta senare på året i och med att Akademins medlemmar röstar runt den tiden och studios vill att filmen fortfarande ska vara top-of-mind.

Med den här vetskapen är det är intressant att Warner och Disney verkar redo att spela chicken med varandra. Efter Barbenheimer vet vi ju att en rivalitet inte alltid är dåligt. Ibland skapar den ett kulturellt ögonblick som gynnar båda filmerna. Frågan är bara om Duneday? Doomsdune? har samma meme-potential. De har ju liknande målgrupper och då blir Barbenheimer-strategin inte lika stark, det är mer sannolikt att de kannibaliserar på varandras intäkter. Så det är nog inte en strategi after all, snarare en kukmätartävling mellan Disney och Warner. Men det kan komma att kosta dem. För det handlar inte bara om biljettköpare utan om IMAX-salongerna. Exempelvis så förhandlade Christopher Nolan till sig en exklusiv period på IMAX för Oppenheimer, vilket innebar att Mission Impossible: Dead Reckoning som kom precis innan förlorade sina största dukar bara någon vecka efter premiären. Vilket kan ha kostat filmen hundratals miljoner i potentiella intäkter…

Ögonblicket ni alla har väntat på syns på horisonten! 25 augusti är filmklubben för BioBabes tillbaka och inbjudan kommer nästa vecka. Lääängtar efter att dricka bubbel med er och diskutera filmens walking red flag <3